En liten sak om dagis

Det här är inte ett inlägg i diskussionen kring dagis. Jag orkar inte prata om huruvida dagis fostrar bättre samhällsmedborgare eller om hemmet är den enda rimliga miljön för barn under tre. Det jag orkar och vill är att säga en liten sak om det dagis som har varit vårt i nio år.

För det dagiset älskar vi.

En av hela vårens allra bästa dagar var den då vi fick veta att Hilde fick plats på det dagis där både Ingrid och Arvid gått. I går hälsade hon på första gången och resten av den här veckan mjuklandar vi. Hon får bekanta sig med utrymmet, personalen och barnen i lugn och ro medan en förälder är på plats. Hon får tid.

I går fick Hilde också hembesök från dagis. Och det tycker jag om. Tänk att de prioriterar att gå hem till alla nya barn! Och kanske ännu mer; tänk att de prioriterar att gå hem också till de nya barn vars familjer funnits i dagishuset i nio år!

De känner in barnen, de hinner med dem. De har en otrolig känsla för barns särart och när jag läser den rapport vi fick om Arvid i våras är det som att läsa facit till hans själ. De har fattat exakt vad han vill och behöver. Och det är så tryggt att få lämna sina barn i sådana händer.

Tacksam!

Arvids sista dag som dagisbarn. Med kuvertet fullt av viktiga minnen.

Advertisements

Vår flock

Jag har sovit dåligt varje natt, förutom den nästsista då jag sov ganska dåligt. Jag har ägnat hundratals minuter åt att vakta. jaga och fånga vilde Hilde. Jag har ätit en enda måltid i lugn och ro sedan i tisdags (om det räknas som lugn och ro fast jag största delen av tiden visste att jag borde ha gått och kollat om Hilde sov).

Ändå; det finns ingenstans där jag hellre hade varit den här veckan än i den stad som åtminstone en gång var Finlands olyckligaste och som i vår folkmun fortfarande är det.

Hit kommer vi alltid. Hit vill vi komma. Vi kanske rentav behöver det. De här människorna är vår flock och att få ha en flock är att få ha något värdefullt och fint.

Hur en flock ser ut?

Som att bli stannad på lägerområdet av en kvinna som säger att hon bett för Hilde sedan förra året och ville veta hur vår minsting mår nu.

Som att här finns människor vi träffar bara här men som det ändå är väldigt lätt att landa väldigt djupt med.

Som att veta att vi hör ihop med varandra trots att vi inte tycker lika. Som att inte ens vara rädd för olikheterna.

Som att det finns en massa människor här som känner våra barn vid namn. Som kan möta vår son med ett glatt Godmorgon, Arvid! utan att han har en aning om vem de är. Som att jag kan göra samma sak mot andra barn.

Som att vi möts i nattvarden och vet att det är på riktigt. Som att vi är en flock med samma herde och samma hopp.

Tack för allt. Nästa år i Pieksämäki.

Alla år i Pieksämäki.

Hilde. Kanske coolast av alla sjuhundra får.

En traditionellt manlig man

Jag vet att världen blir bättre, men jag vet också att det hela tiden dyker upp nya saker man kan vara rädd för. Incel till exempel.

Eller bara en del av de kommentarer som texten leder till. Många skyller på att mansrollen i dag är svår, och det är den säkert. Det är kvinnorollen också.

En kommentar beklagar sig över att en traditionellt manlig man är problematisk och konstaterar också:

Är du emotionell, omtänksam och öppen så är du i regel inte intressant för kvinnor…

Kan vi snälla bara sluta mata den lögnen? Jag råkar känna jättemånga kvinnor och jag vågar nästan påstå att ingen av dem har något emot män som är emotionella, omtänksamma och öppna. Det är tvärtom goda, attraktiva och önskvärda egenskaper.

Så kan vi snälla bara sluta? Kan vi i stället göra vad vi kan för att morgondagens män ska veta att de flesta föredrar snälla och bra typer? Att nästan inga kvinnor vill skriva brev till livstidsfångar? Att vuxna människor i regel söker en person att dela liv med, inte en person att tämja.

Och igen; jag fattar att det kan upplevas som svårt. Men jag tror att det är bättre med en svår mansroll än med en farlig.

Två snälla och bra typer.

