”Jag är förevigt tacksam för det inflytande du har haft i mitt liv Amanda.”

Så skrev hon när vi hade varit vänner på facebook i sju år. 

Tänk. Att det är sju år sedan vi träffades, hon och jag. Tänk att hon funnits med i mitt liv sedan dess. Tänk att brevet jag skrev till henne på hennes studentdag fortfarande finns i hennes bibel.

Och hon den andra. Hon har funnits med i mitt liv ännu längre. Hon är en av våra allra första konfirmander och vår vänskap fyller i dagarna åtta år. Hon har gjort en osannolik och otrolig resa, att ha fått gå med en bit på vägen är en ära.

De var tonåringar – barn – när jag träffade dem. I dag är de vuxna kvinnor. Starka, sprudlande, godhjärtade och modiga kvinnor som har lärt mig mycket och gett mig ännu mer. Jag är så otroligt stolt över dem. Jag är så otroligt glad över dem. 

Det finns säkert mycket jag kommer att ångra när jag tittar tillbaka på mitt liv. Det finns kanske orsak att ångra ännu mer. Men aldrig någonsin kommer jag att ångra de gånger jag har öppnat mitt hjärta och mitt liv för en tonåring. 

För er två finns det alltid plats. I mitt hjärta och i mitt liv.