När förfallet kommer och tar en

Att ha en svåger som min är att ha en människa i ens liv som tittar på en med bekymmersrynka och med allvarlig röst frågar:

– Amanda, är du väldigt ledsen för det här med håret?

När håret ser ut så här efter havsbad.

Han känner mig. Och dricker cokis i bakgrunden.

Om jag är väldigt ledsen för det här med håret? Nej. Inte det minsta. Om jag måste betala med skum frisyr för att få bada i hav så betalar jag.

(Dessutom har jag nått någon slags ny nivå av att inte riktigt orka bry sig. I går på stranden funderade jag på om jag verkligen kan sitta på allmän strand med märkligt knuten sjal på huvudet. I dag satt jag med minst lika märklig sjal på huvudet i sommarteaterpublik. Och funderade inte ens på lämpligheten. Så snabbt kan det gå när förfallet kommer och tar en.)

Advertisements

Synd och skam

Dagens vackraste stund?

Vi simmar i havet vid landets kanske allra bästa simstrand och vi har inte det minsta kallt. En så här bra simtur har jag inte haft sedan sommaren 2014. Det kan alltså ta länge tills det händer igen. Jag stornjuter.

Långt borta ser jag Hildes neonrosa hatt. Den är liksom självlysande. Hon sitter i min svågers famn. Han vadar fram i det långgrunda vattnet med henne på armen. Ibland stannar de och då doppar han ner henne i havet. Hon stornjuter.

Tänk. Att hon får vara så trygg med min svåger. Att jag och Fredrik kan virvla i vattnet tillsammans långt ut och veta att hon i hatten är hur nöjd som helst.

Ibland tänker jag att vi borde bo närmare vår sommarfamilj. Att det är synd och skam och på gränsen till ansvarslöst att oftast bo tio timmar från varandra. Att vi borde ge våra barn mer närhet till dem. Men i dag tänker jag att vi ändå ger våra barn en sommarfamilj och ett sommarhus och en sommarby. Och det är troligtvis inte bättre än att dela vardag. Kanske inte ens lika bra. Men det är bra.

Jättebra.

Jag och Hilde “strandlejonet” Kass. Oklart varför hon har med sig en cykelhjälm. Oklart och fantastiskt.

Tålamod och tacksamhet

Jag är arg. Så där som jag är ibland. Det är sand överallt och jag har suttit i tuggummi med mina skönaste shorts. Vi är för få vuxna i köket när det ska fixas gröt och mackor för tusen barn. Jag är också jättehungrig men hinner verkligen inte bry mig. Inget barn vill gå och lägga sig och inget barn inser heller att vuxnas strandiver bara dör om strandbesök sedan innebär sen och strulig läggdags.

När jag är så där arg som jag är ibland går jag alltid ut och går om jag bara kan. I dag kan jag. Och i dag går jag med sommarprat i öronen. Det blir Ebbas pappas. Jag har ingen aning om varför det blir just det, det är verkligen inte min sinnesstämning.

Men det gör något helt avgörande med min sinnesstämning. Efter bara någon enstaka minut lämnar ilskan mig. Jag får de där perspektiven som arghet baserad på strand verkligen, verkligen behöver. Ebbas pappa skulle troligtvis ge vad som helst för en kväll med för mycket sand och sen och strulig läggdags.

Jag hinner inte lyssna på hela sommarpratet – SÅ arg är jag inte – men jag hinner tillräckligt långt för att vara med om när ilskan knuffas undan av en enorm tacksamhet. Tänk att jag får ha kvällar som är jobbiga på det här sättet!

Jag fyller 35 år i dag. Min reaktion på sanden och strulet visar att det ändlösa tålamod jag hoppas på inte gavs mig över en natt när jag blev ett år äldre. Men den ändlösa tacksamhet jag länge jobbat på – den tar sig. Vägen till den blir kortare hela tiden.

Tack för alla gratulationer! De landar i mitt hjärta!

På strand. Innan strul. Fotade av min syster.

