En vackrare glimt av nåd

Jag vill berätta om dagens gudstjänst. Skulle gärna skriva om en predikan som förändrade min syn på livet eller om sång som fick taket att lyfta. Men jag kan inte. Jag vet inte ens vem som predikade i dag och jag sjöng bara en halv sång.

Men jag vill berätta om dagens gudstjänst. Jag vill berätta om min yngsta dotter. Hon som hängde med sin pappa uppe i kyrksalen. Hon som fick lite livsviktig tumistid med honom, hon som fått betydligt mindre av den varan än sina syskon.

Och jag vill berätta om min son. Han som haft några tuffa dagar efter några korta nätter och som vägrade barnkyrka utan förälder. Jag bestämde mig för att inte vara irriterad över att missa min gudstjänst utan i stället vara tacksam över att jag fick fira hans gudstjänst. Han fick därmed en dryg timme livsviktig tumistid med mig, han som fått mindre av den varan än sina syskon. Och vilken barnkyrka sedan! Vi fick dansa ringlekar, medverka i dockteater och och pyssla julgirlanger. Arvid var Betlehem i dockteatern. Aldrig har jag sett en stoltare och mer rakryggad stad.

Och så vill jag berätta om min äldsta dotter. Hon som nästan aldrig vill gå på de stora barnens program, men som gick i dag. Och som strålade som en sol efteråt. De hade haft så roligt och skrattat så mycket. Och bakat kokosbollar som gudstjänstfirarna fick äta efteråt.

– Vi bara bakade och bakade! Vi pratade inte ens om Gud! sa hon lyckligt på väg till bilen.

Mitt modershjärta sjöng. Prata om Gud kan vi göra – och gör vi – hemma. Men känslan av tillhörighet och familj i kyrkan kan vi inte bygga hemma. Hur gärna vi än vill.

Det var nog en av höstens finaste gudstjänster. Jag behövde nog ingen andlig upptäckt, jag behövde att min älskade familj fick trivas och må gott. Ett bättre gudsmöte, en vackrare glimt av nåd kunde jag inte ha fått denna tredje advent.

Mina fina. Bild: Maria Hedengren

Advertisements

Gamlingspråk och gangstarap

Arvid är inne i en fas. Han talar rätt ofta dialekt, vår ljuve Parmes. Men han kallar det inte dialekt, han kallar det gamlingspråk. Helt logiskt med tanke på att hans fammo och faffa ju talar just gamlingspråk. Förlåt – dialekt. 

Arvid är inte bra på dialekt. Inte alls. Saknar språkkänsla helt. Hittar på egna ord hur som helst. Böjer andra ord precis som han själv vill. 

– Mammon? kan han ropa på mig när han är på dialektalt humör.

I dag talade han också om faffon. Alltså farfar i bestämd form. Så inte gångbart i de delar av vårt land där den här dialekten används på riktigt. 

Hans största brist med dialekten är ändå kroppsspråket. Så galet förvirrande. Han ser ut som en gangstarappare. Hänger liksom med axlarna. Skakar med händer och breda armar. Det här är helt ologiskt med tanke på att hans fammo och faffa har noll street cred när det kommer till just gangstarap. Jag kan inte för mitt liv förstå varför dialekten framkallar det här i honom. 

Och vi som snart ska åka till Österbotten. Vi bara måste bli av med den här avarten innan vi åker. 


En gång gangster. Alltid gangster.

Omvägen via Alko

För min del kan matbutikerna gärna sälja starköl. De kan sälja vin och ren sprit också om de vill. För min del är det nämligen absolut inget problem. 

Det är det troligtvis inte för din del heller. Du som dricker medvetet och genomtänkt och planerat. Som lägger en guldkant på en lördag med ett vinglas eller två, men som aldrig skulle gå bananas. Inte ens fast starkspriten fanns på hyllan vid kassakön.

Men det här med alkoholförsäljning i matbutikerna handlar ju inte bara om mig och dig. Det handlar också om de många, många tusentals finländare som dricker på ett okontrollerat och beroende och destruktivt sätt. Det handlar om alla de finländska hem och barn som också i år får en jul som är allt annat än fridfull och där alkoholen är en av de värsta bovarna. 

Alla vi som har tröstat barn som gråter över sina föräldrars alkoholkonsumtion tycker att omvägen via Alko är helt rimlig. Alla vi som har haft tonåringar sovande på vår vardagsrumssoffa för att hemmet inte är tryggt tycker att det finns mer akuta samhällsproblem än svårtillgänglig sprit.

Jag är den första att erkänna att jag inte vet exakt vilken alkohol som ska säljas var. Men jag vet vem som inte vinner något på att trösklarna sänks eller slipas ner helt. Jag tänker på den kvinna som stod bakom mig i butikskön i går. Hon som luktade starkt av alkohol och som desperat försökte dölja det 6-pack öl hon köpte. Hon stod och gömde det krampaktigt under armen, smugglade ner det i en påse nästan innan biträdet hunnit blippa. Åtminstone hon förlorar på att vi kan köpa starkare alkohol i matbutiken.

