Sommarlov

Jag tar sommarlov och bloggen med mig. Den här sommaren blir annorlunda än nästan alla andra somrar men också annorlunda kan vara bra.

Ta hand om dig och ta hand om de människor du har omkring dig! Ta hand om den här sommaren också. Hur den än ser ut. Också den här sommaren blir oss given bara den här enda gången. Låt oss fylla den med sommarliv.

Sommarliv från somrar som varit. Alla bilder är tagna av syster Matilda.

Principer som inte fungerar

När jag skriver det här blogginlägget är klockan kvart över tio och jag sitter i fotändan på Hildes säng. Det känns som en förlust. Jag tycker ju att barn ska somna självständigt i sina egna sängar – så där som Hilde gjorde från dag ett till typ dag tusen – och det här var nog ett steg i fel riktning.

Men ännu mer än jag tycker att barn ska somna självständigt i sina egna sängar tycker jag att livet ska vara drägligt och det är inte drägligt eller rimligt med treåringar som somnar först efter midnatt men ändå vaknar halv åtta och sedan är lite gnälligt övertrötta hela dagen. Slocknar ofta i en bil i något skede och får därmed den powernap som krävs för att nästa kväll också ska bli sen. Så nu sitter jag här. Och medan jag har skrivit det här har hon somnat.

Kanske vi får ge oss. Göra en Dr Phil och fråga oss om vi vill vara right eller om vi vill vara happy. Svaret är ju alltid happy. Alltid. Principer som inte fungerar är överskattade. Så nu tar jag en glassliter och firar att hon somnat före halv elva för första gången på… länge. So happy.

Fyrtio lät väldigt gammalt

Idag blir mannen i mitt liv 40 år. Jag vet att det fanns en tid i mitt liv när jag tyckte att fyrtio lät väldigt gammalt och jag vet att den tiden inte längre är.

Det här blev inte riktigt den födelsedag han ursprungligen hade hoppats på, med tanke på att vi nyligen har börjat umgås med människor igen var det inte riktigt läge för stor fest. Men det blev en riktigt, riktigt fin dag i alla fall.

Vad som var bäst idag?

Kanske att få äta födelsedsgsbrunch med bästa vännerna?

Kanske att få se honom både skratta högt och gråta rördhetstårar när han såg de helt underbara videohälsningar som våra vänner skickat in?

Kanske att få fira honom och min svägerska med nästan hela den stora familj som blev också min när han blev min?

Men månne inte det bästa ändå var när Arvid plötsligt, med all uppskattning i världen, konstaterade: mamma är ganska nice.

Det sista lever jag länge på. Kanske tills jag själv fyller fyrtio.

Den finaste man jag mött och jag. På hans fyrtionde födelsedag.

Bara en av tusen

Kan ett hem kännas bättre än efter en natt på sjukhus?

Det skulle i så fall vara om bästa vänner flyttat in på ens gård med sin husvagn medan man själv var borta hemifrån.

Vänskap. Nog är det vackert. Inte fick ju de eller vi riktigt den fredag vi hade hoppats på, men de kom hit ändå. Medvetna om att det skulle bli lite annorlunda. Det är bara en av tusen orsaker att älska dem.

(Ingrid mår jättebra och vi är alltså hemma. Vi kom undan med skrämselhicka den här gången. Ibland sker misstag också fast alla gjorde sitt absolut bästa, och det är på något sätt rättvist att det räcker med skrämselhicka då. Igen; TACK.)

Det mest dramatiska

Nu skulle jag ha kunnat skriva att det mest dramatiska som hände i min värld idag var att det visade sig att också ett annat däck på vår bil hade punktering. För så var det.

Men istället skriver jag att det mest dramatiska som hände i min värld dag idag ledde till att jag och Inksie ikväll somnar på barnavdelningen.

Det går verkligen ingen nöd på henne. Eller mig. Men här sover vi i natt. För säkerhets skull. Jag och min Inks. Och i sjukhussängen bredvid och i rummet bredvid gör hennes bästa kompisar samma sak.

En sådan dag.

Mest av allt är jag ändå tacksam. Tack, Gud, för att vi får somna lugna och trygga ikväll.

Stoltast över min flock

Jag är inte stoltast över min flock när allt går som på Strömsö OCH räls. Jag är stoltast över oss när det går som idag.

Låt mig berätta.

Arvid och Ingrid hade två matcher var ikväll. Så i något skede var en bil på väg från Helsingby och den andra från Solf. Den från Solf drabbades av riktigt oflyt på vägen mellan Solf och Vasa. Plötsligt smällde det till och en stund senare började bilen skaka på ett sätt som bilar tillverkade efter 30-talet inte ska ska skaka på.

Punkteringen var ett faktum. Så där står vi i Vasa. Jag, mina döttrar och min yngsta lillasyster. Och en bil helt ur funktion. Efter några timmar i gassande sol på fotbollsplan. Alla trötta. Förutom min syster klippan. Stämningen har varit bättre, om vi säger så.

