Jag var som unga människor är mest. Svartvit utan grått. Det mesta var ganska enkelt. Det var rätt eller fel och jag visste oftast vilketdera. Jag skulle aldrig ha kallat mig onyanserad och fördömande, men jag var just precis det även om min strävan var god.

Jag har förlåtit mig själv. Mest av allt var jag ju ung och att späka sig i en evighet för sin ungdomlighet är fruktlöst. Inte heller blir världen bättre av att jag vältrar mig i ord jag någon gång sagt högt som jag inte ens skulle tänka i dag. Tvärsäkerheten tenderar dessutom att dö med tiden.

I mitt fall dog den med råge. Min gamla tvärsäkerhet är jättedöd. Så jättedöd att jag stundvis kunnat önska mig lite mer säkerhet och därmed lite mer tydlighet och klarhet. Men varje gång jag möter tvärsäkerheten hos andra påminns jag om varför jag vill hålla den långt borta.

Det finns för lite ödmjukhet när tvärsäkerheten får härja fritt. Det finns för lite lyssnande. För lite vilja att förstå. För lite öppenhet. För lite möjlighet till förändring. Och för lite kärlek.

En tvärsäker människa tystar nästan alltid den osäkra. Helt. Och den tvärsäkra som kommer från andra sidan tvingas in i den försvarsställning där de flesta av oss blir sämre versioner av oss själva. Mindre generösa, mindre förstående och mindre kärleksfulla.

Därför håller jag envist – nästan tvärsäkert – fast vid en betydligt försiktigare väg. En mer nyanserad. En mindre burdus. Med samma goda strävan som jag hade också som ung, men med en helt annan utgång.

En grå jag i svartvitt.