Vi var på ögonsjuhuset igår. Vi är ju det ibland. Det är alltid lite jobbigt. Dels för att det blir en påminnelse om att det här är och förblir en del av vårt liv och dels för att Hilde måste orka samarbeta.

Hilde var nervös igår. Nervös för att hon skulle få frågor om färger. Men hon var nervös i onödan. Det kom inga sådana frågor.

Jag var också nervös igår. Nervös för att Hilde skulle känna sig pressad att se och misslyckad när hon inte såg. Men jag var nervös i onödan. Hilde var taggad. Redo. Satt rak i ryggen och svarade ivrigt och stolt och snabbt. Lite som om det var frågesporttävling på tv. Och vad hon än svarade – om det stämde överens med bilden på tavlan eller inte – fick hon uppmuntrande beröm av en helt superbra läkare.

– Bra! Vad bra du ser! sa läkaren engagerat. Gång på gång.

Och jag bara tänkte att vi måste ha ett system som gör att människor som hon också i framtiden väljer att utbilda sig inom vården. Och till och med jobba där. Också på den icke-privata sidan.

Mycket kan man verkligen säga om Hilde. Men bra ser hon ju inte. Att hon inte ens en halv sekund behövde känna sig dålig där inne – det är allt.

Nu är jag ju inte ögonläkare och det är knappast du heller. Men vi har alla människor omkring oss och rätt ofta kan vi påverka eller rentav avgöra om de känner sig dåliga eller inte. Det är så lätt att göra en skillnad. Sällan kostar det ens mera. Alltid är det värt det.