Verkligen för oss

Jag säger inte att det är fult, men nog är det ju onekligen annorlunda. Så här ser utsikten alltså ut när jag kryper upp i rokokosoffan nu när dagen småningom blir natt i vårt sommarhus. Rokokosoffan i sig är ett trevligt inslag men på inget sätt bidrog den ju till en mer enhetligt inredd salong. Numera har vi alltså tre soffor här. Rokokon som bilden visar en skymt av, lädersoffan som bilden också visar en skymt av och en rejäl kökssoffa i trä. Kryddade med två mörkblå fåtöljer i ytterligare en stil, ni ser en av dem i sin helhet. Plus en mördargungstol som visserligen finns i bakgrunden (också på bilden) men som ändå finns och bidrar med ytterligare en krydda i den märkliga soppa som vårt vardagsrum.

Och då har jag inte ens nämnt det ytterst märkliga golvet byggt av lösa plankor. Eller påsen med isolering. Eller alla plankor som finns kvar radade längs en vägg. Eller grillen. Grillen!

Att vi bor här och njuter av livet och tycker att den här platsen är den härligaste som finns säger en hel del om oss. Att vi inte har tänkt göra något åt något den här sommaren (heller) säger också något.

Det är inte för alla, men det är verkligen för oss. I natt somnar Torphages tio ordinarie sommarbor under det här taket och en tapper helt underbar fyrabarnsfamilj från grannlandet. Det är också verkligen för oss.

Hoppas du får somna lika lyckligt. I en miljö som verkligen är för dig.

Advertisements

Mindre jobbigt än typ allt

Om det är jobbigt med så många barn i vår sommarfamilj? Nej. Det är mindre jobbigt än typ allt.

En härlig sak med ett stort gäng är att det finns så många möjliga konstellationer. Att alla kan leka tillsammans. Eller de två eller de tre. Eller de fyra.

Det bästa med att vara många är ändå att vi skaver lite mindre mot varandra när det finns så många olika att skavas mot. Och när vi skaver lite mindre så blir det lite mindre konflikter och härj.

Jag älskar konfliktfritt och härjfritt.

Att inte behöva konflikta och härja med honom. Det gör så gott. För mig. Och för honom.

Gangster

Hon är två och ett halvt och kanske den bestämdaste som finns på jorden. När hon hugger emot hugger hon hårt.

– Lägg av, moster Matilda! ropade hon ilsket åt min syster för en tid sedan.

Systern fann sig och ropade tillbaka, betydligt mindre ilsket:

– Lägg av själv.

Ingen minns längre varför. Alla minns att.

I dag tog hon ändå något slags pris när hon var oöverens med sin storasyster om huruvida man får eller inte får ta till våld för att lösa konflikter. Hilde var alltså för. Våld.

– Men du får inte slå, det gör faktiskt ont på mig, sa Ingrid med lugn och pedagogisk stämma.

Hilde såg henne intensivt i ögonen.

– Blir du rädd och vill ha tutu? frågade hon med hånfull, förlöjligande stämma.

En sådan stämma som skulle göra knarkare i Våga-säga-nej-till-droger-och-våld-projektet gröna av avund. Om du någon gång behöver handledning i konsten att ge uppkäftiga svar på tal kan du tyvärr kontakta Hilde. Tutu är för övrigt vårt ord för tutt. Eller napp.

Lilla gangster. Mitt enda hopp är att hon hittills har behandlat alla i samma och mindre storlek som hon själv med silkesvantar. Annars skulle jag vara riktigt, riktigt orolig.

Jag har ingen aning om var hon får det ifrån. Helt seriöst. Ingen aning. Också den här älskade lilla verkar bli väldigt mycket sin egen. Vackert så. Spännande så.

I diskussion med kusinens kanin. Då väldigt harmonisk.

Perfekt

Jag säger inte att mitt liv är perfekt, för liv är inte perfekta. Jag behöver inte ens säga att jag själv inte är perfekt, för det är brutalt uppenbart. Inte heller säger jag att mina människor är perfekta, för de är människor.

Men jag säger; det går inte en dag utan att jag stannar upp och tackar Gud för det liv, det jag och de människor som är mina. Nästan varje dag får jag fel i huvu någon gång men också mitt i de felen brukar jag ha sinnesnärvaro nog att inse att jag faktiskt inte har något att klaga på. Egentligen.

Jag vet det så väl.

Om jag hade läst den här texten som förvirrad tonåring skulle jag ha tyckt att den luktade skryt. Nu vet jag att den doftar tacksamhet.

För att kunna vara en bra mamma

Mina två egna dygn går mot sitt slut. Snart är jag igen där jag hör hemma och samtidigt som jag längtar efter dem längtar jag redan till nästa gång jag får vara för mig själv.

Det gör mig nämligen så ofantligt gott att ibland få vara bara jag. Och jag vägrar säga att jag behöver få vara bara jag ibland för att kunna vara en bra mamma. Som om den motiveringen skulle krävas. Det räcker ju faktiskt att säga att jag behöver få vara bara jag ibland för att kunna vara en glad människa. Jag tycker det är trist om mammor får göra saker för sin egen skull bara om de kan hävda att det samtidigt gör dem till bättre mammor. Som om det inte räcker att de vill göra de sakerna för att de vill. Som om pappor någon gång argumenterar för sin rätt att få spela badminton med att det faktiskt gör dem till bättre fäder.

