Att hon säger så

– Hejdå, vännen! Vi älskar dig!

Det var de sista ord Arvid fick höra när han cyklade till skolan. Och de kom inte från mig eller Fredrik. De kom från Hide.

Att hon säger så när hon säger hejdå till sin storebror gör mig varm och glad och lite stolt. Något har ändå blivit väldigt rätt.

Fotad av moster Matilda Audas Björkholm

Brukar och brukar inte

Att leva med en Hild är att leva med en människa som alltid uttrycker sitt nöje. Och som alltid uttrycker sitt missnöje. Men inte alltid så att hon skriker och härjar, nej hon tar gärna till vaneargumentet för att sansat förklara vad hon vill och inte vill.

– Mammor och pappor brukar inte bara ligga i sängen, säger hon frustrerat och besviket när hon vill att vi ska stiga upp.

Och om vi ber henne om något som hon inte vill kan hon sakligt konstatera:

– Hildar brukar inte göra så.

Hon vet också vad Ingridar och Arvidar brukar och inte brukar och vi är alla oerhört förtjusta i de här formuleringarna.

Att leva med en Hild är att få vara oerhört förtjust oerhört ofta.

Diamanter

Bäst just nu: att som 36-åring få nya vänner. Att som vuxen få hitta diamanter med själar som talar samma språk som ens egen. Som skrattar åt samma saker man själv skrattar åt. Som gör livet roligare och bättre och större.

Det är bäst just nu.

Det är bäst typ alltid. När vi människor får hitta varandra.

Ingens vandring är densamma

Jag älskar när mitt flöde bevisar att min bubbla ändå är större än jag ibland befarar. När en artikel delas från två helt olika håll, både av dem som håller med och av dem som verkligen inte gör det. Idag finns en sådan text. Den finns här. Det här med glorifieringen av dåliga mammor verkar inte vara det som väcker reaktioner, utan beskrivningen av moderskapet som något roligare och lättare och bättre än väntat.

Texten applåderas av några. Just så här är det! Just så här borde moderskapet oftare beskrivas.

Texten kritiseras av andra. SÅ jobbigt att läsa för den som just nu famlar i det mörker som moderskapet också kan vara.

Jag är själv lika stor som min bubbla. Vissa delar av texten är som tagna ur min egen själ, andra delar river upp sår som egentligen redan är läkta.

Kanske vi igen en gång behöver enas om att ingens vandring är densamma som en annans. Vissa delar av våra vägar kan visserligen likna andras väldigt mycket, men varje livsväg är unik. Och varje föräldraväg också.

Det finns ju människor som landar för första gången när ett barn landar i deras famn. Som konstaterar att det alltså var det här det hela handlar om, att det var det här jag var gjord för att göra. För dem blir föräldraskapet svaret med stort S på den största frågan människor ställer sig.

Samtidigt finns det människor som landat långt innan de blir föräldrar. Som har hittat så mycket av sig själva redan när barnet kommer att de inte riktigt får in föräldrabiten. Som blir lite vilsna i världen och i sig själva.

Och så finns allt däremellan. Alla däremellan. Som pendlar mellan helt olika känslor kring och erfarenheter av att vara mamma.

Och så finns det ju ytterligheter. De som på riktigt förlorar sig själva när de får ett barn. Som tappar livslust och livsvilja. Som får förlossningsdepression och förlossningspsykos. Att då få läsa att det här är meningen med livet är förstås en käftsmäll.

Och så finns de där som går omkring och anar att föräldraskap är meningen med deras liv, som har en känsla av att de blir hela och hittar sig själva den dag de får barn. Men som av olika orsaker inte har fått det. Behöver de få läsa en text som bekräftar deras smärtsamma övertygelse eller behöver de få läsa en text som visar på allt annat som också kan vara meningen med ett människoliv?

Att vara mamma kan vara någons mening med livet, men det kan inte vara allas. Och det kan vara en av flera olika meningar med någons liv.

Det är helt enkelt mangleis, som min Fredrik skulle säga på den dialekt som är hans.

Jag försökte hitta en bild som skildrade alla föräldraskapets dimensioner. Det gick inte. Men här hade vi suttit stilla i kö i över en timme för att få köra ombord på en färja. Den skildrar en hel del, ändå.

Den här tillvaron som är vår

Denna lördag ett liv. Redan före tio skulle ett barn rymma hemifrån, packade ryggsäck och allt. Lite senare fick ett annat barn mig att rymma till andra ändan av huset för att jag inte stod ut med gnället och tjatet.

Men idag har vi också haft flera av de fridfullaste, roligaste och absolut bästa familjestunderna på länge, länge.

Det går så löjligt snabbt att ta sig från höjder till dalar i den här tillvaron som är vår. Tur att det går precis lika snabbt att ta sig från dalar till höjder.

Och också fast jag i skrivande stund är yr av allt resande fram och tillbaka idag så är jag mest av allt bara tacksam. Jag tänker på alla de alldeles för många som har en betydligt lugnare tillvaro än de någonsin önskade sig. Som inget hellre vill än att någon liten ska vända upp och ner på hela världen och komma med nya nivåer av både dal och höjd.

