Råddigaste och stökigaste

Mycket kan man säga om Hilde. Till exempel kan man säga att hon är vårt i särklass råddigaste och stökigaste barn. Varje dag tackar jag min skapare för att jag inte är ett särdeles pedant exemplar, det är utmanande nog som det är.

I dag gick jag mellan badrummet och köket och fick plocka upp fyra (4) använda kissblöjor på vägen. Vi är för allt i världen inte trångbodda, men ingen ska behöva samla på sig så många kissblöjor på den vägen.

Hon är så ofantligt bra på att sysselsätta sig själv, men det har förstås sitt pris. Ibland kan priset vara just de där fyra kissblöjorna och till och med då är jag säker på att det är värt det.

I självsysselsättning. Just här i sommarhuset där det dessutom knappt finns leksaker.

(Någon kanske tycker att det besvärliga här ändå är att hon uppenbarligen använder blöjor fortfarande trots att hon är betydligt närmare tre än två. Det kunde jag kanske också tycka, men jag tycker faktiskt inte det. Och då kan jag inte låta bli att tänka att ingen annan heller behöver göra det.)

Advertisements

Landa

Inte dagligen, men nog nästan – är det någon som frågar om vi börjar landa.

Om vi börjar landa?

Det beror väl på vad och hur man mäter. Om vi mäter huruvida alla i familjen har en vardagsplats som de gärna vistas på så har vi definitivt landat. Om vi mäter huruvida alla saker i hushållet är uppackade och har en plats som de borde vilja vistas på har vi definitivt inte landat. Om vi mäter huruvida vi har hittat ett sätt att få ihop vardagen lämnar landandet också en del att önska.

Men om vi mäter på det i mina ögon kanske viktigaste sättet så har vi helt klart landat. Har vi människor i närheten som vi kan bjuda på lördagsfrukost? Ja. Har vi människor i närheten som vi kan bjuda på söndagsmat? Ja. Och sedan i dag har vi uppenbarligen också människor i närheten som vi frimodigt kan bjuda in oss till klockan 16.47 en måndag och sedan vara hos bara en liten stund senare. Skratta med, dela frustrationer med, dricka te med. Allt det här säger förstås mycket mer om människorna i vår närhet än det säger om oss. Så får det också gärna vara.

Så jag svarar försiktigt att vi nog absolut börjar landa.

Med kära, kära människor utanför kära, kära huset.

Bara och bara

Plötsligt hör vi från baksätet:

– Jag är så jätteglad!

Det var inte så att någon av oss frågade. Ens något ditåt. Eller att vi pratade om något som skulle göra kommentaren rimlig. Det var nog bara så att hon kände livet i sig och berättade.

Bara och bara, förresten. Finns det något mindre bara än att få vara så jätteglad att det bubblar över?

Nej. Det finns absolut inget bara med det. Det är ju typ det största som finns.

En ny nivå

Vi är ju numera fotbollsföräldrar. Vi står på gräsplaner och hejar när vi egentligen kunde bara vara. Vi parkerar på alla möjliga och omöjliga ställen. Vi försöker heja på barn vid deras förnamn trots att det är deras efternamn som står på ryggarna. Vi säljer tappert wc-papper eller så köper vi jättemånga rullar själva.

I dag tog vi ändå vår fotbollsföräldraskap till en ny nivå när hela familjen åkte till en bollhall för att se ett juniorlag spela. Observera; ett juniorlag där inget av våra egna barn spelar. Vi var alltså på match utan att direkt känna någon av spelarna.

Men efter förlusten, som avgjordes på straffar, grät jag lite ändå. Fortfarande utan att direkt känna någon av spelarna, men jag kände verkligen pressen och besvikelsen och det räckte en bra bit. Ända till gråten.

Det är bara så otroligt fint med lagsport.

Dagens hyllning går till alla de fantastiska människor som möjliggör att barn får spela fotboll. Till de som lite motvilligt blir administrativa lagledare. Till de som inte bara står på gräsplaner med oss andra utan som tränar. Som kan alla spelares för- och efternamn. Till de som bara är barn själva men ändå vågar och vill döma våra barns matcher trots att de därmed kan bli måltavla för besvikna spelares och föräldrars missnöje.

Ni är hjältar!

Liten eller stor

Vi tycker rysligt mycket om varandra, men vi är stundvis rysligt irriterade på varandra.

Du måste välja om du tänker vara liten eller stor.

Jag har de frustrerade orden på tungan, men den här gången hinner jag hindra mig. För det är ju just precis det hon just nu inte kan välja. Just precis det hon just nu inte heller ska behöva välja, hur rysligt irriterande det än är för mig.

För att hon ska kunna bli stor måste hon få vara också riktigt liten ibland. Och jag får acceptera att jag inte alltid får välja när. Hon måste få pröva sina egna vingar ena stunden och i nästa stund krypa djupt ner i boet under min eller Fredriks.

Från en tid när hon oftare var liten. Lika underbar är hon nu.

