Linn ville att jag skulle skriva om min åsikt om kvinnopräster och homosexuella. Jag visste att den frågan skulle komma någon gång och jag är förvånad över att den kommer först nu. Med tanke på min visshet borde jag ha förberett ett bra svar, men det har jag inte gjort. Kanske för att jag inte har något sådant.
Jag vill inte skriva om de här frågorna. Det är just de här frågorna som alltid kommer fram när kristen tro diskuteras i media. Deras utrymme i diskussioner om kristendomen är oproportionerligt stort med tanke på hur lite de ändå säger om det centrala kristna budskapet. Jag är av principskäl emot att gå in i ändlösa diskussioner där målet aldrig är att förstå den andra sidan. Just de här frågorna är typexempel på sådana diskussioner. De flesta som lägger krut på att diskutera frågorna livligt är i grunden helt övertygade om att de själva har absolut rätt och har som enda motiv att omvända de andra. Sådana diskussioner är sällan fruktbara.
Du kanske tycker att jag är feg. Jag känner inte igen mig i den bilden. Men jag skulle inte heller känna igen mig i den bild jag skulle ge av mig själv om jag i det här forumet skulle uttrycka min åsikt i frågorna.
Jag förundras över att media alltid fokuserar på de här frågorna, att just de känns så relevanta för människor utanför kyrkan. I mina ögon finns det så enormt många andra frågor som är mycket mera spännande och viktiga och som har större rätt att nå över nyhetströskeln. Kanske du kan hjälpa mig att förstå. Varför är just de här frågorna så intressanta?
Och till dig, Linn, kan jag säga att du naturligtvis kan och ska få veta mera om hur jag tänker gällande de här frågorna, men den diskussionen vill jag av ovannämnda skäl föra i ett helt annat sammanhang om du inte lyckas övertala mig om varför det är viktigt att jag för den här. Förslagsvis kunde vi diskutera saken över en kopp kaffe medan våra underbara barn idkar samvaro intill. Vi kunde också diskutera andra stora, kanske ännu större, frågor som exempelvis bloggvärlden, gummistövlar och tragiska hårfärgsupplevelser.
Nästan för lycklig 
de där frågorna är centrala för många som gått ur kyrkan så därför tycker jag det är på sin plats att kommentera dem om du verkligen vill berätta om hur en kristen ser på saker och ting. det är jätteviktiga frågor i samhället idag. de är så viktiga därför att de konkret visar var kyrkan står. kyrkan har många vackra ord att ge, men det hjälper inte om det vackra inte överförs till praktiken. jag personligen kommer inte ifrån detta att så många kristna har ärvt sin tro hemifrån. många säger att har en personlig tro men när man börjar fråga så visar det sig att de kommer från kristna hem. jag har betydligt mer respekt för såna som kommer från en annan miljö och verkligen kommit till tro. därför att då handlar det om ett personligt val och inte om att återvända till den trygga barndomens miljö.
Nu har jag ägnat en timme åt att tänka på din kommentar. Jag tror att jag aldrig förr har blivit så berörd av någon kommentar.
Jag anser att jag inte behöver utrycka min åsikt för att visa hur en kristen ser på saken. Det finns redan så många andra kristna som uttrycker sin åsikt i ovannämnda frågor. En del av dem är starkt emot och en del av dem är starkt för. Det som kännetecknar de flesta av dem som diskuterar saken aktivt är en brist på ödmjukhet och en brist på vilja att förstå dem som tycker annorlunda. Om du vill hitta en kristen som säger att homosexualitet är fel så kommer du att hitta det. Om du vill hitta en kristen som säger att homosexualitet är rätt så kommer du att hitta det. Vad kan jag tillföra då?
När det kommer till den andra hälften av din kommentar så ber jag att få återkomma i ett helt inlägg. Där finns för mycket för ett kort svar. Det är tråkigt om du inte respekterar mig för att jag råkar vara uppvuxen i ett kristet hem. Men jag kan inte hålla med om att min tro därför inte skulle vara personlig. Att kalla tro att återvända till den trygga barndomens miljö låter också konstigt i mina öron. Visst har jag en grundtrygghet i min tro, men ännu mera har jag en spänningsfaktor, en utmaning och ett äventyr. Då känns det inte lika tryggt.
