Finlands olyckligaste stad

Det finns en plats i min värld där de djupa samtalen ligger på ytan. Där det blir ganska lite snack om köksrenovering och träningsprogram och ganska mycket snack om smärtpunkterna och ljusglimtarna. Jag har fått vara i den miljön några dagar och min själ mår väl. 

Vi är inte lika. Vi tror inte lika. Vi uttrycker inte lika. Men vi hör ihop, vi räknar med varandra och litar på varandra. Och vi hoppas på samma Gud. Tröttare, rikare och tacksammare är jag hemma igen. Till den stad som en gång var Finlands  olyckligaste kommer jag envist att återvända. 

Oerhört ohyfsat att amma 

Hilde blir åtta månader i dag. I åtta månader har jag varit hennes mamma. I åtta månader har jag varit hennes amma. Och i dag har jag läst de märkligaste kommentarerna någonsin om amning.

Jag talar förstås om kommentarsfältet gällande Åborestaurangens beslut att hänvisa ammande mammor till ett skilt rum. Restaurangen är naturligtvis fri att göra som den vill och i den friheten har restaurangen helt klart valt de gäster som irriteras av ammande mammor framom de ammande mammorna. Det beslutet får restaurangen leva med och ta konsekvenserna av. 

Kommentarerna gör mig så förundrad att jag inte ens förmår bli irriterad eller sårad eller arg. Jag kan inte riktigt tro att det är sant, ta det till mig, ta det på allvar. 


Ja. Jag vet inte vad jag ska säga. 

Jag tycker att amningsrum i sig är en bra sak eftersom jag har full förståelse för kvinnor som ogärna ammar offentligt. Men jag har noll förståelse för människor som störs så mycket av kvinnor som gärna gör det. Noll.

Världen är full av saker vi med rätta kan bli upprörda över. Det finns barrikader som gapar alldeles för tomma, som ropar efter människor beredda att hoppa upp. 

Och så väljer en del av de människor som uppenbarligen orkar protestera och ta strider att hoppa upp på barrikaden mot offentlig amning. 

Arma, arma värld.


Tänk om det här hade hänt på en restaurang. 

En av sommarens bästa

Vi har ingen egen båt. Vi har inte egna vänner med egen båt. Men vi har en sommarfamilj med vänner med båt. Dessutom generösa vänner som bjuder med hela gänget på båttur. 

Så vi fick en dag i skärgården, en dag på hav. En av sommarens bästa dagar. En av sommarens många bästa. 


Bild: Matilda Audas Björkholm

I mitt hjärta

“Jag är förevigt tacksam för det inflytande du har haft i mitt liv Amanda.”

Så skrev hon när vi hade varit vänner på facebook i sju år. 

Tänk. Att det är sju år sedan vi träffades, hon och jag. Tänk att hon funnits med i mitt liv sedan dess. Tänk att brevet jag skrev till henne på hennes studentdag fortfarande finns i hennes bibel.

Och hon den andra. Hon har funnits med i mitt liv ännu längre. Hon är en av våra allra första konfirmander och vår vänskap fyller i dagarna åtta år. Hon har gjort en osannolik och otrolig resa, att ha fått gå med en bit på vägen är en ära.

De var tonåringar – barn – när jag träffade dem. I dag är de vuxna kvinnor. Starka, sprudlande, godhjärtade och modiga kvinnor som har lärt mig mycket och gett mig ännu mer. Jag är så otroligt stolt över dem. Jag är så otroligt glad över dem. 

Det finns säkert mycket jag kommer att ångra när jag tittar tillbaka på mitt liv. Det finns kanske orsak att ångra ännu mer. Men aldrig någonsin kommer jag att ångra de gånger jag har öppnat mitt hjärta och mitt liv för en tonåring. 

För er två finns det alltid plats. I mitt hjärta och i mitt liv.

Sjuttiosju dagar

Han grät sig till sömns i kväll. För det är fsktiskt sjuttiosju dagar kvar till hans födelsedag. Och det går ju inte. 

– Jag kan inte ens räkna till sjuttiosju, snyftade han från sitt rum. 

I något skede utbyttes snyftningarna mot regelrätta vrål. Jag bad honom sluta för det är sjukt irriterande med människor som vrålar för att födelsedagar kommer när de nu kommer. Och för att de kommande sjuttiosju dagarna plötsligt kändes oerhört långa också för mig. Jag kan nog inte heller räkna så långt. Ingen kan. 

I ett ännu senare skede – och vi som trodde att vi redan hade nått någon slags botten – hävdade han att allt det här är mitt och Fredriks fel. 

– För ni gjorde så att jag fick den här födelsedagen.

Jag var SÅ frestad att hålla en lång föreläsning om att vi faktiskt försökte få till en helt annan födelsedag för vårt efterlängtade andra barn, men att det inte riktigt fungerar så att föräldrar väljer. Trodde ändå att han var ganska oemottaglig för en sådan föreläsning just då, så det fick vara. 

