Brunt

Jag överväger seriöst att färga håret brunt.

När Kissie skrev så fick hon över tusen kommentarer för och emot. Inte för att jag förväntar mig något liknande, men ändå.

Advertisements

Min

Min lycka vet inga gränser. Orsakerna är många.

 

1. Min syster är här. Ingen förklaring krävs.

 

2. Min dotter somnade utan minsta lilla protest för drygt två timmar sedan. Här skulle en förklaring sitta fint med tanke på gårdagens extrema krångel.

 

3. Min glassranson för dagen har uppnått festliga nivåer.

 

4. Min torsdagssysselsättning var angenäm och behaglig i dag.

 

5. Min helg ser mycket lovande ut.

 

Min lycka illustreras med en leende Amanda med olika photo bootheffekter. Så här får man inte göra ofta, men jag har aldrig gjort det förr och då får man väl. Kanske.

 

 

Min tro. Del 14.

Vad skulle jag sakna mest om min tro försvann?

 

Det mesta av det jag skulle sakna handlar om ganska abstrakta saker. Jag skulle sakna den grundtrygghet som jag har, en grundtrygghet som sträcker sig utanför omständigheter och min egen kapacitet.

 

Jag skulle sakna den där känslan av att jag har betydelse, att det finns en tanke med mig, att jag har en plats i något större, helt enkelt den där känslan av att saker och ting inte bara är ett meningslöst virrvarr utan en meningsfull helhet.

 

Jag skulle sakna den spänning som följer med känslan av att varje dag kan vara viktig och betydelsefull. Visst har jag dåliga dagar och visst har jag likgiltiga dagar, men de flesta dagar känns viktiga. De flesta människomöten känns viktiga.

 

Jag skulle sakna något fast och bestående i en föränderlig värld. Jag skulle sakna något att utgå från när jag skapar mina värderingar och planerar mitt liv.

 

Något mer konkret som jag skulle sakna är det som i folkmun kallas den kristna gemenskapen. En av mina vänner som är en övertygad ateist sa en gång att det enda som fått honom att ifrågasätta hans ateism är när han sett den här gemenskapen. Det handlar om människor som jag räknar med. Det finns människor i mitt liv som jag inte har träffat på ett år men som jag inte skulle tveka att ringa mitt i natten om jag skulle behöva deras hjälp. Det finns människor som jag har känt en alldeles speciell, varm och djup kontakt med när jag har träffat dem för första gången trots att de kommit från en annan del av världen och befinner sig i en helt annan livssituation och ålder. Det finns människor som jag vet att ber för mig nästan varje dag, människor som bär mig genom att be Gud bära.

 

Tack, Linn, för ännu en bra fråga. Ditt engagemang golvar mig.

Hur?

Saker jag funderar på när jag denna eftermiddag borde jobba hemifrån:

 

1. Hur stor lön får man som programledare för ett av de här nästan pinsamma tv-programmen som visas dagtid? Och hur känns det egentligen att leda dem? ńr det att sälja sin själ som programledare, lite som tv-reklam är för skådespelare?

 

2. Hur kan jag utan att skämmas äta glass och pop corn till lunch en torsdag och vara mätt och belåten efteråt?

 

3. Hur kan man som förälder nästan hoppas att ens älskade barn har öroninflammation för att det skulle vara så skönt med en förklaring?

 

4. Hur ska jag ta mig till kvällens evenemang?

 

5. Hur ska jag förhålla mig till det faktum att jag ibland blir tagen för en sjuttonåring?

 

Snälla. Ge svar.

Min tro. Del 13.

Linn ville att jag skulle skriva om min åsikt om kvinnopräster och homosexuella. Jag visste att den frågan skulle komma någon gång och jag är förvånad över att den kommer först nu. Med tanke på min visshet borde jag ha förberett ett bra svar, men det har jag inte gjort. Kanske för att jag inte har något sådant.

 

Jag vill inte skriva om de här frågorna. Det är just de här frågorna som alltid kommer fram när kristen tro diskuteras i media. Deras utrymme i diskussioner om kristendomen är oproportionerligt stort med tanke på hur lite de ändå säger om det centrala kristna budskapet. Jag är av principskäl emot att gå in i ändlösa diskussioner där målet aldrig är att förstå den andra sidan. Just de här frågorna är typexempel på sådana diskussioner. De flesta som lägger krut på att diskutera frågorna livligt är i grunden helt övertygade om att de själva har absolut rätt och har som enda motiv att omvända de andra. Sådana diskussioner är sällan fruktbara.

 

Du kanske tycker att jag är feg. Jag känner inte igen mig i den bilden. Men jag skulle inte heller känna igen mig i den bild jag skulle ge av mig själv om jag i det här forumet skulle uttrycka min åsikt i frågorna.

 

Jag förundras över att media alltid fokuserar på de här frågorna, att just de känns så relevanta för människor utanför kyrkan. I mina ögon finns det så enormt många andra frågor som är mycket mera spännande och viktiga och som har större rätt att nå över nyhetströskeln. Kanske du kan hjälpa mig att förstå. Varför är just de här frågorna så intressanta?

 

Och till dig, Linn, kan jag säga att du naturligtvis kan och ska få veta mera om hur jag tänker gällande de här frågorna, men den diskussionen vill jag av ovannämnda skäl föra i ett helt annat sammanhang om du inte lyckas övertala mig om varför det är viktigt att jag för den här. Förslagsvis kunde vi diskutera saken över en kopp kaffe medan våra underbara barn idkar samvaro intill. Vi kunde också diskutera andra stora, kanske ännu större, frågor som exempelvis bloggvärlden, gummistövlar och tragiska hårfärgsupplevelser.

Så söt

Ibland blir jag golvad av min dotters söthet. När hennes far åkte hemifrån i dag springer hon efter honom i tamburen och säger:

– Ja vill ha pussen. Ņ kramen.

Och sedan flera gånger:

– Hejdå, pappa! Hejdå, pappa!

Så söt.

 

För en stund sedan frågade hon efter sina pennor. När jag gav dem åt henne tittade hon på mig med sina megablå och sa:

– Kiitos.

Så söt.

 

Som bäst ligger hon och gör det som i vanliga familjer kallas gråter sig till sömns. I vårt fall är det sanningsenliga snarare skriker sig för livet till sömns.

Så söt?

 

Okej, hon tystnade. Pratar. ńr harmonisk.

Så söt!

Så söt

Ibland blir jag golvad av min dotters söthet. När hennes far åkte hemifrån i dag springer hon efter honom i tamburen och säger:

– Ja vill ha pussen. Ņ kramen.

Och sedan flera gånger:

– Hejdå, pappa! Hejdå, pappa!

Så söt.

 

För en stund sedan frågade hon efter sina pennor. När jag gav dem åt henne tittade hon på mig med sina megablå och sa:

– Kiitos.

Så söt.

 

Som bäst ligger hon och gör det som i vanliga familjer kallas gråter sig till sömns. I vårt fall är det sanningsenliga snarare skriker sig för livet till sömns.

Så söt?

 

Okej, hon tystnade. Pratar. ńr harmonisk.

Så söt!