Den här bilden är tagen för på dagen tre år sedan. Jag har just suttit en halvtimme på spårvagnshållplatsen på Busholmen och läst Slutet av Mats Strandberg. Om fem minuter börjar min arbetsintervju. Jag tar bilden, skickar den till mamma och systrarna och ber dem tänka på mig.

Jag är inte lika glad som jag ser ut. Jag är allt annat än segerviss. Jag är egentligen motsatsen till segerviss.

Det är 23 april 2019. Om en vecka ska vi vara ute ur vår lägenhet. Tio år i Helsingfors går mot sitt slut. Jag har med stor sorg sagt upp mig från världens absolut bästa jobb och jag har ingen aning om vad jag ska göra i augusti. Den här våren har präglats av uppbrott och vägskäl.

Jag har sökt fyra jobb under de sensate månaderna. Jag har fått noll. Tre lärarjobb har jag sökt och tre lärarjobb har gått till lärare som redan fanns i de skolorna. Jag förstår ju det, men det gör ont. Så jo. Motsatsen till segerviss.

Nu har jag sökt jobb som finlandssvensk läsambassadör. Jag och trettiosju andra. Trettiosju. Så jo. Motsatsen till segerviss.

Den som sitter med facit på hand glömmer lätt hur tungt det är när dörr efter dörr smälls i ansiktet på en. Dörrar man verkligen ville att skulle vara öppna. Men den där våren… Jag kan faktiskt inte riktigt glömma. Minns fortfarande precis hur det känns att ligga i fosterställning och gråta på soffan och börja tvivla. Är jag alls en bra lärare? Bara några veckor efter att årets abiturienter röstat fram mig till skolans bästa.

Det har gått tre år nu. Tre märkliga. Tre bra. Jag fick ju det där jobbet. Var en av två av trettioåtta. Och jag tror det var precis det här jobbet jag skulle ha under precis den här tiden. Jag har lärt mig massor, sett mycket och träffat många. Men det har varit ett jobb som har haft ett slutdatum från allra första början och det slutdatumet närmar sig. Också den här våren har präglats av uppbrott och vägskäl.

Jag är inte jättebra på uppbrott och vägskäl.

Jag är sällan modig nog att skriva om mina fosterställningsstunder när de är. Eller så har jag bara någon slags sund självbevarelsedrift. Men jag skriver absolut om de stunder som har varit. Stunder av tvivel och hopplöshet och av att leta efter svar på varför inte och efter fel på en själv.

Vi är (nästan) alla där någon gång. Det är tungt och mörkt och dåligt. Men ensamt behöver det inte vara. Det är snarare en plats där alla andra människor varit, är eller kommer att vara.

Och det är en plats som har ett slut. Det har blivit bra förut. Så enkelt. Så sant. Så helt avgörande.

Ibland måste vi försöka våga lita på gamla facit.