Att få vara tillsammans

Åtta dagar senare är vi äntligen tillsammans igen. Först alla fem. Och nu alla tio. För ja; sommartid är vi faktiskt tio.

Det blev åtta dagar utan Ingrid. Sedan hon kom till oss har vi nog aldrig varit ifrån varandra så länge. Nu är det ännu finare än vanligt att få vara tillsammans. Vi har kramats många, många gånger i dag. Jag har fått ha min tioåring i famnen mer än på väldigt länge.

Utan att någon bad henne berätta om sin saknad kom det:

– Jag har saknat Arvid allra mest.

Och han? Solen själv är tillbaka i hans liv.

Vi fem. Fotograferade av Maria Hedengren.

Den sorgen och den längtan

Vågar jag kalla henne vän? Jag tror det. Vi snubblade över varandra på ett ganska fult sätt för kanske femton år sedan och möttes igen med mildare sinnelag tio år senare. Fann flera nyanser i den andra, och troligtvis också i oss själva. Människor gör sig bättre i nyanser.

För några år sedan sprang vi på varandra på bokmässan i Helsingfors, skippade kallprat och artighet och delade i stället missfall bland böckerna. Samt tokhyllade Lars Sunds Tre systrar och en berättare. (Läs den.)

Vi ses sällan, skriver till varandra ibland. Och vi har en kort väg till varandras smärtpunkter och ljusglimtar. Jag tror nog jag vågar kalla henne vän.

I dag har hon sommarpratat om längtan och sekundär barnlöshet. Lyssna på det. Hon har satt ord på den sorg som bor i alldeles för många hjärtan och hennes berättelse – utan garanterat lyckligt slut – är så väldigt viktig. Vi har nämligen alla någon i vår närhet som bär på just den sorgen. Så vanlig är den sorgen och den längtan, trots att det ofta är så tyst kring den.

Karin. Om jag skulle vara ett filippinskt barnhemsbarn skulle jag alla gånger välja er. Lyckligt det barn som får göra er fyra till fem.

Någon annans sommarhelvete

Jag har – tyvärr – hört samma historia förr, men den här gången släpper den mig inte. Kanske kontrasten och krocken blev för stor. Mellan mitt eget sommarparadis och någon annans sommarhelvete.

Jag talar om den sextonåriga flicka som blev våldtagen under regattaveckoslutet i Hangö. Av två män i 30-40-årsåldern. Eller egentligen talar jag om de två män i min egen ålder som nu misstänks ha våldtagit en sextonåring. Det är så vidrigt. Det finns absolut inga ursäkter och inga tänkbara förmildrande omständigheter.

Hur jag kan veta det? Lätt. Det kan nämligen inte ens kan finnas sådana.

Jag tänker förstås att flickan kunde vara någon av mina elever. Någon av Fredriks syskonbarn. Någon av församlingens hjälpledare. Men egentligen räcker det ju med att det är någon.

Och det är det.

I en värld där sådant händer, betydligt oftare än vi får veta och tror, måste vi sluta säga saker som att samtyckeslagar är svåra och att #metoo har gått för långt. För vi har så uppenbart en lång väg kvar tills vi lever i en värld där ingen människa längre tror sig ha rätt till någon annan människa.

Födelsedagsväntan

Det var en gång en väntan på en födelsedag. En väntan som blev alldeles, alldeles för lång. Jag påminner den som behöver påminnas med en liten text innehållande stor smärta.

Jag hade nästan hunnit glömma hur det var förra året. I går blev jag påmind. Vi talade om att vi ska på kalas på tisdag. Två stycken till och med. Och så råkade jag säga att jag också har födelsedag på fredag.

Reaktionen kom orimligt snabbt. Och den var orimligt tydlig.

– Varför pratar ingen om min födelsedag? snyftade han.

Visserligen trött efter en intensiv dag i solen där tonåriga kusiner turats om att försöka matcha hans ständigt höga energinivå.

Men ändå.

