Lilla jul 2020

Det finns mycket jag skulle kunna säga om lilla jul 2020. Till exempel att det var första gången på hur länge som helst som vi gav den kvällen lite magi. Eller att det var första gången på (nästan) hur länge som helst som coronan kändes långt borta. Eller att vi firade med älskade bästa vänner. Eller att det var snöigt och vackert och att bara det är värt ett eget blogginlägg som kanske kommer senare.

Men i just den här stunden när lilla jul snart blir första advent vill jag säga att jag älskar min förstfödda dotter så ofantligt mycket och att hon och jag är allra bäst när vi är allra mest. Vi har det helt enkelt bäst tillsammans när vi är mest tillsammans och så länge som vi har det på det sättet kommer jag att göra allt jag kan och lite till för att se till att vi får vara tillsammans. Mycket.

Fyra år

Älskade Hilde. För fyra år sedan, på beräknad dag och på första advent, kom du till världen och gjorde vår familj rikare, roligare, starkare och bättre. Min första tid med dig var tung, men det berodde aldrig på dig. Du var ljuvlig från stund ett och har bara vuxit i ljuvlighet.

Du har varit det barn som gjort oss till proffs på väntrum. Med dig har vi hängt på så många olika sjukhus. Det finns orosmoln som ännu inte skingrats, men de förlorar hela tiden sin förlamande kraft. Du klarar dig så fint och du mår så bra.

Idag får vi fira en helt fantastisk fyraåring. Viljestark, kärleksfull, relationer, fantasifull, modig. Varje dag golvas vi av hur härlig hon är, varje dag känner vi oss alldeles speciellt utvalda som fick bli just hennes föräldrar.

Älskade Hilde Nora Birgitta. Inte en enda dag har jag förtjänat dig. Precis varje dag tänker jag försöka göra det.

En av mina bästa vänner

Våren 2020. För mig är det coronavåren. Förstås. Men det är också våren då en av mina bästa vänner och allra viktigaste människor fick ta emot sitt livs största mirakel och fick hantera sitt livs största mörker. Och jag var alldeles för långt borta och alldeles hjälplös.

Den här kvinnan älskar jag. Hon har lärt mig massor om generositet, tjänstvillighet och förtröstan. I hennes sätt att alltid se alla är hon en stor förebild för mig. Dessutom har hon alltid de allra bästa och galnaste idéerna. Oftast när jag och hennes man Daniel – också en av mina bästa – står på en scen tillsammans är det hon som har tänkt ut vad vi ska göra. Det blir bäst de gångerna. Hon är vacker och hon är stark. Har alltid varit och är det mer än förr nu. Jag tror bestämt att hon vet mer om styrka idag än någonsin.

Tack, Gud, för att jag får ha henne i mitt liv. Här kan du läsa hennes historia.

Gullig

Det är inte bara på självständighet Hilde har råkoll, också när det kommer till familjens frukostvanor vet hon precis.

– Mamma tycker om chiapudding och pappa tycker om gröt. Ingrid tycker om rostat bröd som inte är rostat och Arvid tycker om dubbelmacka med limpukka.

Alla rätt. Alla rätt.

– Vad tycker du om då, Hilde? frågade jag.

– Chokladägg.

Förstås.

Den människan älskar vi.

Hon fyller ju snart fyra år och vi (jag, Fredrik, Arvid och Hilde själv) svarade på ett flera sidor långt frågeformulär inför rådgivningsbesöket. När vi skulle skriva om hennes bästa sidor räckte raderna inte till. Vi hade så mycket att skriva.

– Kan man skriva gullig? undrade Arvid.

Inte vet vi. Men nu står det också gullig på pappret.

Människor kan förenas av så många olika saker. Hos oss är en av de sakerna att vi tycker hon är så gullig.

Gullig för oss. Sedan 2016.

Självständig

– Jag vill vara självständig, mamma, berättar hon för mig en dag.

Jag frågar vad det betyder att vara självständig. Tror inte riktigt att hon har koll.

– Det är att bestämma mer på egen hand, förklarar hon.

Råkoll. Förstås. Jag vet inte varför jag ens tvivlade.

Det bor så väldigt många ord i vår lilla Hild. De svämmar liksom över. Idag använde hon ordet andetag och jag tänkte att det knappast är alla i hennes ålder som gör det. Hennes ordförråd är stort och hennes vilja och frimodighet att testköra alla de där orden är minst lika stor.

Ingen är gladare än jag. Jag har så många gånger sett att den människa som har orden har typ allt och jag hoppas innerligt att mina barn får ha orden. Vill ha orden. Orkar ha orden.

Saknaden

Han har haft en jättefin söndag. Tre olika kompisar har varit här, två av dem minst två gånger. Det är en dag i hans smak. I allas vår smak. Han har så mysiga kompisar.

Ändå slog Helsingfors-saknaden till när vi åt kvällsmat. Det händer ibland. Inte ofta, men ibland. Han var trots allt hyfsat liten när cvi flyttade och minns inte så mycket, säger han. Men en lite diffus saknad kan drabba honom ibland. Och han minns fortfarande hur det kändes att gå upp för trappan på väg hem efter den sista dagen i förskolan, berättade han.

