Rikare och fattigare

– Tänk att vi gör allt det här bara för att jag ska få spela fotboll! sa han förundrat när hela familjen körde mot Åbo i tisdags.

I onsdags tog vi färjan mot Mariehamn och där stannade vi tills idag. För att Arvid skulle delta i en fotbollsskola torsdag-lördag.

Det var ju inte bara därför. Det var ju också för att vi verkligen ville ha familjetid. För att vi ville fira höstlov utan att börja rensa i skåp. För att vi ville ha det miljöombyte som det är en ren lyx att kunna unna sig.

Men visst var det också för att han skulle få spela fotboll. Det är ju rätt mycket vi gör för det. Och vi gör det gärna. Skulle göra dubbelt mer för bara hälften av hans glädje. Faktiskt.

Vi fick dessutom dela den här upplevelsen med några av Arvids kompisar och deras familjer. Och vi fick se ännu mer av hur härliga typer de är. Att ens barns kompisar har kloka, trygga, fina och dessutom roliga föräldrar är så värdefullt. Man vill ju onekligen att jättebra människor har format de människor som ens barn tillbringar massor med tid med. Guld!

Rikare (på alla viktiga sätt), fattigare (på det rent ekonomiska sättet), piggare (!) och gladare är vi allihopa efter det här höstlovet. Det är inte dåligt jobbat av fem dagar i mitten av oktober. Inte dåligt alls.

Tack!

Arvid med sin engelska tränare i fotbollsskolan.

Det vill jag för alltid komma ihåg

Jag skulle kunna komma ihåg de här dagarna som dagarna när vi i ganska hårda ordalag diskuterade covidintyg och vaccinmotstånd och präster som inte längre kan samarbeta med kvinnor. Det skulle kunna rubba min semesterfrid. Det skulle så lätt kunna göra det.

Men jag kommer att minnas de här dagarna på ett helt annat sätt.

Rent fysiskt är jag i mitt rätt underbara hyrda höstlovshus men egentligen är jag i Björnstad. Eller Hed. Eller någonstans på vägen mellan dem.

Jag tror det är bra för människan att läsa Fredrik Backman. Egentligen alltid. Men på något sätt är det kanske extra bra just nu när världen ser ut som den gör och många diskussioner är ganska hätska. Alla hans böcker har nämligen påmint mig om att de allra flesta människor faktiskt gör så gott de kan, och det vill jag för alltid komma ihåg. Det betyder inte att det inte finns undantag och det betyder verkligen inte att jag inte kan önska att människors bästa vore bättre. Ibland betydligt bättre.

Jag bara hoppas att vi kan vara snälla mot varandra också när vi vill eller måste vara tydliga och ta avstånd från varandras åsikter. Det är kanske det svåraste som finns. Det är kanske enda vägen vidare. Väldigt lite av värde har någonsin byggts med eller på respektlöshet mot andra människor.

Och respektlösheten finns oftast i alla läger. Men det gör respekten också. Om vi orkar och vågar leta efter den på andra sidan. Tack och lov för det. Tack och lov för det.

Det här är inte ett försvar av åsikter. Det finns nämligen åsikter som är otroligt problematiska och farliga. Som måste kallas vid sina rätta namn. Men det är ett försvar av människor. För de är i grunden alltid värdefulla och viktiga. Och de måste också kallas vid sina rätta namn.

Behöver

Jag försöker vara försiktig med hur jag använder ordet behöver. När vi säger att vi behöver något antyder vi ofta att vi har rätt till det eller har gjort oss förtjänta av det. I den meningen behövde vi inte det här. Vi hade ingen rätt till det och vi hade på inget sätt gjort oss förtjänta av det. Så jag skulle inte säga att vi behövde det, det finns så många som hade behövt det mer. Men jag kan säga att det gör oss väldigt, väldigt gott.

Att för en liten stund få byta miljö. Ha ett annat vardagsrum. Ta kvällspromenaden i andra miljöer. Att inte kunna göra något av alla de där miniprojekten hemma som inte blev gjorda på sommarsemestern. Att ge barnen så mycket tid tillsammans att de kommer ihåg hur bra de faktiskt är på att vara syskon. Att vila och vara.

Det finns dagar då vi inte är samlade alla fem vid matbordet en enda gång. Det finns dagar då vi ser rätt lite av varandra.

De här dagarna är inte sådana dagar. Och det gör oss väldigt, väldigt gott.

Vårt tillfälliga vardagsrum

Det bästa av två världar

Det händer ibland att jag tror att jag har glömt ett barn. Var är den där lilla? Som inte går själv? Som inte bär sin egen väska? Som inte tar sig ur bilen för egen maskin?

Tills jag inser: den lilla finns inte längre hemma hos oss.

Men vi har haft en sådan i tretton år. Man blir ju van. Till och med jag blev. Och därför känns det ibland så… Inte tomt. Men lätt.

Allt har sin tid. Jag tror det ska vara så och jag tror att många – om än inte alla – tider kan vara de bästa om vi ser det goda med den som är just nu. Nu har vi en tid där det oftast går att resonera med de flesta i familjen och en tid där alla själva knäpper av sig säkerhetsbältet och kliver ur bilen.

Jag är SÅ redo för den här tiden.

För jag lever också i en tid där jag dagligen får höra av minstingen att jag är den bästa och finaste och snällaste mamman i hela vida världen.

Snacka om att få det bästa av två världar.

Min äldsta och min yngsta. Och min äldsta systerdotter. Fotade av syster Matilda.

Det bästa i september

Jag insåg plötsligt att jag har glömt att berätta om det bästa jag läste i september. Bäst att göra det nu medan någon ännu minns att september fanns.