Tycker definitivt att vi skall dricka kaffe och diskutera livets stora frågor (bloggvärlden och hårdgfärg) någon dag. Kanske sen när du skall hämta det där du reserverade!Och förresten så är det här din blogg och därmed DU som bestämmer vad du vill skriva och inte skriva. Var bara så där lite smygintresserad av din åsikt efter att jag såg att Peppe en gång i tiderna skrev ut sig ur kyrkan pga att "alla människor är lika mycket värda, fast vissa är ändå lite mer värda än andra osv osv". Men som sagt, det är din blogg. Ingen annans.
Jag förstår ditt smygintresse och jag hoppas innerligt att jag inte skrämt iväg dina kloka frågor. Det var ungefär de här två frågorna som jag redan från början bestämde att jag inte tänker diskutera här. Det mesta andra diskuterar jag så väldigt gärna! Tack för din förståelse och tack för din fråga. Fråga mera!!! Du har så bra frågor.
Att träffas låter härligt! Jag insåg just att jag inte dricker kaffe,så det var ju ett dumt förslag av mig. För din skull kan jag naturligtvis klämma i mig en kopp, men det kan hända att samtalet förlöper bättre om jag får dricka något jag inte mår illa av.
Okej fint, jag lovar – du skall få cokis och karkki istället!Och så skall jag fråga nästa fråga: Om du sku måsta avstå din tro, all kyrklig verksamhet och precis allt som har med kristendom att göra – vad sku du sakna mest? Och va sku vara skönast att slippa?
Tack för frågan. Jag har besvarat del ett. Återkommer med del två.
Sorry att jag inte svarade på din frga till min kommentar i ett tidigare inlägg. Jag skyller på spädbarnet. FÖr mej äe jämställdhet och jämlikhet oerhört viktiga frågor och det var därför jag skrev ut mej ur kyrkan (jag upplevde alltså inte att kyrkan och jag såg olika på människovärde). Däremot skulle jag gärna se att det fanns en vitskäggig gubbe som satt uppe på ett moln och viftade på benen samtidigt som han höll ett öga på mej (och alla andra). Jag är dock osäker på hans existens. Så kanske jag är mer av en agnostiker än en ateist. Om Gud är kärlek så tror jag på Gud, men säger hellre att jag tror på Kärleken. Men nu är vi inne på filosofi och semiotik…Den stränga och ibland fördömande Gud som kristendomen marknadsför idag är jag inte okej med. Eller kanske snarare är jag inte okej med de hårda åsikter som många som representerar kyrkan för fram.Fast du har rätt, de här långa diskussionerna borde man ta över en limu och karkki.
Spädbarnet är en bra ursäkt. Jag förstår dina tankar och din filosofi. Skulle gärna diskutera mera med dig. Kanske vi kunde ta limu och karkki någon gång. Samt diskutera livsviktig litteratur.
äh, jag blir lite störd över signatur "läsares" kommentar där. det är som om man skulle vara oförmögen att tänka själv ifall man kommer från ett kristet hem. och om det är någon här som definitivt tänker själv är det ju du, Amanda. här sitter du och skriver insiktsfulla svar på alla fördomsfulla frågor som vi kommer med, nä, jag respekterar dig definitivt.det är så märkligt, nuförtiden är det så viktigt att kunna definiera, motivera och precisera allt man tycker och tänker. jag tror att vi mänskor ändå till stor del går på fiilis, helt enkelt.
Tack för dina uppmuntrande ord. Jag tror du har rätt i att vi lever i en tid när folk får tro vad som helst bara de har vetenskapliga, obestridbara argument för det. Men så kommer det antagligen aldrig att fungera. Vi måste tro. Eller inte tro. Veta helt, helt, helt säkert lär vi inte kunna göra. Men jag tror att jag är lika säker på min sak som en övertygad ateist är på sin.