Vackert och smärtsamt

Så tog 2017 slut till sist. Många har haft ett tufft år, några ett riktigt skitår. Fler än en gång i dag har jag läst att det här har varit det svåraste året hittills. Äktenskap har spruckit, föräldrar har dött, barn har insjuknat, barnlöshet har drabbat.

Det är väl så här nu. När vi är väldigt mycket närmare fyrtio än tjugo och livets realiteter drabbar oss själva och/eller dem omkring oss med en kraft vi aldrig bad om. Med en kraft vi helst inte vill bevisa att vu kan hantera.

Vägen till tacksamheten blir onekligen kortare hela tiden. Det finns något vackert med det. Men också något smärtsamt.

Vi ser tillbaka och framåt typ i morgon. Här och nu ser vi på varandra och bästa vännerna vi firar med och hos.

Gott nytt år!

Som allra mest

I dag saknar jag dem som allra mest. Trots att vi ännu i dag vaknade under samma tak som många av dem och trots att vi ännu i går delade måltider med de flesta av dem. Min älskade ursprungsfamilj. Älskad precis som den är.

I år var vi rekordmånga, nitton personer, som firade julafton tillsammans på menlösa barns dag. Det kändes rikt. För varje jul som går känns det ännu rikare. Tänk att vi får ha varandra. Tänk att vi får vara tillsammans. Tänk att vi vill vara det.

Ungefär så här var det. Ganska trångt. Ganska härligt. Här är vi fotade av min goda styvsyster Johanna.

Mer nåd än vi måste

Det förundrar mig att det finns fullvuxna personer med rösträtt som tror att vi människor väljer våra liv själva. Som tror att det är upp till oss om vi dör med silversked i mun. Som tycker att arbetslösa ska skärpa sig och fattiga sluta klaga.

Människor som skriver kommentarer som den här när svenska yle publicerar en text om fattigdom i Finland i dag:

Nej. Det är inte ett faktum.

Och nej. Alla kan inte välja väg själva. Så mycket väljs åt oss helt utan vår egen förtjänst. Vi som genuint kan välja väg alls är faktiskt lyckligt lottade och har gjort typ ingenting för att förtjäna just den lotten. Lika gärna kunde en helt annan lott ha varit vår.

Aldrig förlorar vi något på att visa varandra mer nåd än vi måste. Sällan förlorar vi något ens på att visa varandra för mycket för nåd.

Femton frågor till Fredrik

Peppe gjorde det. Inspirerad av min vän långt borta i fjärran land så gör jag samma sak i dag. Ställer femton frågor om mig och oss till mannen i mitt liv.

Vänliga läsare har ibland efterlyst Fredriks röst på bloggen, till exempel har min näst flitigaste läsare i världen, Olle, gjort det vid några olika tillfällen.

Så. Här kommer Fredriks röst.

1. Hur träffades ni?

Första gången på Amandas skribaläger. Hon var konfirmand och jag hjälpledare. Det var inte så positivt. Hon tyckte jag var töntig.

Sedan träffades vi på nytt i Amandas föräldrars kök. Och då var det positivt.

2. Hon sitter framför teven, vad tittar hon på?

Det är någon slags… Vad heter det nu? Gossip girl? Hon ser jättelite på teve. Och på väldigt lättsamma program.

3. Hurdan musik lyssnar hon helst på?

Det är också mer åt det här lättsamma hållet. Favoritbandet är Backstreet boys. Hon blev jätteglad när jag föreslog att vi skulle lyssna på Ace of base i bilen. Så ingen krånglig musik.

4. Vilken är hennes sämsta egenskap?

Tidsuppfattningen. Den är nog skral.

5. Vem är hennes bästa vän/vänner?

Hon har många vänner. De bästa är hennes systrar och några andra vänner som står henne speciellt nära.

6. Nämn något du brukar göra som hon inte tycker om.

När jag glömmer att nämna program eller jobbgrejer som påverkar hennes och familjens schema.

7. Hur går hon klädd hemma?

Strumpbyxor, yllesockor och klänning.

8. Beskriv henne med tre ord.

Godhjärtad, kommunikativ, skön.

9. Berätta något om henne som de flesta inte vet.

Hon skulle kunna skriva en hel bok på sin telefon. Hon är fascinerande duktig på att skriva snabbt på en liten yta.

Dessutom klagar hon aldrig på att städa toaletter.

10. Vad brukar ni oftast gräla om?

Att en av oss drar ett för tungt lass hemma.

11. Vad är hon bra på?

Hon är bra på att tolka generöst. Se goda saker i människor. Och också bra på att uttrycka dem.

Hon är också bra på att initiera riktiga samtal.

12. Vad är hon dålig på?

När hon blir väldigt ivrig i olika sammanhang kan hon ha svårt att lyssna in andra.

