Jesus och tomten

Tomten är död. Åtminstone i Maxmo. En stackars (ja, just stackars) andaktsledare sa en sanning för mycket i sin andakt och nu är barnen upprörda. Och föräldrarna. Och så tog medierna tag i det och nu är plötsligt alla upprörda. 

Jag är också upprörd. Jag tänker ungefär så här: 

1. Det är inte trevligt att i en andakt i kyrkan tala om att tomten inte finns. Och det är helt onödigt, det finns ju så mycket annat man kan säga. Dessutom kan en jul rymma både Jesus och tomten. Det var ett dumt misstag. Absolut.

2. Men det är inte heller trevligt att nu jämföra tomtetro med gudstro på osympatiska sätt. Att skriva självgoda kommentarer om att kyrkan ju faktiskt inte har några problem alls med påhittade gubbar tillför absolut ingenting konstruktivt. 

3. Kyrkan har uppenbarligen tyvärr inte råd med ett enda misstag. Så fort någon i leden gör bort sig på någon front så ska vi alla ta någon slags smäll. Folk har inga problem med att generalisera när det kommer till kyrka och tro och en direkt konsekvens är att jag känner mig märkligt medskyldig till en klumpig andakt i en annan del av landet som jag varken hållit, hört eller skulle hålla. Det är ganska hårt. 

4. Nu tar vi det lugnt. Nu utgår vi från att den stackars (ja, igen just stackars) andaktshållaren bara gjorde bort sig kapitalt och så förlåter vi en medmänniskas misstag och går vidare. Vem ska kasta första stenen? Den som aldrig någonsin gjort bort sig. Varsågod. 

Och så slutar vi förminska andra människor genom att skriva trosfientliga kommentarer och se det här som ännu en smarrig orsak och ursäkt att spy galla över allt det och alla vi som kyrka är. Och så gör vi som vi alltid har gjort och firar vi den jul vi själva vill ha. Med Jesus eller tomten. Eller båda. Helst båda, om jag får välja.   

  

Advertisements

En glimt av vårt nya hem

För ganska precis tre månader sedan flyttade vi. Ibland kan jag känna att jag nog inte är en bloggare värd namnet då jag inte bjudit er på ens en glimt av det hem som numera är vårt.

Men jag tycker ju att golv och möbler och fönster och vinklar och soffkuddar säger ganska lite om ett hem. Det är ju aldrig på det sättet jag spontant skulle beskriva vårt hem. Snarare skulle jag säga ungefär så här:

Vi har mer luft nu än vi haft någon gång tidigare. Och vi hade nog glömt hur mycket lättare det är att andas om man har mer luft, hur mycket man än älskar dem man delar luften med.

Det går nästan ingen dag utan att någon annan än vi fyra finns här i något skede. Eller vi fem just nu, vi firar i dag fyra veckor med vår engelska inneboende.

Vi har precis allt vi kunde önska oss i hemväg. På riktigt. (Även om jag nu i skrivande stund inser att det kan hända att Fredrik skulle säga att vi har allt vi kunde önska oss minus bastu i lägenheten.) Vi har ett hem som är nära alla de platser vi besöker dagligen och använder bilen mindre än vi gjorde för tre månader sedan och cyklarna betydligt mer. Vi har ett hem som är stort nog att rymma de människor vi vill dela vårt liv och vår vardag med. Vi har ett hem där det kan hända mycket samtidigt. Vi har ett hem som är vackert i våra ögon. Vi har ett hem där det ibland ringer på dörren på söndagarna och goda vänner till våra barn står i trapphuset och bjuder dem på lekstund utomhus. Vi har ett hem där pulsen går ner. Ett hem där vi vill vara hela tiden.

Vi har ett hem som är vårt och just det är vi enormt tacksamma för alla dagar. Och ett hem som faktiskt kan bli allt det vi alltid velat att vårt hem ska få vara.

Och jo, så här såg det ut tidigare i dag när jag egentligen dukade av bordet efter lunchen men plötsligt drabbades akut av den där enorma tacksamheten och bara ville föreviga:

advent2

Och så här såg det ut en sekund senare när Ingrid insåg att jag förevigade:

advent1

P.S. Det är en tigerutklädningssvans som ligger på bordet bredvid den gula ugnsformen. D.S

P.P.S. Om tillräckligt många ber tillräckligt snällt kan det bli soffkuddar och vinklar en annan gång. En bloggare som knappt är värd namnet måste ju någon gång ställa upp och ge läsarna vad de vill ha. D.D.S

Varför skiljer folk sig?