Och då vet jag också att min egen förlust – en lite längre väg till fredagsvinet – väger lätt i jämförelse. 


Bild: Kavilo photography

Den bästa måttstocken

Den har tittat fördömande på mig länge nog nu. Den där klänningen som konstigt nog passade i slutet av maj 2009 men som typ aldrig annars passat. Den där klänningen som har överlevt flera flyttar och ännu fler garderobsrensningar eftersom jag hoppats att den någon gång ska passa igen.

I dag konstaterade jag – helt utan sorg – att den faktiskt får flytta hem till någon annan nu. Någon som har välsignats med en annan kropp än min.

Men inte nödvändigtvis en bättre kropp. Nej. I maj 2009 var jag oerhört trött och nästan lika oerhört stressad. Och jag skulle aldrig någonsin ha klarat av att springa tio kilometer på under en timme då.

Numera talas det mycket om att vågen är ett dåligt vittne om en kropp. Måttband och kläder sägs vara bättre, ge en sannare bild. Och det är säkert sant. Men ibland kan kläder också säga konstiga saker. Jag lyssnar faktiskt hellre på pulsklockan. På minuter per kilometer. På andningen i en uppförsbacke. Är så otroligt tacksam över att min syster började springa en gång och drog oss andra med sig. Vi som aldrig kunnat kunde plötsligt. Och på köpet fick jag den bästa måttstocken hittills på mitt välmående, min hälsa och min kropp.

Jag är en klänning fattigare. Jag är rikare.

Älskar inte dig mest

Hilde var gnällig när jag var borta under veckoslutet. Jag behövde verkligen en paus från henne, men hon behövde tydligen inte alls den pausen från mig. Arvid har en självklar förklaring till hennes gnäll:

– Hilde älskar ju dig, mamma.

Och jag, som tydligen aldrig ger upp hoppet om hans kärleksförklaring fortsätter:

– Kanske du också var lite gnällig då, Arvid? Du älskar ju också mig?

– Men mamma. Jag älskar ju inte dig mest, säger han med lika stor självklarhet i rösten. Det finns liksom ingen värdering i det, bara ett ytterst sakligt faktakonstaterande.

Nej, han älskar fortsättningsvis sin pappa mest. Och inte kan jag klandra honom. Dessutom älskar han mig näst mest. Jag lever långt på det.


En gång var han liten. Nu är han större. Lika älskad så som nu. 

Glädjebudet

De kallade henne malli-vauva. De berömde hennes snabbhet, hennes nyfikenhet, hennes pigghet, hennes trygghet. De utsåg henne till hjälpreda vid kopieringsmaskinen. De var  alla så rörande tagna av vår lilla Hild.

För alltid vill jag minnas bilden av hur tre vitklädda låg på mage på golvet bredvid henne och var alldeles stormförtjusta. Hur de skrattade, vinkade, log och skröt på.

Och för alltid kommer jag att minnas glädjebudet; till det här sjukhuset behöver vi inte återvända förrän Hilde är två. Och då bara för att fortsätta följa med. Vi behöver inte vara oroliga. Det finns ingen orsak. Uttrycket erittäin hyvävointinen användes.

Om jag skulle vara lite bättre på finska och om jag där och då hade haft lite mindre nära till gråten skulle jag ha berättat att de är änglar på jorden, alla dessa vitklädda som bemött vår lilla dotter med så stor kärlek och värme. De gör hela skillnaden.

Ändå är jag ofantligt tacksam över att det blir en lång paus nu. Tänk att det fick gå så väl.


Hon och jag. En sommardag.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Min bästis och hennes bästis

Den här helgen är vår. Hennes, hennes och min. För femte året i rad har vi ett veckoslut tillsammans som är vårt. Vi pratar och pratar och pratar. Vi lever på godis, verkar tro att vi plötsligt är allergiska mot näring och proteiner. 

Första gången vi hade vårt veckoslut var en av oss höggravid, andra gången hade en annan en riktigt liten bebis med. Förra året var det jag som var höggravid. I år är vi alla ganska vanliga. Alla har blivit ett barn rikare sedan vi hade vårt första veckoslut. Också mycket annat har hänt och allt det går vi igenom när vi ses. 

Vi pratar om det som ger livet ljus och vi pratar om det som skaver och svider. Vi lindar in varandras själar i bomull och sedan är vi lite mer redo för livet igen.

Jag har vaknat halv tio i dag. Nu har jag legat vaken i sängen i en hel halvtimme utan att behöva förse någon med gröt, utan att behöva görs något alls för någon annan. Också det är bomull. Så här sent ha jag inte sovit sedan oktober 2016 då vi hade vårt förra veckoslut. Jag har inte behövt svara på en enda fråga som börjar med mamma? och jag kommer inte att behöva göra det på hela den här dagen heller. 

