Med min älskade Hild

– Är diskopen här? undrar hon varje gång hon kommer in i kyrkan sedan kyrkoherdeinstallationen för en dryg månad sedan.

Hoppfullt undrar hon. Men svaret är ju alltid nej, så jag misstänker att Hilde ser biskopen som en kyrkskolkare av rang. Annat är det med Hilde själv. Hon tackar sällan nej till en gudstjänst och är mitt mesta och bästa kyrksällskap. Förra veckan hade hon tänkt stå över och vi satt i pyjamas och drack varsin kopp te i köket när kyrkklockorna ringde till gudstjänst. Då började den lilla kyrkivraren gråta och sa med eftertryck:

– Jag behöver gå till gudstjänst.

Kan SÅ relatera till den känslan.

Det kommer ju att komma andra tider, men just nu njuter jag stort av att få gå till kyrkan hand i hand med min älskade Hild. Jag uppfattar nästan ingenting av predikan när hon är med. Kan sällan nämna en enda psalm efteråt. Men jag får vara hos Gud en stund, och även om jag uppfattar rätt lite av vad som händer när jag går på gudstjänst med henne så vet jag ju vad kärnan är; vilket hopp jag bygger mitt liv på, vilken Gud jag får tro att lyssnar när jag ber.

”Min” teater

När Wasa teater fyllde 75 år hette jubileumspjäsen The Sound of Music. Jag spelade rollen som Birgitta i den ljushåriga gruppen och sedan dess har det varit “min” teater.

I år fyller Wasa teater 100. Jag och Fredrik såg igår jubileumspjäsen Spelman på taket och om du har funderat på att gå och se den säger jag bara: GÅ! Det är en helt fantastisk fin uppsättning! Jag skrattade massor och grät massor. Kände massor. Sanslöst välgjord scenografi. Charmiga dockor. Stark musik. Härliga rollprestationer.

Så oerhört sevärd. Jag skulle absolut kunna se den igen. Och det kanske jag gör. Nu när “min” teater finns i hoodsen igen.

Bild: Wasa teater

Nästan allt alltid

Jag kan alltid rädda Hilde. I hennes värld finns inga svårigheter som jag inte kan tackla, inga sår jag inte kan plåstra om. Inga knutar jag inte kan lösa, inga hinder jag inte kan lyfta henne över.

Jag kan inte alltid rädda Ingrid. I hennes värld finns svårigheter som jag inte kan tackla, sår jag inte kan plåstra om. Knutar jag inte kan lösa, hinder jag inte kan lyfta henne över.

Men jag kan visa Ingrid hur man tacklar, även om hon måste ta närkamperna själv. Jag kan berätta för henne var plåstren finns. Jag kan försöka få henne att se klarare i trasslet av knutar. Jag kan hjälpa henne höjdträna inför mötet med nästa hinder.

Jag kan minnas hur det var att vara liten och stor samtidigt. Och jag kan lova henne att nästan allt alltid löser sig.

Jag, min lilla och min stora. När vi var mindre.

Första gången

När det kommer till det känslomässiga arbetet gällande bil gör Fredrik allt. Där är jag (högst) en hjälpreda. Och därför var det ju en orimlig otur att bilens batteri var helt tomt just igår på morgonen när Fredrik var långt borta på retreat. Jag vred om nyckeln och absolut inget hände.

Min första tanke var – förstås – att låta problemet vila tills den känslomässiga bilarbetaren åter landade hos oss andra.

Min andra tanke var – förstås – att han säkert landar mjukare om han inte får ett tomt bilbatteri slängt på sig.

Så jag kavlade upp ärmarna och ringde – förstås (kanske mest förstås av allt hittills) min svåger.

Han kan nämligen nästan allt.

Också det här kunde han. Så igår på kvällen åkte jag till svågerns bror och hämtade en laddare. Sedan följde en stund i garaget där många saker hände för första gången. Till exempel att jag öppnade motorhuven. Svågern var med hela tiden på facetime och den tålmodigaste och mest pedagogiska någonsin. Han suckade aldrig trots goda orsaker och under nattens timmar hände grejer.

I dag startade bilen igen! Jag kände mig nästan oövervinnelig när jag åkte in till Vasa på möte. Jag susade fram i en bil som igår var helt slocknad och idag helt på gång. Och bara jag hade varit i direkt kontakt med den. JAG! Som inte ens kunde öppna motorhuven igår.

Det är jätteviktigt och jättehärligt att ibland göra sådant man egentligen inte kan. Att lära sig nytt. Att inte alltid bara lita på att den som kan bättre gör.

Jag säger inte att jag tar över det känslomässiga arbetet med bilen, men jag är rätt säker på att jag har minst lika bra koll som Fredrik nästa gång batteriet är tomt.

Nöjd med läget som det är?

Det finns kanske någon lag mot att blogga om böcker man bara läst förordet till, men den lagen trotsar jag i dag. Har nämligen börjat läsa Så jävla trött av Gemma Hartley och måste få ventilera lite. Boken handlar om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring.

