Ett mejl av en främling

True story: jag har fått ett mejl av en främling som bor i den by där jag snart ska börja bo. En främling som frågade om jag vill komma ut och gå någon kväll när vi har flyttat.

Om jag vill.

Tänk att det finns sådana människor! Som kontaktar och välkomnar. Som gör att andra landar mjukare. En sådan människa vill jag också vara. Goals.

Advertisements

Bäst tillsammans

När jag i går på morgonen sa hejdå till Hilde för att hoppa på 6.48-tåget från Vasa brast hon i storgråt och mitt hjärta i bitar. Kvällen innan tyckte jag det kändes svårt att lämna nya hemmet, men det var nog ingen match i jämförelse med att sedan lämna Hildisen. Hon måste ju tycka att den här tiden är väldigt förvirrande. De äldre barnen förstår ändå på något plan det här konceptet, men Hildes lilla värld måste ju nog befolkas av orimligt många frågetecken just nu.

Nästan dagligen undrar någon om det inte är jobbigt att bo hos vänner. Det är den lättaste frågan någonsin. NEJ! Det är inte jobbigt. Inte det minsta. Våra vänner tar så enormt bra hand om oss. De gör att det som på papper kan låta jobbigt egentligen bara är härligt. Det enda jobbiga är att inte hela familjen är här.

Vi är bäst tillsammans. Så är det bara. Och snart är vi tillsammans igen.

Det finns inte mycket som är direkt vackert med saknaden, förutom det faktum att den finns där.

Fotade av vår vän Maria Hedengren för två år sedan. Också då bäst tillsammans.

Mitt nyaste gudbarn

Jag tror bestämt att världen aldrig är lika stor som när du håller den allra minsta människan i din famn. Tänk att en så liten kan fylla ett helt rum. Tänk att en som kan bidra med typ inget av betydelse samtidigt är det mest betydelsefulla som finns. Tänk att miljoner saker kan gå fel och att lika många kan gå helt rätt. Tänk att två av de finaste, mest kärleksfulla människor jag vet är föräldrar nu. Lyckliga bebis.

Jag har fått träffa mitt nyaste gudbarn i dag. Det var svindlande stort. Det är ju aldrig något annat när någon som mäter sin ålder i dagar ligger i dina armar och hör ihop med dig.

Det var en gång en annan som mätte sin ålder i dagar och hör ihop med mig.

Som det ska

Klockan 22.44 ser det ut så här när jag tittar ut genom köksfönstret. Vårt köksfönster. Det blir onekligen lite svårare att lämna det här för varje gång. Och jag tänker att det väl är precis som det ska.

Som krossar det hårda och kalla

Också den här lördagen bjöd på skönhet av den där sorten som krossar det hårda och kalla. Egentligen tror jag att den skönheten finns där varje dag, men det är inte varje dag vi ser den.

Jag var på Ingrids dansuppvisning i dag. De yngsta dansarna var typ fyra och de äldsta typ sextio. Där fanns dansare med danskroppar. Små, smala, snabba, starka. Liksom designade för att utgöra de avancerade rörelserna. Men det fanns också dansare med andra kroppar. Med dallriga, oformliga kroppar, sådana som vi ser bara i våra egna spegelbilder och bland de vältränades före-bilder. I dag fick jag se dem dansa och stråla. Det var så vackert.

Jag var på intercitytåget på väg mot Vasa. I den galna barnvagnen. Och jag såg ett barn som såg annorlunda ut, på ett annorlunda sätt än de flesta andra barn ser annorlunda ut. Men allra mest såg jag hur barnen runtomkring inte verkade se. Det var så vackert.

I samma galna barnvagn såg jag också hur en ganska stor finskspråkig pojke blev helt superintresserad av att lära sig kommunicera med en lite mindre svenskspråkig pojke. Den mindre pojkens mamma fick agera tolk och hon gjorde det så tålmodigt och bra och den finskspråkiga var så ivrig att lära sig. Det var så vackert.

Det finns mycket skit i världen, jo. Som jag konstaterade senast i går. Men det finns faktiskt också väldigt mycket väldigt vackert.

Och då har jag inte ens nämnt det allra vackraste med i dag.

Som gjort för mig

Efter en timme på stafettkarnevalen hade jag redan gråtit fyra gånger. Jag kan inte bestämma mig för om det här evenemanget inte alls passar mig eller om det är som gjort för mig. En sak vet jag; att solglasögonen blev min räddning. Ingen ser (tror och hoppas jag) att man gråter om man gör det bakom stora solglasögon.

Det finns mycket skit i världen, men det finns också mycket skönt och mycket av det där sköna finns och syns på stafettkarnevalen.

Lågstadielärare. Ni är hjältar. På riktigt. Oj, så ni finns där för de barn ni blivit anförtrodda. Hejar på dem, hoppas med dem. Torkar deras tårar, plåstrar om deras armbågar och knän. Skrattar med dem, tröstar dem, bär dem. Ibland till och med bokstavligt. Må ni alla alla alla dagar veta att ni gör världen bättre.

Det är ni som har fått mig att gråta i dag. Ni, och den lillebror som när storasystern sprang sin sträcka ropade för sitt liv:

– Spring, Ronja! Spring!

Ni, och storasystern som vinkade stolt och ivrigt åt lillebrodern på läktaren när hon stod startklar på banan och väntade på sitt heat.

Jag har sett så mycket kärlek. Behöver du också få se? Kom till Alberga!