– Kanske för att din födelsedag är i oktober, svarade jag försiktigt.

– Ändå! Det känns inte så bra för mig att alla bara talar om andras födelsedagar hela tiden, förklarade han som har en ständigt hög nivå vad gäller känslokontakt.

Älskade stora lilla. Lilla stora.

Det lär alltså bli en lång väntan i år också. Men jag lovade att vi kan börja prata om hans födelsedag redan nu bara vi inte börjar gnälla och tjata om den någonsin.

Han började genast prata om den. Funderar på att ha ett sexårskalas med paprikatema. Det låter onekligen som ett tema som skulle förutsätta en förälder med ständigt hög kreativitetsnivå och Arvid har välsignats med noll sådana föräldrar. Snarare minus tre. Men i det här skedet får alla blommor blomma. För det är ju verkligen inte så att kalaset ska ros i land nästa vecka. Eller månad. Eller ens månad efter det.

Det hinner komma och gå många paprikor och teman, tänker jag hoppfullt. Samtidigt som jag stålsätter mig. Födelsedagsväntan 2018. Bring it on.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Svårt att tro vid graven

Jag står vid graven och inser att det är ohyggligt svårt att tro just här. Att tro på en kärleksfull Gud. Den här graven borde ju inte finnas om han finns och kvinnan bredvid mig borde få ha två barn hos sig.

Samtidigt är det ohygglig lätt att tro vid den här graven. Hela jag bara måste tro på en kärleksfull Gud just här. Jag behöver hoppet om en trygg himmel där barnen finns nu och där hon en dag får återse sina älskade små. Jag behöver det så mycket att det blir mig givet helt utan kamp.

Det är det hoppet och den tron som en del brukar säga att bara är de svagas sätt att överleva.

Och jag tänker bara; må så vara.

Om det så gör mig svag i någons ögon kommer jag att hålla fast vid det hoppet och den tron så länge jag lever. Vid den här graven och på alla andra platser. Medveten om att jag och de flesta andra ibland behöver en styrka större än vår egen.

Jag hinner med livet

För en knapp månad sedan fyllde Ingrid 10. Vi bakade kanelbullar och vi bakade en tårta. Jag vet att det hände, jag har ögon- och smakvittnen men jag kan inte för mitt liv minnas det. Och det känns som minst fyra år sedan.

Lite samma sak är det med vårt hem. Jag vet att vi har ett hem – dessutom ett som jag aktivt tackar för varje dag – men jag kan inte minnas hur det känns. Jag vet hur många rum vi har och jag kan rita en planlösning med förbundna ögon, men att koka pasta, duscha och tvätta kläder där… Hur är det? Har jag gjort det?

Om någon undrar hur ledig jag är så finns väl svaret i insikterna ovan. Jag är oförskämt ledig. Så där som man kan vara när man får vara ledig 450 km från sin vardagsverklighet.

Efter en alldeles för intensiv vår känns det som om jag äntligen hinner med livet. Jag stickar igen! Jag springer vid tacksammare tidpunkter på dagen. Jag hinner läsa nästan lika mycket som jag vill. Jag förmår tänka och känna efter. Och det bästa av allt: jag har tid att vara med de människor som gör mitt liv.

Hur ett eget och en annans jobb ska rymmas in i det här livet när hösten kommer övergår just nu mitt förstånd. Det finns liksom inga tomma luckor att fylla! Men det har å andra sidan alltid gått förr och det kommer naturligtvis att gå alldeles utmärkt igen. Jag kommer att gråta när våravslutningen kommer emot nästa år också för att jag älskar älskar älskar mitt jobb och vid det laget har glömt att jag trivs med livet också när jag är ledig.

Någon kanske skulle hävda att jag har svårt med förändring, och någon kan ha delvis rätt. Men åtminstone en stor del av sanningen är att jag har lätt med tillvaron. Också fast den kommer i olika former.

Förnöjsamhet. Kallas det visst.

Bild: Matilda Audas Björkholm