Svartvit utan grått

Jag var som unga människor är mest. Svartvit utan grått. Det mesta var ganska enkelt. Det var rätt eller fel och jag visste oftast vilketdera. Jag skulle aldrig ha kallat mig onyanserad och fördömande, men jag var just precis det även om min strävan var god.

Jag har förlåtit mig själv. Mest av allt var jag ju ung och att späka sig i en evighet för sin ungdomlighet är fruktlöst. Inte heller blir världen bättre av att jag vältrar mig i ord jag någon gång sagt högt som jag inte ens skulle tänka i dag. Tvärsäkerheten tenderar dessutom att dö med tiden.

I mitt fall dog den med råge. Min gamla tvärsäkerhet är jättedöd. Så jättedöd att jag stundvis kunnat önska mig lite mer säkerhet och därmed lite mer tydlighet och klarhet. Men varje gång jag möter tvärsäkerheten hos andra påminns jag om varför jag vill hålla den långt borta.

Det finns för lite ödmjukhet när tvärsäkerheten får härja fritt. Det finns för lite lyssnande. För lite vilja att förstå. För lite öppenhet. För lite möjlighet till förändring. Och för lite kärlek.

En tvärsäker människa tystar nästan alltid den osäkra. Helt. Och den tvärsäkra som kommer från andra sidan tvingas in i den försvarsställning där de flesta av oss blir sämre versioner av oss själva. Mindre generösa, mindre förstående och mindre kärleksfulla.

Därför håller jag envist – nästan tvärsäkert – fast vid en betydligt försiktigare väg. En mer nyanserad. En mindre burdus. Med samma goda strävan som jag hade också som ung, men med en helt annan utgång.

En grå jag i svartvitt.

Tio år

För tio år sedan gick jag och min yngsta syster på bio. Vi såg Mamma Mia i Jakobstad. Det var höst. Jag var trött. Hade varit mamma i några månader och tyckte att det verkade vara ett hopplöst projekt. Min bebis sov uselt och var för det mesta på ett lika uselt humör.

I förrgår gick jag och min yngsta syster på bio igen. Vi såg Mamma Mia 2 i Vasa. Det är sommar nu. Jag är trött. Men tillfreds. Tröttheten beror mest på att jag hellre umgås, stickar, läser, skriver och spelar rummikub när jag borde sova. Jag har varit mamma betydligt längre nu och vet att det är ett fantastiskt projekt.

Det har hänt mycket på tio år. I mig. För att inte tala om hur mycket som har hänt i den unga kvinna som satt bredvid mig. Hon var ett lillgammalt litet barn för tio år sedan som kom cyklande hem till oss på enhjuling (!) och som tyckte om att spela singstar med mig. I dag är hon en klok, modig, stark och vältalig ung kvinna som vågar och vill nästan hur mycket som helst.

Och sedan har vi min egen tioåring. I henne har det hänt kanske allra mest på dessa tio år. Hon har blivit den hon är. Och hon har gjort mycket med mig. Hon gör fortsättningsvis så mycket med mig.

Om tio år är hon tjugo. Insikten föll över mig i bilen på väg hem från bion. Och en halv sekund senare föll nästa insikt; hennes tio första år kommer att visa sig vara kortare än hennes kommande tio.

Tio år. Så långa. Så korta. Så rika. Mest det. Så rika.

I biosalongen med två av mina älskade systrar.

Värt miljoner

Jag vandrade omkring på mina ägor. Kände mig lite som en stor markägare när jag belåtet såg mig omkring.

Belåtet, men belåtet med en stor hake.

Och haken var inte att det finns trasiga sönderrutor och flagnande målfärg och andra skavanker som aldrig lyfts fram i några bostadsannonser. Nej, haken var att vi i dag lämnade det hus som i rena pengar är värt några tiotusentals euro men i känslovärde är värt miljoner.

Och tårarna som brände till i går rann i dag.

Men redan nu, ett halvt dygn senare, känns det bra. Sorgen har bytts ut mot djup tacksamhet över att få ha något att sörja. Och storfamiljslivet har bytts ut mot megafamiljsliv. Nu är vi nämligen på läger med 700 andra och här är det gott att vara.