Redan förordet bjuder på mycket. Till exempel det här:

När han gjorde något utan att jag bett honom eller tog på sig minsta lilla del av den mentala bördan, gjorde han mig en tjänst. Han ville ha beröm och tacksamhet, något jag själv aldrig kunde förvänta mig för samma jobb.

Eller det här:

Han sa att han skulle städa mer hemma för att avlasta mig. Han upprepade att jag alltid kunde be honom om hjälp, men det är just det som är problemet. Jag vill inte detaljstyra hushållsarbetet. Jag vill att min partner tar initiativ.

Och kanske allra mest det här:

Vi måste ändra på vår syn på känslomässigt arbete och återta värdet av det. Ja, känslomässigt arbete man motarbeta oss, men det kan också vara vår superkraft. … Vi borde inte bara bemöda oss för att dela på det känslomässiga arbetets tyngd utan även för att förstå vilka följder den tyngden har. Trots den rådande obalansen lever vi längre och friskare liv tack vare känslomässigt arbete. … Om män aldrig lär sig att utföra känslomässigt arbete går de dock miste om en viktig del av livet. Visst har de ett bekvämt liv på många sätt. Men när någon annan tar hand om alla detaljer är ens liv aldrig helt och fullt ens eget.

Hur ser det ut hemma hos dig? Vem utför merparten av det känslomässiga arbetet? Ser vad som behöver göras och ser till att någon gör det? Styr upp, tar initiativ? Håller koll på födelsedagar, gympapåsar och julfestkläder?

Och kanske allra mest det här:

Är du nöjd med läget som det är?

Jag återkommer med mina egna reflektioner. Jag tror nästan jag vågar rekommendera den här boken, om du vågar ta råd från en som bara läst förordet.

Bomull

Jag förstår ju att ni måste börja tröttna på Hilde. Det finns ju en gräns för hur ofta och mycket man orkar läsa om andra människors barn. Den må vara nådd, men jag tar ingen hänsyn.

I dag när vi kom till dagis på morgonen berättade en i personalen att Hilde förra veckan sagt så här om en jämnårig dagisvän:

– Har du sett så fin hon är idag? Så där att man vill hålla henne i famnen?

Och dagisvännen hade lyst som en sol resten av dagen.

Det finns dagar när jag tvivlar på mig själv som förälder. När jag är smärtsamt medveten om att jag inte är den mamma jag egentligen vill vara. Men jag har ett barn som förmår säga riktigt fina saker om sina vänner och som dessutom generöst och frimodigt gör det. Och jag vet att hon har lärt sig det hemma.

Det var bomull för min moderssjäl.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Världens bästa

Jag vet att den här dagen handlar mycket om kalsonger och skraplotter och annat som kan och ska köpas. Jag har också själv köpt glada strumpor, pyjamasbyxor och ohemult många godispåsar till honom som kommer att kunna spara dem ohemult länge.

Men också en dag som handlar mycket om det som kan och ska köpas kan föra något mycket vackert med sig. Jag har hängt orimligt mycket på sociala medier idag, för jag älskar de här masshyllningsdagarna lite mer än jag älskar andra dagar. Jag blir alldeles lycklig i hjärtat av att läsa alla kärleksförklaringar. Världens bästa är ord som dykt upp orimligt många gånger och inget är väl bättre än det. Tänk att så många av oss får ha världens bästa pappa.

Det har mina barn också. Arvid hade i skolan skrivit en farsdagsdikt till den pappa som borde hyllas och firas varje dag.

Med pappa brukar jag spela fotboll.

Min pappa Är bra på att spela fotboll.

Min pappa tycker om liverpol.

Det bästa pappa vet er sina barn.

pappa säger ofta att han älskar mig.

Just sådan är han.

En annan gång han firades.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Tiotusen andra orsaker

Hon må vara orsaken till 85 % av all oreda här hemma, men hon är troligtvis ändå den familjemedlem som levererar allra mest och bäst just nu. Hon kommer med så enormt mycket ljus och glädje. Hon är lite som en livlig året runt-Lucia med taskig frisyr, torr hud och hängblöja.

I dag satt vi och läste en av de många böcker vi läst i dag. Om hunden Rosie i boken med samma namn.

– Mamma, jag tycker inte om hundar, säger hon allvarligt. Jag tycker om mammor och pappor men inte hundar och katter.

Bar för det kan man ju älska henne. Men så finns det tiotusen andra orsaker också.

112

112. Ungefär precis så många timmar har jag suttit på tåg den här hösten. Hittills. Vid det här laget kunde jag skriva en längre avhandling om två fascinerande människotyper:

1. Män (för ja, det har hittills alltid bara varit män) som somnar på tåg och i sitt sovande tillstånd tar orimligt mycket av också mitt benutrymme. Jag tänker att de på många sätt måste ha skönare liv än jag.

2. Människor (för ja, det har hittills varit alla möjliga) som ser på film med ljud utan hörlurar. Jag tänker att de antingen har uppnått en frihet jag ska ägna resten av mitt liv åt att erövra eller att de har uppnått en total ignorans som jag aldrig vill komma i närheten av.

I skrivande stund har min granne vaknat och mina ben får luft igen. Ändå blir det väldigt fint att få komma hem snart. Det var fint att vara på jobbvift också, men det blir väldigt fint att komma hem.