13. Nämn några saker som gör henne glad.

En fin klänning. En riktigt skön söndag med kompisar. En bra bok. När barnen säger fina saker till varandra och gör fina saker för varandra. Och Hosianna på första advent.

14. Hurdan är hon som fru?

Hon är en jättehärlig fru. Hon är jätterolig att vara med, jag skulle egentligen bara vilja vara med henne. Det spelar inte så stor roll var jag är eller vad jag gör bara jag får vara med henne.

15. Hur ser er framtid ut?

Den ser jättebra ut. Men oviss. Inte vet jag var vi kommer att vara eller hur många vi kommer att vara. Vi vill tjäna Gud och tjäna människor på något sätt. Människor och relationer kommer alltid att vara viktiga för oss.

Bilder: Min ljuvliga syster Matilda Audas Björkholm

Jag var intresserad av Josef

Jag minns dem med värme. Min tonårstids julböner i Pedersöre kyrka. En enormt vacker enorm stenkyrka. Och en på julafton enormt välfylld kyrka. Om man ville ha en bra plats fick man komma länge på förhand.

(Anekdot: dagen innan jag fick min första pojkvän spelade han Josef i ovan nämnda julbön. Jag och familjen kom en timme på förhand. Mamma satt hela julbönen och funderade på vem av hennes döttrar det var som var intresserad av Josef. Det skulle komma att klarna, men inte där och då.)

Kyrkan var alltid full. Jag minns hur det fanns värdar vid ingångarna som hjälpte folk att hitta lediga platser där de egentligen inte fanns.

Mirakulöst nog rymdes alla alltid till sist.

I förrgår var jag på julbön i Pedersöre kyrka igen efter en paus på flera år. Vi kom inte i god tid. Vi fick inte bra platser. Faktum är att vi faktiskt inte fick plats i kyrkbänkarna. Och vi var inte de enda. Folk fick stå längst bak. Eller sitta i gångarna. (Eller ligga i gångarna, vilket några av våra barn tyvärr valde att göra.) Kyrkan var överfull i år.

Mirakulöst nog rymdes alla inte in.

För nog är ju det ett än större mirakel. Tänk att vi faktiskt är så många som vill samlas kring julens berättelse, kring psalmerna och bönerna.

Den berättelsen slår mig med häpnad varje år. Något som bara var en oviktig detalj förra året kan vara helt avgörande i år.

I år tänker jag mycket på hur den största valde att bli den minsta för att kunna möta oss. På storheten i just det. Jag lånar de inledande orden ur Ylva Eggehorns psalm Innan gryningen:

”Så kom du då till sist. Du var en främling

en mytgestalt som jag hört talas om.

Så många hade målat dina bilder

men det var bortom bilderna du kom.

Vi trodde du var användbar, till salu

vi skrev ditt namn på våra stridsbanér

vi byggde katedraler högt mot himlen

men du gick hela tiden längre ner.”

Det var bortom bilderna du kom, min Jesus. Tack för att du sprängde alla ramar.

Bara en sådan Gud kan och vill jag tro på.

Femton år

I dag, på juldagen 2017, är det femton år sedan han missförstod mig och förklarade sin kärlek. Femton år sedan jag hakade på den kärleksförklaringen. Femton år sedan jag fick min första pojkvän. Som blev en man. Som blev min man.

Femton goda år. Med min allra bästa vän. Med honom som gör mig bättre och som får mig att må bättre. Som är svaret på så många av mina frågor, till och med på frågor jag inte visste att jag hade.

Allt är roligare och bättre för att han finns.

Bild: Maria Hedengren

Att julfriden nu blir din

Det här är på riktigt den bästa bild vi fick ihop. Den kostade typ trettio försök, två tillfällen och två fotografer.

Det är på många sätt så vi. Att det blir så.

Sällan går det som på räls, men rikt går det när vi går tillsammans.

Jag önskar dig en god, god jul! Tack för att du vill ta del av mina tankar. För mig är det en julklapp jag får öppna varje dag.

Oavsett hur vägen hit har sett ut och oavsett vilka omständigheterna än är så hoppas jag att julfriden nu blir din. Det är min bön och min förhoppning.

God, god jul!

Right or happy?

Vi har kört hela femton minuter när Arvid suckar tungt från baksätet. Sucken lyckas samtidigt innehålla både djup frustration och innerligt hopp.

– Nu tror jag väl nog att vi har åkt ganska länge redan? säger han.

Då vet man att det blir en lång resa till Österbotten. Efter femton minuter har vi inte åkt ganska långt redan. Inte alls.