Sommarens sista

Facebook berättade i går att det var fem år sedan den här bilden togs:

Här står vi på vår sommarhustrappa för första gången. Nyss hemkomna från banken. Bara några dagar tidigare tänkte vi för första gågen tanken på att köpa ett sommarställe och sedan bara gjorde vi det.

Vi köpte en gris i en säck och har kommit så många tråkiga överraskningar på vägen. Vi inbillade oss aldrig något annat. Den som köper en gris i en säck får en gris i en säck.

Vi fick en fantastisk gris. Tack för våra fem första år, Torpis!

I kväll har jag och min syster gjort sommarens sista kvällstur i vår älskade vackra sommarby. Vi cyklade till fälten och hon fotade. Och tårarna brände till lite. Hur skulle de kunna något annat?

Bilder: min älskade syster Matilda Audas Björkholm

Obekväm och ofullkomlig

Jag har simmat mera den här sommaren än jag har gjort sammanlagt i mitt vuxna liv. Som barn simmade jag alltid när jag bara fick (tror mammas köldgräns gick vid 16 grader) och som vuxen har jag simmat nästan aldrig.

Det beror förhoppningsvis främst på att vattnet är betydligt kallare för en vuxenkropp än för en barnkropp. Men det beror tyvärr också på att jag är betydligt kallare mot min vuxenkropp än mot min barnkropp. Inbillar mig att bara en kropp som ser tillräckligt trevlig ut får ha det trevligt i vatten. Har känt mig obekväm för att jag känt mig ofullkomlig.

Men jag orkar inte mera.

Mänsklig sett har jag levt en dryg tredjedel av mitt liv. Den i särklass längsta tredjedelen är över och jag vet så väl att också ett långt jordeliv är kort. För kort för att jag ska hinna gå omkring och vara obekväm bara för att jag är ofullkomlig.

Den här sommaren har jag alltså packat in mina skavanker i baddräkt och jag har hoppat i vattnet. Dykt och snurrat och flutit som en söldpadda. Varit bekväm. Så sjukt bekväm.

Jag har mänskligt sett två tredjedelar liv kvar. Av hopp och dyk och snurr och flyt. Jag har missat några goda simår.

Jag har de flesta kvar.

Ofullkomliga ben.

Sällsynt fint farväl

Sommarfamiljen är splittrad för några dagar. Vi som ska vara tio är för tillfället bara tre. Mycket märkligt.

När bilen rullade iväg i går på kvällen fick jag ett sällsynt fint farväl när en av mina systerdöttrar ropade:

– Hejdå, Amanda! Jag älskar dig! Du är min bästa fadder!

Och det gjorde så gott att få vinka tillbaka och veta att vi ses igen om någon enstaka dag.

Snart ska vi ta ett annat och betydligt hårdare farväl av varandra. Och jag ska verkligen inte tänka på det nu. Det är illa nog som det är utan att jag börjar ta ut det i förskott. Det är ju inte så att jag kommer lättare undan då för att jag sörjer redan nu.

Tyvärr.

I min sommarträdgård. Som jag just nu verkligen verkligen inte vill lämna,

Klia och riva

Det här fotot är magiskt.

Är den verkligen det? undrar du nu. Tycker att det ser ut som en helt vanlig ettåring på strand. Tycker att det enda magiska är att hennes föräldrar låter henne dricka saft.

Men du ser för lite.

Titta igen. Notera. Granska. Tänk efter.

Det är inte alls helt vanlig ettåring på strand. Det är ju en ettåring med svåra allergier och atopisk hud. En ettåring som för ett år sedan levde på kortisonsalvor och en ettåring som för bara några månader sedan aldrig fick gå i bara ben och kortärmat. Som måste ta så korta bad som möjligt för att hon annars bara kliade och rev sönder sin hud.

Där sitter hon nu. I bara blöja. Om ens det. Har fått kortisonsalva högst fem gånger sedan årsskiftet. Torrare än medeltalet är hon absolut. Och blir hon uttråkad eller irriterad kommer hon att börja klia. Men att vi plötsligt kan låta henne gå utan strumpbyxor är för oss en helt otrolig seger.

Magiskt.

Jag är så tacksam! Tänk att hon trots sina många svåra allergier får må så oerhört bra. Tänk att hon är en nöjd liten Hild som sover gott och är frisk och tillfreds. Varje dag är jag tacksam och förundrad. Det här räknade vi aldrig med. Vilken gåva!