Jag förstod att inte strö salt i öppna sår, så jag frågade inte om han minns vad som hände innan vi gick upp för den där trappan. Om han minns hur alla hans bästa förskolevänner – också så mysiga vänner – bara samlades runt honom i den innerligaste gruppkram jag någonsin sett. Jag minns. Jag glömmer aldrig.

Det var svårt för honom att lämna Helsingfors. Han grät floder när han gick upp för den där trappan den där dagen. Det gjorde jag också. Samtidigt vet jag att det för båda stora barnen skulle vara ännu svårare att flytta härifrån redan nu. De har landat så väl, rotat sig så djupt och knutit så starka vänskapsband.

Det är en särskilt fin form av nåd; att veta att det skulle vara svårt för ens barn att flytta. Saknaden som följer när man väl flyttat är ett pris värt att betala för den nåden.

Från en av våra sista dagar i Helsingfors. Vi maxade och tog verkligen ut allt ur livet där. Här på Heureka.

Bestämma

För en tid sedan fick en i personalen på Hildes dagis vänligt men bestämt – och helt säkert helt rimligen – påminna henne om att också andra måste få vara med och bestämma.

Hilde tog det inte jättebra.

– Men min mamma har sagt att Hilde alltid får bestämma, hävdade hon som försvar.

Varpå personalen försiktigt och med glimt i ögat frågade om hon ska kolla det med Hildes mamma.

– NEJ! protesterade Hilde blixtsnabbt.

Hon är viljestark och bestämd och vet alltid vad hon vill. Tur för oss alla att hon oftast vill helt okej saker. För de där gångerna under en dag då hon vill sådant som inte är okej… så vet vi det. Verkligen.

Buren av många

Hon var två och ett halvt när jag lärde känna henne. Jag var med på hennes treårskalas och på många kalas efter det. Idag är hon vuxen. Tjugo år gammal och en väldigt klok, varm, rolig och godhjärtad ung kvinna. En av mina barns många fina kusiner.

Jättehögt på min önskelista i livet finns trygga bra och nära vuxna i mina barns liv. Som inte är jag eller Fredrik. När vi flyttade från Helsingfors var en av de stora sorgerna att vi också flyttade från de underbara unga vuxna som var en så viktig del av vår flock där.

Men nu bor vi nära henne istället. Och hon är helt klart ett svar på mina böner. För vi som ber har ju tyngre artilleri än önskelistor att ta till. Senaste veckoslut hade hon och Ingrid tjejkväll och övernattning och idag har Arvid och hon bowlat och jagat pokemons. Jag undrar om han någonsin varit så stolt som när han fick ha helt egentid med sin vuxna kusin.

Jag är så väldigt tacksam. Vi har verkligen aldrig varit ensamma om våra barn, vi har alltid varit många som burit dem tillsammans. Det har varit av enorm betydelse för oss föräldrar, men frågan är om det inte varit av ännu större betydelse för våra barn. Att få bli buren av många – att få bli jätteburen – är verkligen en gåva. Att bli buren av en helt underbar kusin är det också.

Buren Hild. Här buren av mig. Ofta också buren av andra.

Möss och saknad

Jag var gräsänka några dagar och just de dagarna fick vi besök av möss. Jag avskyr möss. Avskyr är ett starkt ord, men jag avskyr möss.

I nästan två dagar hade den lilla varelsen mig i sitt grepp tills jag äntligen hörde det ljuva ljudet av en musfälla som slog till.

Jag har onekligen haft stoltare stunder i mitt liv än den stund då jag lät Arvids kompis ta hand om musfällan – ja, du läste rätt. Jag tog noll ansvar och överlät det hela till en lugn och sansad nioåring med klart mer erfarenhet än jag. Inte min stoltaste stund, nej. Men jag har onekligen också haft mer skamfyllda stunder. Att tycka att möss är sjukt obehagliga är väl ingen egenskap man lägger på sitt cv, men (tyvärr) finns det nog klart större orsaker till skam i mitt personlighet än just det.

Nu är Fredrik hemma igen. Frågan om huruvida saknaden varit mer romantisk eller praktisk (den som undrar kan läsa här) var tråkigt lättbesvarad den här gången. Nu när han väl är hemma igen behöver Arvids kompis inte längre vara redo för tjänst. Må Fredrik inte heller. Må vi få leva vidare i musfri harmoni. Och nu när han väl är hemma igen märker jag att det nog fanns lite romantisk saknad också. Som jag äskar den mannen och att han finns i mitt liv och i min närhet.

I somras. Fotade av Maria Hedengren.

Fantastiskt bra lärare

Hur man vet att ens barn har en fantastiskt bra lärare? Nå, när man ser hur barnet leker lärare med sin lillasyster.

Han talar med den mildaste, lugnaste röst som finns. Han går pedagogiskt igenom skoldagens alla lektioner. Han presenterar dagens hjälplärare (Hilde) på ett sätt som får alla elever (mjukisdjuren) att känna sig som lottovinnare. Minst. Han uppmuntrar elevernas svar, både när det blir rätt och mindre rätt. Han använder termer som gymnastik inomhus som om han aldrig gjort annat. Han ser med sådan värme på eleverna. Han hittar på kreativa och varierande uppgifter. Han har en kaffemugg på katedern.

Han har en fantastiskt bra lärare.

Och hon. Hon har en fantastisk bra storebror.