Han grät sig till sömns i kväll. För det är fsktiskt sjuttiosju dagar kvar till hans födelsedag. Och det går ju inte. 

– Jag kan inte ens räkna till sjuttiosju, snyftade han från sitt rum. 

I något skede utbyttes snyftningarna mot regelrätta vrål. Jag bad honom sluta för det är sjukt irriterande med människor som vrålar för att födelsedagar kommer när de nu kommer. Och för att de kommande sjuttiosju dagarna plötsligt kändes oerhört långa också för mig. Jag kan nog inte heller räkna så långt. Ingen kan. 

I ett ännu senare skede – och vi som trodde att vi redan hade nått någon slags botten – hävdade han att allt det här är mitt och Fredriks fel. 

– För ni gjorde så att jag fick den här födelsedagen.

Jag var SÅ frestad att hålla en lång föreläsning om att vi faktiskt försökte få till en helt annan födelsedag för vårt efterlängtade andra barn, men att det inte riktigt fungerar så att föräldrar väljer. Trodde ändå att han var ganska oemottaglig för en sådan föreläsning just då, så det fick vara. 

I stället höll jag en kort föreläsning om att det i någon mån är vår förtjänst att han alls finns. Vi önskade ju oss honom. 

Och när jag mötte hans tårdränkta ögon visste jag att jag skulle önska honom igen alla dagar om jag bara fick chansen. Han kan vara sjukt irriterande ibland. Ja. Men han är sjukt underbar alla dagar. 

Ja. 

Också de kommande sjuttiosju dagarna.

Bild: Matida Audas Björkholm