Sorgligt

Ibland slås jag av hur sorglig mitt nuvarande jag skulle te sig i mitt tonåriga jags ögon. Och ibland blir det många sådana ibland.

När jag strax efter sju ikväll knöt på mig springskorna och sprang en sjua snabbare än jag trodde att jag kunde.

När jag en dryg timme senare kröp ihop i soffan med Ingrid, chips, glass och förra veckans avsnitt av Let’s dance.

När jag inte ville något annat med den här valborgen än fira den i lugn och ro med de allra bästa i mitt liv.

Och det är väl det som mitt tonåriga jag aldrig skulle ha kunnat förstå; den makalösa storheten i att helst av allt bara vilja vara med dem som finns allra närmast. Att längta ingenstans när de finns där jag är. Att sakna ingenting när de är hos mig.

Sug på den, fjortonåriga jag. Och försök tycka att det är sorgligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s