Losing big or losing everything av Niclas Christoffer. En fängslande ungdomsbok med enormt driv. En spännande mix av bantningsunderhållning och Hungerspelen. Häftig och skrämmande.

Allt vi inte sa av Sara Osman. Den här boken förändrade inte mitt sätt att se på världen eller mig själv, men det var en välskriven och smart samtidsskildring och jag bara älskar böcker där relationer har huvudrollen.

Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle av Ali Esbati. En riktigt bra bok om det där som inte fick hända men som ändå hände och om det som ledde fram till det.

Nya namn av Elin Willows. Jag tröttnar inte på Willows förmåga att i det lilla berätta det stora. Jag tröttnar verkligen inte på hennes språk.

Incel av Stefan Krakowski. Intressant men mörkt och tungt. Det finns så många människor som mår så dåligt och far så illa. Och en del – men rätt få – som vill så illa.

Adhd – från duktig flicka till utbränd kvinna av Lotta Borg Skoglund. Om hur adhd kan ha många olika ansikten och om hur den ofta tar sig olika uttryck hos flickor och pojkar. En viktig bok för alla som har att göra med egna och framför allt andras barn och unga.

De vackraste idioterna i världen av Anette Eggert. Den här ungdomsboken gick rakt in i hjärtat på mig. Jag älskade den. Älskade vänskapen mellan flickorna. Älskade skildringen av familjen. Älskade allra mest berättelsen om kärleken. Nästan så jag ville vara femton och galet kär igen. Men verkligen bara nästan.

Om det var krig i Norden av Janne Teller. Ibland kan en kort text med få ord säga hur mycket som helst och bjuda läsaren på en resa hen sent glömmer. För mig blev det här en sådan text. Den här kommer jag att återvända till. Många gånger kommer jag att återvända till den.

September var en jättefin läsmånad. Har jag sagt att jag tycker om att läsa?

För mycket

Det är mycket nu. Det är på ett sätt en enormt tråkig sak att säga, men på ett annat sätt en helt fantastisk.

Jag är nämligen en människa som mår bättre när det är lite för mycket än när det är mycket för lite.

Det har jag vetat sedan jag var ung, nästan liten. Hellre trött än bitter, resonerade jag när jag som tjugofemårig nybliven mamma släpade med mig bebisen överallt. Ville missa så lite som möjligt.

Förra året var det för lite. Förra året var i sig självt för litet. Nu är det mera. Nu är det mycket. Kanske inte för mycket. Men mycket. Lagom.

För mig är det bättre så här.

Vi är olika. Det är onödigt att jämföra. En gåva av nåd är att känna sig själv och få leva i enlighet med det.

Konstaterar jag. Och ställer ikväll väckarklockan på 05:00.

Selfie i oktoberregn.

Ett år

För en knapp vecka sedan skrev jag om hur nionde oktober blev ett stort datum för nio år sedan. Idag skriver jag om hur femtonde oktober blev ett stort datum för ett år sedan. Men inte för att ett liv blev utan för att ett liv tog slut.

Idag har mitt barn köpt blommor och besökt en grav. Det var givet. Förstås. Året som gått blev året som gav en grav som hen både vill och måste få besöka ibland.

När ett liv tar slut berörs många. När ett liv tar slut alldeles för tidigt berörs alla. Men allra mest berörs den familj som för alltid saknar en människa. Hos den familjen har mina tankar varit varje dag. Ovanligt mycket just idag. Trots att jag anar att den här dagen är värre än andra för oss andra men en av andra lika mörka för just dem.

Ett år.

Just sayin

Vilken kväll! Jag skulle kunna skriva en halv roman, men jag nöjer mig med några korta punkter:

– det är nog exakt just precis det här som de flesta av oss verkligen behöver just nu

– jag har skrattat så att jag gråtit

– jag har också gråtit helt andra tårar

– att få dela upplevelser IRL är bland det bästa som finns och inget är IRL:are än teater

– vi som lever nu må leva när coronan härjar i världen, men vi som lever nu lever faktiskt också när humorgruppen KAJ gör det

Just sayin.

Bilden är frimodigt lånad från Wasa teater.

Sitt första hela ord

Och en oktoberdag när vår Hilde ganska snart ska fylla hela handen blir den dag då hon läser sitt första hela ord. Bokstäverna har varit bekanta rätt länge, men att få ihop dem med varandra har varit svårt.

Tills igår.

När hon läste sitt livs första hela ord. ALMA.

För en som älskar läsning och just nu mer eller mindre lever läsning är det alltid enormt när ett älskat barn tar ett avgörande steg på läsresan. Men när det älskade barnet dessutom har en synskada är det enormare än enormt.

Samma dag fick hon också sitt livs första medalj och diplom. Stoltheten närmast total. Vilken dag!

Mamma gifter sig

Om jag tog en viss väg hem från skolan när jag var liten gick jag förbi en viss affär. Och det gjorde jag ofta, för jag ville gå förbi den här affären. Mamma-gifter-sig-affären, kallade vi den. En affär med brudklänningar och en skyltdocka i fönstret som jag tyckte att liknade min mamma.

För tjugofem år sedan idag gifte sig min mamma. Inte i den klänning med volanger och spets som jag hade hoppats på några år tidigare, men hon gifte sig med en ovanligt fin man med ett ovanligt gott hjärta. Och det är ju det enda vettiga att verkligen hoppas på.

Det finns en särskild sorts nåd i att veta att en förälder är lyckligt gift. Kanske bara vi som någon gång vetat något annat kan se den nåden, men en nåd är det likväl.

Grattis på bröllopsdagen, mamma och pappa!

Bilden har nästan inget med texten att göra. Förutom att den föreställer två lyckliga barn på övernattningsparty hos mormor och morfar.