Du behöver inte kunna bevisa att du blir en bättre mamma för att få träna, sova gott om nätterna, läsa böcker, se film eller gå på café med en kompis. Du är inte viktig bara för att du är viktig för någon annan. Du är viktig också bara för att du är du.

Jag är viktig också bara för att jag är jag.

Lite extra älskad

I dag har jag:

– ätit hotellfrukost med min syster

– skrivit mer än jag gjort på länge

– legat i gräset vid älven och läst en roman

– hängt på världens finaste bibliotek

– ätit pizza med moster

– varit på bio och sett Yesterday med moster

– sprungit fem för mig väldigt snabba kilometer med en kompis

– haft mer tid för mig själv än på hela sommaren sammanlagt

– köpt några böcker med rea på rea

– förundrats över att jag hunnit med så mycket trots att jag känt att det funnits så mycket lös tid

– fyllt 36 år och fått ha en riktigt, riktigt ovanlig men riktigt, riktigt fin födelsedag

– konstaterat att mitt trettiosjätte år på jorden på många sätt var turbulent och tungt och frustrerande men att det slutade väldigt fint

– fått många fina gratulationshälsningar och känt mig lite extra älskad. Tack!

Vi

Jag älskar dem mest av allt och något av det bästa med sommar är att få vara tillsammans mycket. Samtidigt har jag nu två dygn utan dem och det är balsam och salva och allt välgörande på en och samma gång.

Samtidigt som jag njuter från tårna av några hyfsat ensamma dagar så tänker jag att sommaren nog är tungt ensam för dem som alltid är mer ensamma än de egentligen vill vara. För alla dem som längtar efter att vara del av ett givet vi. Vad ska vi göra på midsommar? På semestern? Till helgen? Ikväll? Vi? Det är långt ifrån alla givet.

Även om jag vissa dagar – ibland många dagar – kan längta mig blå efter tystnad, toalettbesök i fred och lite gammal hederlig lugn och ro så vet jag att vara tacksam för det vi som är mitt. För att jag har några så underbara att ta paus från ibland.

Tjejsnack för rätt stora tjejer

Att ha en elvaåring är att ha ett barn som är både stort och litet. Ett barn som kan bete sig som en balanserad vuxen och som en trotsig treåring. Det är att leva med att kasten kan vara tvära och att ständigt vara beredd på vad som helst.

Men mest av allt är det helt fantastiskt, åtminstone om man får ha glädjen och nåden att ha just min elvaåring. De där stunderna när samtalen blir djupa och roliga och viktiga – de slår det mesta. I dag fick jag nästan en timme i bil med min elvaåriga dotter och min än så länge elvaåriga systerdotter och varje minut kändes som en gåva.

– Det här var tjejsnack för rätt stora tjejer, konstaterade systerdottern nöjt när vi stannade bilen utanför sommarhuset och åter steg in i den sommargemenskap vi är del av just nu.

Det har aldrig förr varit lika fint att få vara hennes mamma. Det blir på riktigt bara bättre hela tiden. Jag är väl medveten om att jag kanske får ta tillbaka de orden många gånger i framtiden, men här och nu är de helt och fullt sanna. Att få vara hennes mamma bir bara bättre.

En hel dag helt utan skärm

Vi har sex barn här i vårt sommarhus. Den yngsta är två och ett halvt, den äldsta blir tolv i september. I dag har alla varit hemma hela dagen och ingen har frågat om en skärm på hela dagen.

Och nej. Inte allt med skärm är av ondo. Förstås. Och jo. Man kan göra konstruktiva och vettiga saker med skärm. Förstås. Jag vet allt det där. Men jag tycker ändå det är härligt att det ibland får gå en hel dag helt utan skärm.

För åtminstone i de här barnen vaknar en helt annan kreativitet när skärmarna är borta, när den där ständiga gratisvägen till underhållning inte går att ta. De sätter upp teaterföreställningar. De arrangerar kubbturneringar med grupp- och slutspel (jag spelar semifinal i morgon). De uppfinner väckarklockor. De ordnar idrottsdagar. De läser böcker. De skriver berättelser. De leker fattiga föräldralösa barn.

De har det bra. Vi har det bra.

Det är naturligtvis min syster som fotat. Min blogg mår bildmässigt så oerhört bra av att dela sommarliv med henne.

Tröja

Jag ville egentligen bara berätta att jag äntligen har stickat ännu en tröja. Som jag tycker om. Och att min älskade syster har fotograferat mig i den. Om sommarvädret fortsätter bjuda på tretton grader och kall vind lär tröjan vara i flitig användning. Kinda hoppas inte, fast jag faktiskt tycker om tröjan.

(Jo. Det är ännu en sådan där tröja som jag redan har i svart, vitt, grått, rött och någon suspekt blandning som kanske kunde kallas blåmelerad. Någon gång ska jag sticka en annan tröja, men det är inte nu. Nu stickar jag en ljusare blå.)