Bomull.


Första veckoslutet. Hösten 2013. På en Sverigebåt nära dig. 

Många sätt

Min förstfödda dotter var ett drygt halvår gammal och jag hade inte upptäckt charmen med föräldraskap. Jag kände mig uttråkad och kvävd och trött och jag undrade om jag någonsin skulle känna igen mig själv och mitt riktiga liv igen.

I min närhet fanns två andra mammor med barn i ungefär samma ålder.  De verkade ha hittat just den där charmen som jag letade efter. De kändes självklara och trygga och bekväma. De kändes glada och nöjda. De verkade tycka om att vara föräldrar.

Det var deras enda gemensamma nämnare.

Den ena hade kört Anna Wahlgren-stil på sin bebis och hen sov klanderfria tolv timmars nätter i eget rum utan mat på natten. Läggdags klockan sju på kvällen och väckning klockan sju på morgonen. Utan undantag.

Den andra körde en helt annan stil på sin bebis. Bebisen sov var som helst och åt ibland två och ibland fyra gånger om natten. När jag frågade när bebisen gick och la sig var svaret:

– Någon gång mellan nio och ett.

Det var liksom bara undantag.

Men båda de här föräldrarna var självklara och trygga och bekväma. Glada och nöjda. Verkade tycka om att vara föräldrar.

De gjorde helt olika men de gjorde uppenbarligen båda helt rätt.

Jag insåg då och har påmints om det många gånger efter det; förälder kan man vara på enormt många olika sätt. Också en bra förälder kan man vara på många olika sätt. Till och med en nöjd förälder kan man vara på många olika sätt.

Påmindes om saken nu igen när Linn skrev om My fyra månader. Ljuvliga My, som har en tonårings drömdygnsrytm och sover mellan sina förldrar. Vars föräldrar älskar att inte behöva ha några principer nu med tredje barnet. 

Hilde är heeelt annorlunda. Hennes dygnsrytm är oerhört spikad, har varit det redan länge. Vi flexar aldrig mer än femton minuter åt något håll och väcker henne från dagsvilan varje dag. Hon har inte sovit i vår säng en enda gång förutom sin allra första natt på bb. Det barnet lever på principer och piltti-burkar.

Både My och Hilde har nöjda föräldrar som antagligen skulle välja samma väg igen. Som alltså nog har valt helt rätt väg, även om de har valt helt olika.

Hitta din väg, ditt sätt. Ditt eget. Fundera på vilka strider du är beredd att ta, vilka saker som känns viktiga för just dig. Lyssna på dem du vill lyssna på och låt resten vara. Inse att du inte måste göra som även om du valde att lyssna. Lita på magkänslan och livskänslan. 


Kul när det går bra för andra

Hur vi firade Finlands första hundra år som självständigt land? 

Vi hade en av de värre syskongrälsdagarna på länge. Till lunch värmde vi upp det maletkött som stekts dagen innan och spädde ut med dagen till ära lyxigt nykokta makaroner. Till middag åt vi mikrohamburgare och metripizza. Inte ens samtidigt. Vi rengjorde avlopp och rensade i avlagda och framtida barnkläder. Vi hade slagit på stort och köpt blåvita självständighetsljus, men märkte att vi hade bara en ljusstake. Vi (barnen) tyckte därtill det var lämpligt att strida om vem som skulle tända detta enda ljus så vi blåste ut det halvvägs genom festmiddagen och tände det på nytt. Jag levde i pyjamasbyxor och stickatröja. Borstade jag någonsin tänderna?

Ja, men det är väl kul när det går bra för andra, som Björn Gustafsson sa om tjejen på russinpaketet. Och som jag sa när jag bläddrade igenom alla glittriga bilder på instagram och facebook. Högklackat, bubbel och skagenröra. Krocken mellan alla andras firande och vårt var på alla sätt brutal. 

Det kändes helt okej. Rentav bra. Det här var den självständighetsdag vi behövde. Den vi kunde ställa till. Den vi orkade med. På något märkligt plan till och med den vi ville ha.

Mitt i allt det där sällsynt vardagsfula och vanliga och tråkiga fanns nämligen många skratt och mycket kärlek. I min värld finns det nästan inget bättre än just det; skratt och kärlek trots

Det går nog rätt bra för oss också.


Illustrerar med den enda bild som togs i går. Den som finns på Fredriks instagram. Om någon undrat varför jag är så oerhört passiv på instagram är det för att han är familjens instagramansvariga. Vi har olika ansvarsområden. Jag är den som står för blogg och han den som står för instagram. Det händer att vi diskuterar vem som gör ett bättre jobb. Senast argumenterade jag för mig själv genom att hävda att jag ändå titulerats bloggare i en del sammanhang medan jag aldrig har sett hans namn följas av titeln instagrammare. (Eller har du sett det någonstans?) Han hävdade att han står över titlar.