Vår dotter är okrönt världsmästare på att sysselsätta sig själv. Aldrig någonsin har hon tråkigt och aldrig någonsin förväntar hon sig att vi ska komma på vad hon ska göra. En konsekvens av det är att hon alltid har något på gång. Hon pysslar, hon läser, hon ritar, hon leker, hon skriver, hon… gör. Hela tiden.

Jag älskar det. Kreativiteten. Handlingskraften. Initiativförmågan.

Men ibland kan jag känna att alla de där tidningarna, fantasilekarna, böckerna och pennorna kommer emellan. Sällan bara är hon och nästan aldrig har hon något mindre intressant än sin gamla mor på gång.

Därför älskar jag att cykla med henne. Åka bil med henne i framsätet (där ingen Kalle Anka finns). Gå med henne till skolan om vi börjar samtidigt (hon tillåter det nu igen efter en period som kändes som en försmak på tonåren). För då finns inget som kan komma emellan. Då möts vi. Då pratar vi. Då frågar hon. Då berättar hon. Då delar hon sin värld med mig.

För en tid sedan när vi delade hennes värld berättade om en kompis vars föräldrar har skilt sig. Och hon frågade mig:

-Mamma, varför skiljer folk sig?

Och som så många andra gånger när vi delar värld vet jag inte riktigt vad jag ska svara. För det finns ju tusen orsaker och inga orsaker och allt där emellan när man ska översätta det till en sjuårings verklighet. Men som alla gånger när vi delar värld försöker jag. Så jag förklarar och berättar om föräldrar som inte längre är kära i varandra och vill vara tillsammans varje dag. Och hon svarar:

-Jo. Och så kanske de inte vill vara tillsammans med sina barn hela tiden utan behöver få vara själva ibland också.

Det kommer så lätt för henne – helt utan sorg och dramatik – men för mig blir det svårt. Och ganska sorgligt och rentav lite dramatiskt. Och jag tänker att jag kanske har blivit lite för bra på att kommunicera mina behov av tid för mig själv.

Jag förklarar, bedyrar, intygar och försäkrar att ingen förälder någonsin skiljer sig bara för att få paus från sina barn (för så är det väl nog?) och säger att alla föräldrar behöver tid för sig själva ibland men att det inte alls är samma sak som att man inte vill vara med sina barn.

Hon är lugn med mitt svar. Förstås. Hon var ju lugn redan med sin egen tolkning, det var bara jag som tyckte den var besvärlig. För jag såg ju mig själv där mellan raderna. Jag är i allra högsta grad en förälder av 2000-talet och jag tror absolut på att också föräldrar får och ska ha känslor och behov.

Den föräldern är jag fortfarande och den föräldern vill jag vara för jag tror att det gör oss alla gott. Men jag ha skärpt mig lite sedan dess. Nog fortsatt prata om mitt helt genuina behov av att få vara för mig själv ibland. Men försökt prata lite mer än vanligt om mitt minst lika genuina behov av att få vara mycket tillsammans med mina barn.

IMG_1912

Storfamilj med fyra vuxna

I några dagar har vi varit fler än vanligt här hemma. När bästa vännerna från Österbotten hälsar på är vi fyra vuxna och fem barn. 

Och det borde ju faktiskt vara grundläget. Jag gillar egentligen tanken på storfamilj men jag gillar inte alls tanken på storfamilj med bara två vuxna. 

Plock ur en lyckad lördag med denna extended family vi har nu:

Idag var vi på köpcenter. Två vuxna handlade till barnens lillajul-påsar och två vuxna underhöll barnen. Sedan kom vi hem och två vuxna fixade en ljusslinga på balkongen, en tredje vuxen underhöll hungriga barn och en fjärde fixade lunch. Ingen drunknade. Alla flöt. 

Just det där flytet kan jag sakna i vardagen.

Sedan körde vi löppass. Två föräldrar sprang först medan de andra två kickade igång risgrynsgröten och tog hand om kidsen. Sedan sprang de andra två medan de första tog över gröten och barnen. 

Det fanns ju en tid då man var många vuxna under ett hustak och jag tror vi gick miste om något sunt och bra och viktigt när vi slutade leva så. Kärnfamiljen räcker helt enkelt inte till. Den är inte stark nog. Den är skör och sårbar. Och så mycket blir så mycket bättre om vi lever under mindre sköra och sårbara omständigheter. 

Jag tror att jag skulle kunna leva så här. På riktigt. Skulle du?