Alls

Hon är så festlig. I skrivande stund ligger hon i sin säng och inväntar sömnen. Har gjort det i drygt en och en halv timme med en lika fantastisk som förunderlig nöjdhet. Att hon inte stiger upp och kommer ut ur rummet är i sanning en gåta. En gåta jag hoppas vi får fortsätta fundera på länge, länge, länge.

För en stund sedan hade hon ändå en fråga på sitt unga hjärta.

– Pappa, vet du alls var jag bor?

Kort paus.

– Jag vet inte var jag bor.

– Men älskling, du bor ju i Kvevlax.

Och så var hon nöjd med det.

Jag älskar att hon använder ordet alls. Nästan dagligen använder hon ord som jag älskar att hon använder.

Hilde två år och nästan tio månader är en gåva. Att just vi fick just henne är enormt.

Med stil. Fotad av syster och moster Matilda Audas Björkholm.

De som ligger under

– Mamma, vem hejar du på?

Lätt.

– De som ligger under.

Alltid.

Sådan har jag för övrigt alltid varit. Vi som är sådana verkar ofta ha varit sådana alltid.

Numera är jag fotbollsförälder till hela två barn och då kan man ju inte riktigt alltid heja på laget som ligger under. Men hittills har jag oftast fått heja helhjärtat på mina barn utan att behöva ge avkall på mina principer om att heja på dem som ligger under. Det är ett finare sätt att säga att de nästan alltid förlorar. Och även om jag absolut skulle unna dem en välförtjänt seger mellan varven – för de kämpar så tappert och ger sig aldrig – så är det på något märkligt sätt lättare så här.

Det är ju inte alltid så lätt att vara en bra vinnare. Och jag är faktiskt hellre en bra förlorare än en dålig vinnare. Det är säkert just den inställningen som gör att jag aldrig någonsin är bäst när det gäller och generellt en hopplös medelmåtta i så gott som allt jag ger mig på. Men deg är kanske också den inställningen som gör att jag är en riktigt lycklig medelmåtta och det är verkligen inte så illa.

Jag tror på allt gott lite mer

Det var en gång en dag då jag knäppte alla händer jag hade för de barn som någon längtade efter. Jag bad för vännerna som skulle gå igenom sin första IVF-behandling just den dagen. Jag bad för vännerna som samma dag fick veta att ännu ett av deras alldeles för många IVF-försök hade misslyckats.

Och mitt i allt har jag plötsligt ett missat samtal från en tredje längtande. Och ett meddelande. Har du möjlighet att tala?

Det blev början på en av de starkaste, vackraste och bästa berättelser jag någonsin har fått ta del av. Dessutom en berättelse som är helt sann. Jag tror jag tror på allt gott lite mer efter just den dagen.

Och i dag har vi fått fira en alldeles särskild och alldeles särskilt underbar ettåring. Ett barn som världen verkligenn behövde. Ett barn som vår värld verkligen behövde. Jag är så glad att just det barnet finns i just vår värld.

En ful ankunge som aldrig skulle bli någon svan

Hon var den snyggaste jag någonsin hade träffat. Hon borde ha varit på tidningars pärmbilder, ändå var hon på parallellklassen i mitt högstadium. Jag förstod aldrig riktigt varför hon var min kompis. Jag var alltid lite rädd att hon skulle vakna en dag och inse att jag var en ful ankunge som var en ful ankunge som aldrig skulle bli någon svan.

Jag tror att hennes berättelse om vår tonårsvänskap är en helt annan. Jag tror ju inte att hon levde i överlägsenhet bara för att jag levde i under. Men min berättelse är långt en berättelse om att vara sämre.

Livet hände. Vi bodde på olika orter och sågs alldeles för sällan, även om vi aldrig förlorade kontakten. Nu bor vi plötsligt på nästan samma ställe, den vackra svanen och jag. Hon är minst lika vacker nu som då, men jag känner mig inte det minsta underlägsen längre. I slutändan blir ju de flesta av oss ändå ganska vanliga till sist. Vanligheten tar oss alla. Eller så är det bara det att vi plötsligt ser klarare när vi landat mer i oss själva och livet, den där vanligheten fanns kanske alltid där. Och det finns faktiskt inget dåligt med det.

Men märkligt är det. Ändå. Att de där pojkarna som jag trodde skulle bli fotbollsproffs i engelska ligan och gifta sig med fotomodeller kanske bor i Jakobstad, jobbar på bank och är sambo med kvinnor som inte är märkvärdigare än jag själv. Vanligheten tar oss alla. Och det finns faktiskt inget dåligt med det.

Tvåhundra gånger

– Har jag sagt att jag älskar dig i dag?

Fnysning.

– Jo, femton gånger.

– Aj, femton?

– Nä, tvåhundra.

– Oj, det var många. Är det för många?

Helt allvarligt, helt uppriktigt:

– Nä.

Jag säger det ofta (inte tvåhundra gånger om dagen, men ofta) för det är sant alltid. Det går liksom inte inflation i just kärlek. Och däremellan säger jag så mycket annat. Det blir många nej. En del sluta. Ibland ännu tråkigare och fulare saker.

Så ja. Jag säger det ofta. För det är sant alltid.