Och det blev en lång bilresa. Vägarna och vädret var mycket mer på vår sida än väntat, men nästan alla barn var mindre på vår sida än väntat. Hilde minst av alla. Hon är för stor för att gå med på att sitta fastspänd i bilstol, och naturligtvis alldeles för älskad för att få slippa. Samtidigt är hon för liten för att underhållas av skärm de där sista timmarna när billivet smakar riktigt träaktigt så det är sällan kul när hon är med länge i bil.

Till slut hoppade jag faktiskt in i baksätet. I vår familj sitter ingen vuxen någonsin i baksätet, men i dag stod jag inför det dilemma som Dr Phil brukar fånga i frågan:

– Do you want to be right or do you want to be happy?

När omständigheterna är 450 km bilfärd med tre barn en vinterdag svarar ingen att den vill vara right. Med de omständigheterna är frågan närmast en icke-fråga. Så jag åkte i baksätet och friden föll över bilen. Jag somnade till och med en liten stund. Fatta den grejen. Kanske jag var både right och happy där?

Det blir en annorlunda jul för oss i år. En ljuvlig. För första gången på många år jobbar Fredrik inte på julen och vi kan fira julafton med större familj.

Vilken gåva. Här är det gott att vara.

LUGNT värt sex timmar och femton minuter dålig eller ganska dålig eller jättedålig stämning i bil.

Mina fina svärföräldrars fina gran.

En oförklarlig, oförtjänt nåd

Denna dag före dan före dopparedan är jag tacksam ut i fingerspetsarna. Varje cell i min kropp vet att jag är lyckligt lottad. Och samtidigt; varje cell i min kropp vet att det finns så många – redan i mitt eget liv – som har en helt annan jul framför sig. Så min tacksamhet är kryddad med sorg.

Så där som den alltid verkar vara numera.

Jag får fira jul med min man. Jag har en sådan. Jag fick en gång träffa en man som jag föll för och som mirakulöst nog föll också för mig. Och när vi slutade falla valde vi att stå upprätta tillsammans och älska varandra. Mitt livs kanske allra bästa val. Ett stort val och ett lätt val.

Jag tänker på alla dem som just nu väntar desperat på en livskamrat att dela diskturer och drömmar med. På den tomhet som nu är.

Vi har dessutom en egen familj att fira jul med. Vi har önskat oss barn och vi har dessutom fått dem. Som en gåva. En gåva som kostar mer än det mesta men en gåva som ger mer än nästan allt.

Och en helt oförtjänt gåva. Jag såg i något flöde i dag hur en mamma frågade sig: Vad har jag gjort för att förtjäna de här barnen? Och svaret är ju så enkelt. Du har inte gjort någonting för att förtjäna de här barnen. Du har fått dem ändå. Av en oförklarlig, oförtjänt nåd. Och av en lika oförklarlig, oförtjänt onåd har så många andra inte fått.

Jag tänker på alla dem som just nu går sönder av längtan efter egna barn. På den tomhet som nu är.

Jag är så rik och jag vet det så väl. Jag vet också att min tacksamhet kan uppfattas som sjukt irriterande och präktig, men jag kan inte hålla tillbaka den. Få egenskaper är lika mycket mina, lika mycket jag som just den.

Må du också få se vad just du har just den här julen. Också om du egentligen drunknar i sorg och saknad över sådant som inte ännu är.

Det fulaste man kan ha

Jag berättar sällan om perfekta lussekatter, genomförda löpturer eller nystädade badrum. Däremot skriver jag ofta om vidbränd havregrynsgröt, fula syskonbråk och diskbänkar som svämmar över.

Därför säger jag det här med risk för att kasta sten i glashus; man får ju faktiskt ha principer. Man får tycka att det finns strider värda att ta och man får också ta de striderna. Man får anse att ekologisk mat är bäst mat, att barn inte ska sitta framför en skärm flera timmar om dagen, att engångsblöjor är miljöbovar och att shopping på kedjorna är skit.

I dag känns det ibland som om principer och ideal är typ det fulaste man kan ha. Och att dessutom leva efter dem är det fulaste man kan göra. För de som gör det påminner oss andra om våra egna tillkortakommanden och sådana människor är ju jobbiga.

Vi har – tack och lov – blivit bra på att bekräfta också varandras skavanker och brister. Inte bara perfekt inredda hem som doftar skurmedel får likes. Inte bara näringsrika, färggranna och mångsidiga lunchportioner. Jag älskar att det är så.

MEN vi får inte bli så bra på det att vi skrämmer bort idealisterna, jagar ut dem ur våra liv. Jag är så glad över de där människorna i mitt liv som gör mig bättre genom att ha ideal som är högre än mina egna. Eller bara helt annorlunda. Tacksam för att de liksom skaver i mig ibland. Tacksam för att de med sina liv påminner mig om det liv jag egentligen vill leva.