IMG_1928IMG_1930

En människa utan styrka

Jag vill egentligen inte veta hur stark jag kan vara, tänkte jag när jag i går såg dokumentären om Magdalena och Peter. 

Jag fortsatte tänka och insåg:

jag vill inte ha de perspektiv som en livshotande sjukdom och en dödssjuk livskamrat ger. 

Det var så mycket i mig som bara ropade att jag inte vill. 

Samtidigt är det ju vår styrka som gör att vi kan bära varandra. Och det är våra perspektiv som gör att vi vill göra det. 

En människa utan styrka och perspektiv är alltså en begränsad människa. På alla väsentliga sätt mer begränsad än en människa som aldrig prövats. 

I möte med det känns prövningen mindre definitiv. Mindre skrämmande. Mer som en övning för det här som kallas liv.

Delade liv

Jag brukar ibland säga att den gemensamma nämnaren för alla liv är att inga liv blir som de var tänkta att bli. Att alla liv är i någon form plan B-liv.

Men egentligen vet jag bara nästan vad jag talar om. Egentligen vet jag så lite att jag borde dra ett täcke över huvudet och gömma mig tills jag får perspektiv som faktiskt spelar någon roll. Å andra sidan blir ju inte världen bättre av det heller. Ingens liv blir mindre B av att jag inte låter mitt liv finnas och synas.

Ikväll klockan 22 sitter jag bänkad framför teven och dokumentären Tills cancern skiljer oss åt. Jag ska följa berättelsen om ett par som vet alldeles för mycket om hur liv plötsligt kan ta en oväntad vändning och bli så annorlunda än man tänkte, ville, hoppades och trodde. Jag ska följa Magdalena och Peters berättelse.

Det har gått några år sedan Magdalenas liv plötsligt tog den där helt avgörande vändningen som aldrig borde ha blivit. Jag har många gånger under den här tiden beundrat hennes styrka och hennes mod. En styrka och ett mod som tas till nya nivåer när vi andra nu får ta del av berättelsen. Jag har beundrat hennes kärlek och fascinerats och förundrats av vad kärlek kan göra med oss. Hur stora vi blir när vi älskar sant. Hur stora de vi älskar blir i mötet med den sanna kärleken.

Jag älskar att de gör det. Att de bjuder med oss andra på den svåraste av resor. För en annan sak tror jag mig också veta att är en gemensam nämnare för alla liv; de är bättre när de är delade.

  

 

Att inte gråta ensam

Jag är inte för stolt för att suga i mig relationstips och -sanningar varhelst jag går fram. I går när vi (vi som i jag, Fredrik, tre vänner och två av vännernas charmiga bebis) tittade på Downton Abbey blev jag plötsligt en sanning rikare.

Jag blev så tagen när Mr Bates fann sin hustru gråtande i sin ensamhet och sa: You´re married and that means you never have to cry alone again.

Jag är snabbtänkt när jag är tagen. Redan innan den korta scenen var slut hade jag hunnit tänka åtminstone följande tankar:

  1. Jag kom ihåg när jag första gången grät ut hos Fredrik istället för hos min mamma. Jag minns det så tydligt, att det var ett medvetet val och ett nytt skede. Han var nu min främsta jordiska tröst.
  2. Jag tänkte på att det faktiskt är lite så för just mig. Jag behöver inte gråta ensam. Men det är ju inte per automatik så bara för att jag är gift, även om det är en vacker tanke. Det är ju så för att han som jag är gift med så sällan ger mig någon orsak att gråta. Många gråter säkert väldigt ofta i sin ensamhet trots att de har den där ringen på sitt finger. Än så länge.
  3. Jag sände en tanke till de av mina vänner som nu lever ensamma och som sörjer det. De som går hem till ett tomt hem efter arbetsdagen. De som alltid måste tända lampor när de kommer hem och de som inte har någon som frågar dem hur dagen varit. De som måste gråta ensamma ibland.

Jag förstår att min tacksamhet över Fredrik och det vi har ibland kan vara provocerande. Egentligen vill jag skriva om honom varje dag – för jag förundras varje dag – men för att störa så lite som möjligt så håller jag mig oftast i skinnet.

Å andra sidan: på något sätt skulle väl en otacksam attityd vara ännu mer provocerande? Om jag hade honom och allt det som vi är och bara ryckte på axlarna? Bara tog för givet? Bara tyckte att jag fått vad jag förtjänat?

Nej. Varje dag förundras jag. Varje dag tackar jag. Varje dag vet jag att det är en gåva. En av de största tänkbara.

Att inte gråta ensam.