Jag ringer Fredrik för att be honom hämta oss. Hans telefon pipar upptaget. Jag ringer på nytt. Upptaget. Och igen. Upptaget igen. Stämningen blev inte bättre, om vi säger så.

Efter det som kändes som två timmar men var några minuter ringer Fredrik upp och kommer och hämtar oss. Vi packar om och kommer hem. Och märker att bara en av oss tydligen hade med hemnyckel. Jag. Bra där. Men att denna någon hade lämnat nyckeln i den bil hen körde. Som alltså stod i Vasa med punktering. Mindre bra där.

Men nu kommer vi till det vackra. För det är nu vi är som bäst. Det är nu jag är som allra stoltast över flocken Audas-Kass. För det här är ju onekligen ett guldläge för frustration och irritation och ilska. Det är så nära dit, så lätt. Jag inser det, jag känner det.

Men nej. Vi har en jättefin stund på gården medan vi utlåsta väntar på att Fredrik åker och hämtar nyckeln. Vi pratar igenom matchernas höjder och dalar. Vi pratar om Hildes födelsedagskalas (det gör vi typ alla dagar). Barnen hoppar på studsmatta. Alla leverar. Sätter i en växel jag inte visste att fanns. Jag sitter på bänken och tänker att de här barnen är det finaste jag vet och har och att det ger mig så mycket glädje att höra ihop med dem.

I skrivande stund får stora barnen se Liverpool spela kvällens första halvlek. De sjunger kampsånger med sin pappa och jublar vilt när det blir 1-0 efter tjugotvå minuter och jag tänker samma sak igen. Att de här barnen är det finaste jag vet och har och att det ger mig så mycket glädje att höra ihop med dem.

Och någonstans i Vasa står en bil med punktering. Sjukt irriterande. Men det är trots allt en ytterst världslig sak. Den flock som är min är det inte.

Fyra femtedelar av flocken.

Målbild

Vad var din målbild? Under de där slitsamma allra mest coroniga coronaveckorna? Jag hade några olika.

En av dem var att få se mina barn spela fotboll. Någon gång i april kändes det så osannolikt, närmast omöjligt. Men nu är vi här. Den här veckan har vi fotboll alla dagar och trots att det utmanar logistiken och Hildes ljuskänslighet kan jag inte annat än gilla läget. Det här var det jag drömde om och hoppades på i mars och april och maj. Jag tror det blir ännu lättare än vanligt att älska fotbollsföräldralivet i år.

Att plötsligt befinna sig i sin egen målbild är mäktigt. Hoppas du också snart får finna dig själv i din.

En av mina två spelare.

En av de två viktigaste

De flesta dagarna bara går utan att jag tänker på det, men ibland drabbas jag av insikten och sedan släpper den mig inte;

tänk att jag är en av de två viktigaste människorna i deras liv. Att det är med mig de känner sig tryggast. Att det är till mig de kommer när de vill ha tröst. Att deras värld skulle rubbas om jag togs ifrån dem. Att jag, som är så orimligt alldaglig och vanlig och verkligen ingen supermamma ändå får vara en supermamma i deras ögon.

Det är en svindlande insikt. Nästan för stor att kunna inse.

Kanske lika bra att de flesta dagarna bara går utan att jag tänker på det.

För ganska precis ett år sedan. Jag var deras då. Jag är deras nu. Jag är deras alltid.

På burk

Så här på midsommarannandag bjuder jag på en suddig paparazzibild som inte är mycket för världen men massor för mig.

Titta!

Där är de. Mina tre älskade barn på väg till butiken för att köpa isglass tillsammans. Ser ni hur Hilde är minst fyra centimeter längre när hon får gå på eget äventyr med sina syskon? De senaste dagarna har de här tre varit de bästa vänner de nog alltid är innerst inne, men som de kan ha svårt att hitta fram till i en vardag som också rymmer väldigt mycket och väldigt många andra.

Vi har haft en så oerhört fin midsommarhelg! Jag är så tacksam. På pappret såg det inte ut att bli en storslagen midsommar, men oj så det blev. De här dagarna ska jag spara på burk.

Dagens fråga

Hilde och jag läser Totte bakar vid läggdags. När hon plötsligt ställer dagens bästa och svåraste fråga.

– Mamma, vad heter Tottes pappa?

Jag inser att jag inte har en aning. Pappa Åberg, är min första tanke. Men han är ju Alfons. Och knappast heter ju ens han så i sitt pass. Muminpappa är min andra tanke. Och senast då inser jag att jag faktiskt inte har en aning.

– Malin, kanske! föreslår Hilde ivrigt.

Hennes gissning är onekligen minst lika bra som mina. I väntan på bättre tänker jag att Tottes pappa får heta Malin, men jag ser också ett klart utrymme för bättre och sänder därmed frågan vidare.

Så, vad tror du att Tottes pappa heter? (Att lägga en röst på Malin är också tillåtet.)