Ja. Mest av allt bara tacksam.

Stolt och glad och tacksam

Se på henne.

Jag är ju visserligen inte det minsta objektiv, men se på henne. Gårdagens och tidernas snyggaste disputerande doktorand. Och då är hennes skönhet ändå inte det mest slående.

Min lillasyster. Hon är så ofattbart klok. Arbetar så hårt. Är så rolig, så varmhjärtad och så modig. Så genuint på jakt efter det som är sant och gott.

I den fråga som många tvärsäkra i olika läger hävdar att är enkel så står hon rakryggad efter fem års gediget arbete och säger att frågan är komplex. Att vi behöver närma oss den från ett helt annat håll.

Hela hennes vuxna liv har hon fått mig att närma mig saker från andra håll. Hon har utmanat mig att tänka om, tänka större och tänka bättre. Ibland har det gjort ont, alltid har det varit bra. Hon har lärt mig så mycket och om jag lyckas lära henne ens en bråkdel av det får jag vara nöjd.

Nu är hon nästan doktor. In spe, heter det här mellanläget tydligen. Jag är så ofantligt stolt över att få höra ihop med henne. Jag är ännu mer ofantligt glad och tacksam över att få göra det.

Hon som tagit bilden är Matilda Audas Björkholm, en annan av mina osannolikt begåvade småsystrar. Att höra ihop med henne – och med den tredje också osannolikt begåvade – är också en källa till evig stolthet, glädje och tacksamhet.

Aldrig glömmer vi

Världen har blivit fattigare och himlen rikare. Två människor jag både beundrar och tycker om har en tom famn nu och bär en saknad och en sorg som ingen borde behöva bära.

Lilla människa. Du fick alldeles för få andetag här på jorden, men varje andetag var viktigt. Ditt liv har har spelat en stor roll och berört så många.

Aldrig glömmer vi dig.

Barnet bor i föräldrarnas kärlek

I fredags talade jag inför hundrasextio sjuor i Åbo. Igår inför fyrtio klasslärare i Malax. Idag inför tio-femton i Solf.

Med tanke på det kan det ju te sig märkligt att jag idag, på min lediga kväll, valde att tala inför folk. Att det är sådant jag gör också när jag är ledig. Men när jag får tala om parrelation tillsammans med min Fredrik – då är jag med.

Ikväll har vi fått tala om parrelation och föräldraskap med blivande föräldrar i vår nya hemkommun och jag har svårt att komma på något jag hellre gör en tisdagskväll i mitten av januari. För bland allt det jag tror på tror jag alldeles speciellt mycket på att vara snäll och bra mot den man lever allra närmast.

Vår kanske viktigaste poäng ikväll var att barnet bor i föräldrarnas kärlek till varandra, att barnets främsta hem är föräldrarnas förhållande till varandra. Att få tro det ger mig hopp och tröst. Också de där dagarna när jag känner mig mest arg får jag lita på att barnen inte bor i min ilska utan i min kärlek till Fredrik och hans till mig. Det är faktiskt en helt okej plats att bo på. Minst helt okej.

Kiss och bajs

– Vad ska vi läsa för bok ikväll, Hilde?

– En kiss- och bajs- och pruttbok!

Hysteriskt skratt. Har någon någonsin sagt något roligare? Hon trodde nog inte det.

Kiss- och bajsåldern. Inte så där överdrivet superkul så här tredje gången. Heller.

Men hon. Aldrig tråkig. Speciellt inte i frisyr.

Ilska

Jag var typ aldrig arg innan jag blev förälder. På riktigt. Annat är det numera. Dåliga dagar känns det som om jag är arg nästan jämt och de allra sämsta dagarna är vägen till ilskan så kort att jag känner mig som en stadigt bofast.

Det märkliga och nåderika är att mina barn verkar se mig som alltid glad. De går så snabbt vidare, antar jag. När jag själv stannar kvar i ilskans efterdyningar är de redan djupt inne i glädjen. Jag kan självplågande klamra mig fast vid fem arga procent trots nittiofem glada. Medan de verkar minnas sextio glada också de ruttna dagar när det faktiskt fanns hela fyrtio arga.

Nu låter jag jättesorglig. Det är jag inte. Egentligen. Jag är bara trött på att vara arg och kan ofta tänka att mina barn borde få ha en mindre arg förälder. (Till mitt försvar kan jag också ofta tänka att ingen kunde vara en mindre arg förälder till mina barn.)

Jag har en orubblig tro på att vi människor får just precis de barn vi ska ha. Men ibland glömmer jag bort att lika orubbligt tro att våra barn också får just precis de föräldrar de ska ha.

Märkligt och nåderikt är det att ändå få tro att vi har vad som krävs för att just våra barn ska få den start som de behöver. Gud gav just oss just dem av en orsak. Jag är så enormt tacksam för dem och för det.

En sommardag. Fotade av moster Matilda Audas Björkholm.