I stället höll jag en kort föreläsning om att det i någon mån är vår förtjänst att han alls finns. Vi önskade ju oss honom. 

Och när jag mötte hans tårdränkta ögon visste jag att jag skulle önska honom igen alla dagar om jag bara fick chansen. Han kan vara sjukt irriterande ibland. Ja. Men han är sjukt underbar alla dagar. 

Ja. 

Också de kommande sjuttiosju dagarna.


Bild: Matida Audas Björkholm

Tre barn till

Vi har delat liv i snart sex veckor. Sovit under samma tak nästan alla nätter. Ätit gröt ur samma kastrull nästan alla morgnar. Levt tätt och nära. 

På gott och ont.

I dag totalvägrade en systerdotter samarbeta när samarbete var ett totalt måste. Till sist fick jag jaga henne. Hon hade – som barn alltid verkar ha – tidtabellen på sin sida och det gick inte att vänta på att samarbetslusten skulle infinna sig.

Och någon gång där när mina fötter famlade fram i sanden på jakt efter min systerdotter så insåg jag att det nu finns tre barn till i mitt liv som kan vägra samarbeta med mig. Som kan sätta sig på tvären och göra precis som de vill. 

Det finns alltså tre barn till som är trygga med mig. Som litar på min kärlek och vågar vila i den.

Jag älskar det. 


Trygga. På gott. Och bara på gott. I trygghet finns inget ont som väger något av betydelse. 

Inga botemedel

Hon är helt fantastisk. Många gånger varje dag drabbas jag av akut tacksamhet över att jag får vara hennes mamma. Det finns inga botemedel mot den tacksamheten. Ska inte heller finnas. Den tacksamheten ska man bara dyka in i och vältra sig i. Aldrig lämna. 

Och bara någon liten gång varje dag komer oron smygande. Den oro som kanske kommer av att vi gick på så många läkarkontroller så ofta för så kort tid sedan och att det nu plötsligt är bara vi som har kontroll. 

Tacksamheten talar med bullrig röst och stora bokstäver medan oron viskar jättetyst. Nåd är att det är så. Men båda har sitt att säga. Och jag tror att de hörs tydligare för att de hörs i varandras närhet.


En solig dag

Det är den här dagen vi längtar efter i mörka, kalla november, säger vi ibland om varma, soliga  dagar. Minns ni att det finns sådana också? Dagar då vi får bita oss i tungan för att inte klaga på värmen. 

I dag var jag på promenad med min son. Det var tolv komma tre grader. Det regnade. Vinden härjade så att jag fick hålla   Riktigt hårt i min huva. Och när allt oväder piskade mig i ansiktet kände jag det så starkt; 

det är den här dagen vi längtar efter i mörka, kalla november. 

Varje dag skulle jag hellre ha sol och värme, om jag fick välja. Men jag verkar inte få det. Så jag fokuserar på det jag kan välja och försöker göra också mörka, kalla julidagar så ljusa som möjligt. Till exempel tar jag en tumispromenad med en av männen med störst M i mitt liv. Och jag försöker sträva efter att påverkas bara positivt av väder. Se en solig dag som en gåva i stället för att bannas över ännu en regnig dag. 

Jag vet att det är präktigt och hurtigt och jobbigt. Men ärligt talat; varje dag då vi får ha varandra och tycka om varandra är i någon mån en solig dag. 

I den viktigaste månen. 

Rätt samma språk

Vi träffades på nätet. På lunarstorm. Vi träffades alltså på den tid då man träffades där. Han hade ett djupt och beskrivande lunarnamn. Mitt var tonårigt pinsamt. Ändå hittade vi till varandra. Jag minns inte hur det gick till.

Men jag minns att vi skrev till varandra så att tangentborden glödde. Trots att en hette djup och den andra hette pinsamhet talade vi rätt samma språk. Det blev många, många och långa, långa texter. Jag har kvar delar av dem, utskrivna på papper i en mapp.

Vi träffades i verkligheten efter en tid. 

– Amanda, är du lite för lång? var det första han sa när vi möttes. 

Hur talar man med någon i verkligheten som man redan talat så mycket med i en annan verklighet? var det första jag funderade på när vi möttes. Svaret kan faktiskt vara att man gör det väl.  Jag hade inte behövt fundera.

Han blev en vän för livet. 

I dag är han min svåger. En i världsklass. En sen kväll förra veckan satt han och jag i vårt gemensamma sommarkök och delade en liter vaniljglass medan vi delade tankar och liv. Vi är fortfarande på många sätt väldigt olika, även om jag inte skulle välja ett lika pinsamt lunarnamn i dag. Men vi talar fortfarande rätt samma språk. 

Jag är så glad över att han kom in i mitt liv. Och jag är ännu gladare över att han kom in i min systers liv. För det befäste honom i mitt. 


Min svåger och jag. En gång i Göteborg.