Det diskuteras ibland hur man kan och får och ska visa lärare tacksamhet. Jag vet att vissa kommuner förbjudit gåvor av ekonomiskt värde. Men ingen kommun har förbjudit att du och jag skriver ett kort där vi uttrycker tacksamhet. Alla vi lyckligt lottade föräldrar vars barn får tillbringa sina skoldagar med en superhjälte kan och får och ska göra just det.

De dörrar du stänger som sextonåring

Skolstressen sprider sig som en epidemi i gymnasierna, berättade Yle förra veckan. Dagen innan frågade Yle sig om du måste skriva lång matematik för att få en studieplats vid universitetet. Att här säga att det ena föder det andra är att säga för mycket. Att säga att det inte alls finns någon koppling är att säga för lite.

Att säga att den väg vi har valt nu – när studentprov spelar större roll än någonsin – är en bra väg är att säga helt fel.

Vi får inte ha ett samhälle där sextonåriga barn ska fatta beslut som på riktig avgör deras framtid. De dörrar du stänger som sextonåring bara måste gå att öppna också senare. Det måste finnas utrymme för liv också vid sidan av gymnasiestudier. Dina föräldrar kanske skiljer sig, din farmor kan dö och din syster kan få ätstörningar som mosar sönder hela din familj. Också då måste du kunna ha en framtid och ett hopp.

Jag har många gånger pratat med gymnasieelever som känt sig misslyckade när den långa matematiken visat sig vara för lång för dem. Jag har hittills alltid kunnat trösta dem med att lova att det går att leva ett rikt och rolig och meningsfullt liv också med kortast möjliga matematik.

Må jag alltid kunna göra det. Må det alltid gå att vara en lite late bloomer och ändå kunna blomma ut till sin fulla potential.

Kort matematiker med rikt, roligt och meningsfullt liv

Änglar utklädda till lågstadiebarn

Den här dagen har våra stora barn besökt sin blivande skola för första gången. De har träffat sina lärare och de har träffat sina klasskompisar.

Det gick bra. Det gick bra!

Arvid berättade att han spelade fotboll ensam en rast och att det då kom fram några barn som ska börja fyran och frågade om han ville spela med dem. Hur bra barn är inte det? De är liksom änglar utklädda till lågstadiebarn.

Ingrid har fått nya kompisar. Hon kvittrade fram några namn och hann inte prata mera.

Jag är naturligtvis väldigt medveten om att det kommer svåra dagar. Ingen flytt någonsin har väl förlöpt helt smärtfritt. Men jag är också väldigt medveten om att varje första gång som blir riktigt bra är en seger att fira.

I dag fick vi två segrar. Fest!

Den där andra söndagen i maj

I går var det morsdag. Elfte gången jag firade som mamma. Också typ enda gången på elva år som jag firat med min egen mamma. Det var fint.

Samtidigt var min morsdag i år inte riktigt min egen. Den var mest andras. Det finns typ inget finare än när kvinnor som i flera år undvikit sociala medier den där andra söndagen i maj äntligen får fira sin första morsdag med glädjetårar. Det överskuggar på något sätt ens eget elfte. Med all rätta i världen.

Men också i går – i likhet med alla andra dagar – baxnade jag av tacksamhet över de älskade barn jag har fått. Att de kallar mig mamma är så oerhört stort.

Jag har klamrat mig fast vid de orden

Jag har en vän som ber.

Nej, det är inte sant. Jag har många vänner som ber. Men jag har en som ber 2.0. En sådan som sätter sig ner en dag i början av januari och ber för mig och min familj. Och som lyssnar. En sådan som skriver ner vad hon tror att Gud säger.

Den dag hon bad hade jag inte sökt ett enda jobb ännu, men jag visste att flera jobb var på väg och jag var ganska full av tillförsikt. Varken jag eller min vän hade någon större orsak att tro att den här våren skulle bli som den blev. Men Gud lät henne veta. Och ett par månader senare – efter x antal krossade förhoppningar – visade hon mig den där sidan i anteckningsboken.

Där finns ord som offra och ge upp. Ord som jag verkligen kunde relatera till då i mars. Men där fanns också ord jag inte förstod, ord om att hur konstigt det än låter så kommer mitt influensområde att växa i och med flytten. Men också ord om att jag inte kommer att veta vad det är innan jag är där.

Jag har klamrat mig fast vid de orden, men jag har inte vågat dela dem med någon annan. De har känts både för stora och för sköra, så där som det allra största ofta känns.

När vi körde upp till Österbotten samma dag som vårt hem i Helsingfors tömdes och städades grät jag. Jag hade aldrig kunnat tro att vi skulle flytta utan att jag skulle ha ett jobb. Utan att jag skulle veta vad jag skulle flytta till. Trots orden du kommer inte att se exakt vad det är innan du är där hade jag svårt att acceptera att det hade gått precis så.

Bara ett par dagar senare fick jag ett telefonsamtal som förändrade allt. Som gav mig något att flytta till. Något stort och fantastiskt. Något som var så precis det jag hoppades på att jag inte ens hade kunnat tänka mig att det faktiskt fanns. Något som kanske rentav kommer att få mitt influensområde att växa.

Hela tiden har jag varit i Guds hand. Också när jag inte har känt det har jag varit det. Min vän som ber gav mig en påminnelse att hålla fast i när allt annat bara gled mig ur händerna. Jag skulle unna alla en sådan vän. Ota riski. Bli vän med någon som ber.