Jag hann ta exakt två foton i Karis innan kamerans batteri dog ifrån mig. Synd och skam på en helg som kunde ha levererat så trevliga bilder.

Här är världens blåaste ögon. Världens finaste utevägrande flicka. Iklädd svarta leggings från H&M och vit tunika från London.

Jag hann ta exakt två foton i Karis innan kamerans batteri dog ifrån mig. Synd och skam på en helg som kunde ha levererat så trevliga bilder.

Här är världens blåaste ögon. Världens finaste utevägrande flicka. Iklädd svarta leggings från H&M och vit tunika från London.

Ingrid får inte alltid som hon vill. I dag var en sådan dag. Vi tog striden och gick ut. Mot hennes intensiva vilja. Vi kände oss som eskimåer på jakt efter en ny boningsort när vi kämpade oss fram i metervis med snö i en stad som nog inte är gjord för att klara av sådant.

Vi övervägde inte ens att ta cykel. No wonder.

Precis som ägarna till den här bilen knappast övervägde att ta den.

Man kan se ett visst missnöje i dotterns ansikte.

Trots att hon fick vara på pulka.

Det fanns snöhögar lika höga som jag, och ännu högre. Här försöker jag visa det, men allt är ju ändå bara vitt, så det syns nog inte så bra. Ingrid har ramlat ur pulkan, men jag är så fokuserad på min förevisning att jag inte ens märker det.

I slutet av vår utevistelse spontanbesökte vi goda vänner. Därmed fick vi kärlek, mat, umgänge, inspiration och framtidsdrömmar. Eskimå-liv när det är som bäst.

Ingrid får inte alltid som hon vill. I dag var en sådan dag. Vi tog striden och gick ut. Mot hennes intensiva vilja. Vi kände oss som eskimåer på jakt efter en ny boningsort när vi kämpade oss fram i metervis med snö i en stad som nog inte är gjord för att klara av sådant.

Vi övervägde inte ens att ta cykel. No wonder.

Precis som ägarna till den här bilen knappast övervägde att ta den.

Man kan se ett visst missnöje i dotterns ansikte.

Trots att hon fick vara på pulka.

Det fanns snöhögar lika höga som jag, och ännu högre. Här försöker jag visa det, men allt är ju ändå bara vitt, så det syns nog inte så bra. Ingrid har ramlat ur pulkan, men jag är så fokuserad på min förevisning att jag inte ens märker det.

I slutet av vår utevistelse spontanbesökte vi goda vänner. Därmed fick vi kärlek, mat, umgänge, inspiration och framtidsdrömmar. Eskimå-liv när det är som bäst.

Jag trodde att alla barn tycker om att vara ute. Tills jag lärde känna mitt eget. Hon vill aldrig vara ute. Till och med när jag frestar med pulkan och stora röda spaden totalvägrar hon, skakar på huvudet och säger milt och bestämt: Inni vara hemma. Det går inte att ta miste. Nej tack till friluftsliv.

Jag gjorde UK-debut i helgen och fick tillsammans med andra unga människor tycka och tänka om kyrkliga ting. På bilden ovan tar jag säkert ställning till något viktigt. Jag är ju så fokuserad. Fotografen heter Rolf Blauberg och fler bilder från helgens tillställning finns här.

Efter att ha bevittnat eurovisionen tar mig friheten att dela med mig av några enkla reflektioner. Det blir mest frågor. Det blev liksom så i kväll.

1. Varför känns nästan varje finsk gala som en resa tillbaka i tiden? Den här märkliga jakten på pokalen bara måste ha spelats in före jag tog mina första steg. Och jag undrar bara varför. Rimligtvis har vi ju tillgång till samma teknisk utrustning som andra nordeuropeiska i-länder. Alltså undrar jag bara varför.

2. Borde vi införa en regel för hur många år i rad man får vara programledare för eurovisionen?

3. Varför var det så ljust inne i salen där festligheterna gick av stapeln? Ska man som tv-tittare verkligen se ansiktsuttrycket på samtliga personer i publiken när kamerorna sveper över havet? Jag anser att svaret är nej.

4. Varför levde publiken upp bara när norrmannen med glanstid 2009 intog scenen? Ställ nu upp för de fosterländska musikerna och frammana någon slags partystämning!

5. Är inte artisterna värda en lite mer välgjord tillställning?

6. Finns det en engelsk version av vinnarlåten?

Ja, det blev faktiskt mest frågor.
Men också ett konstaterande. Ett viktigt sådant: jag har roligast med Fredrik. Det finns faktiskt ingen (även om kandidaterna är många och fantastiska) som jag kan skratta med på samma sätt. Vilken lycka att han är den jag spenderar allra mest tid med!

Karis bra – hemma bäst. Även om jag gärna hade stannat hela kvällen och halva morgondagen känns det helt okej att vara hemma igen. Ingrid har ätit tio mandariner på ett dygn. Hon verkar ha ärvt måttlösheten av sin mor. Med spänning inväntar vi konsekvenser.

Världen är sjuk. Kvällens Uppdrag granskning på svt är så äckligt, så obehagligt, så berörande, så svårt och så omskakande att jag egentligen inte klarar av det. Därför tar jag bloggpauser ibland. För att jag inte klarar av det.

Jag klarar inte av att ens titta på det helvete som människor just nu lever i.

Hemska saker vad jag har det bra. Hemska saker vad jag har mycket att tacka för.

En stor del av den trötthet som präglar mitt liv ligger utanför min makt. Därför får jag äta hur mycket glass som helst just nu. Jag tror på att vara ovanligt snäll mot sig själv när en del omständigheter är ovanligt o-snälla mot en. Därför tog jag mig också i kragen och drog en intensiv Paolo-kvart i vardagsrummet efter Ingrids läggdags. Och jag blev som ny. Ha. Jag som alltid har trott att folk som påstår att träning ger mer energi än det tar ljuger för sig själva. Jag har mycket att lära.