Ibland slås jag av hur sorglig mitt nuvarande jag skulle te sig i mitt tonåriga jags ögon. Och ibland blir det många sådana ibland.

När jag strax efter sju ikväll knöt på mig springskorna och sprang en sjua snabbare än jag trodde att jag kunde.

När jag en dryg timme senare kröp ihop i soffan med Ingrid, chips, glass och förra veckans avsnitt av Let’s dance.

När jag inte ville något annat med den här valborgen än fira den i lugn och ro med de allra bästa i mitt liv.

Och det är väl det som mitt tonåriga jag aldrig skulle ha kunnat förstå; den makalösa storheten i att helst av allt bara vilja vara med dem som finns allra närmast. Att längta ingenstans när de finns där jag är. Att sakna ingenting när de är hos mig.

Sug på den, fjortonåriga jag. Och försök tycka att det är sorgligt.

Igår halv åtta på morgonen återförenades jag och Arvid efter en dryg vecka på olika håll. Och lika mycket som den avtagande saknaden fascinerade mig när jag var i Valencia, fascineras jag nu av hur ofantligt snabbt jag landar i mina egna barn. Några minuter är fullkomligt magiska och sedan är allt precis som vanligt igen. Som om den där veckan aldrig var. Som om vi alltid varit tillsammans.

De är det vanligaste och mest självklara som finns. Samtidigt som de är det mest ofattbara av allt. Dessa paradoxernas varelser. Dessa egna barn.

Om du bara vill se bilderna kan du titta nu. Om du vill ha texten också kan du titta här.

Eftersom jag reser så sällan hade jag nästan glömt hur det är. Och med det menar jag hur du i mötet med en annan kultur blir smärtsamt medveten om ditt lands svagheter samtidigt som du blir ytterst stolt och glad över styrkorna. Finland känns både sämre och bättre än vanligt.

I måndags vinkade vi hejdå till Arvid och åkte hem till Helsingfors medan han blev kvar hos sina farföräldrar. Och jag grät av saknad.

I tisdags snyftade jag också till med jämna och/eller ojämna mellanrum då det var så tomt och tyst och märkligt att vara hemma med en Arv för lite.

I onsdags samma sak.

I torsdags satt jag på ett flyg till Frankfurt och blinkade bort tårar. Men sedan landade jag i Valencia och nu är människorna och intrycken så många att saknaden trängts ut i hörnen.

Trots att det är på samma sätt varje gång jag inte är med barnen så förvånar det mig varje gång; att saknaden snarare avtar än ökar när dagarna går. Att jag på något märkligt sätt nästan vänjer mig.

Är det bara jag? Eller är det också du andra småbarnsförälder?

Varför jag är i Valencia? Det är en otroligt bra fråga! Du kan gå in här och ta reda på. Där kan du också läsa om en hel del annat roligt som hänt i närheten av mitt liv på sistone.

Efter att ha tillbringat hela dagen med spanska lärare vet jag tre gånger mera om Spanien än jag visste igår. Och jag tänker att om jag någon gång skaffar en tatuering så kan det mycket väl hända att det står ”Jag älskar det nordiska välfärdssamhället” med smakfullt minimalistiska bokstäver någonstans på min lekamen. Perspektiv gör gott.

Men att leva och bo i ett land där folk kramar om en, kommer nära när de talar med en (nästan för nära ibland med nordiska mått mätt) och talar mycket och vänligt är inte heller trist.

Att fira en aprilfredag i plus 28 är också sådant jag kunde leva med.

Hälsningar från Valencia. Här är varmt och vackert och intensivt och harmoniskt samtidigt. Jag lever bland palmer. Och gillar. Kan man annat? Jag har bränt mig i solen (känner mig omogen och skäms lite, ja) och ofrivilligt varit inlåst på en toalett just så länge att pulsen hann påverkas och hjälp hann hämtas. I övrigt är allt väl. Förutom att våra väskor blev kvar i Tyskland. Allt på min önskelista är sådant som kan åtgärdas först när jag återförenas med väskan.

Jag har varit vaken sedan 3.30. Det är jättetidigt. Nu lyfter planet. Snart. Först till Frankfurt och sedan vidare till Valencia. Spännande och lite nervöst. Och roligt. Och med så mycket saknad i hjärtat att jag inte får känna efter.

Och så letar jag fram den här rackaren medan Fredrik stryker några sommarklänningar åt mig. Det blir resa i natt.