Amanda + Fredrik by Kavilo Photography-7207

Bild: Kavilo photography.

Jag vill inte veta

Om du en gång har sovit i Beach house-lakan kan du inte sova i något annat, skrev en bloggare en gång.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det var sagt för lakanens bästa, men jag kan inte låta bli att tycka att det låter jobbigt. Jag ryggar faktiskt tillbaka lite. Påslakan som kostar 139 euro per set? Och som dessutom kommer med priset att inga andra sängkläder längre duger sedan? 

Nej tack.

Ja,men du förstår inte hur sköna de här lakanen är. Det finns liksom en helt ny nivå av mjukhet som man aldrig anade, säger någon kanske då. Kanske bloggaren. Kanske du.

Och nej, det kan väl hända. Men stundvis är ovisshet en välsignelse utan dess like. Det här är en sådan stund. Jag vill inte veta att det finns lakan som skulle få mina nuvarande sängkläder att gömma sig av skam. Jag vill inte heller veta hur snabbt 5G-nät är, för jag orkar inte begära mer än det 3G jag har. Eller hur smidig den nyaste telefonen är, för jag är ju egentligen nöjd med den som tjänat mig väl i två år. Jag vill inte veta att det finns en massa saker som är bättre och snabbare och starkare och snyggare än de jag har, för jag jobbar hellre på att vara nöjd med de grejer som redan finns. 

Jag är ju en vän av kunskap. Men när kunskapen handlar om nya produkter som man borde vilja ha och som bara föder nya krav och behov är jag rörande ointresserad. 

Att jag ibland sover dåligt på nätterna beror ju inte på att mina lakan är för billiga. Det beror på att jag somnar för sent på kvällarna, ibland blir väckt på nätterna och har en treåring som kör igång dagarna tidigare än jag egentligen vill. Sedan när Beach House kan erbjuda en lösning på allt det är jag kanske intresserad. 

Så länge de bara erbjuder ett behov jag inte visste att jag hade håller jag mig långt borta. 

Jag misstänker nämligen att en av orsakerna till att vi är mindre lyckliga än vi är är att vi har svårare än någonsin att skilja på vad vi behöver och vad vi bara vill ha. 

Och jag vill försöka lära mig den skillnaden.

(Sedan vill jag understryka att det här bara är ett exempel på ett fenomen som irriterar mig. Jag tror helt enkelt inte på att alltid ha det bästa av allt. Om du väljer att ha de bästa av lakan är det naturligtvis helt okej, men jag hoppas du väljer bort det bästa på något annat område. Jag tror helt enkelt det gör oss gott att ibland välja bort det som världen fått oss att tro att är vår rättighet. Vi har ju egentligen så otroligt få och små rättigheter.)

  
I dessa lakan sov jag hyfsat bra i natt. En sjua på skolvitsordsskala. Ingen av orsakerna till det vitsordet hade kvalitetslakan hjälpt mig med.

En berättelse om en galaklänning

Jag hittade en klänning som var jättevacker. Tjusig. Festlig. Glittrig. Mina barn tittade på mig som om jag var en prinsessa. Det var en perfekt galaklänning.

Men det var just det den var. En galaklänning. Och jag lever verkligen inte på galor. Om jag går på gala igen lär det vara samma gala och jag lär inte vilja gå i samma klänning. Och när jag hade tänkt efter några dagar insåg jag att jag inte alls ville köpa en klänning som jag troligtvis använder en enda gång. Det är en bit med mig själv jag jobbar med. 

Men så var det ju det där med att det inte fanns speciellt många alternativ. Jag är inte bekväm i klänningar som lämnar hemskt lite åt fantasin, det är en bit med mig själv jag har jobbat med. 

Jag ville ha en enkel klänning som jag kan ha på många olika fester. Jag ville ha en klänning med långa ärmar som jag kan ha vintertid utan sjal och kofta. Jag ville ha en klänning som är tillräckligt lång. Jag ville ha en klänning som går lätt att klä både upp och ner. 

Men jag begär tydligen det omöjliga. 

Fredagen en vecka före galan har vi vänner på Idol-besök. Och de får ta del av min klänningsångest under en paus. Sedan säger en av vännerna att hon har en vän som jag kan mejla. Och fråga om hon vill sy en klänning åt mig. 

Så fredag – fortfarande bara en vecka före galan – strax före elva på kvällen mejlar jag Emma på EmmaLotta Design (kolla upp henne på instagram!) Och hon svarar direkt samma kväll. Visst kan hon sy en klänning. Det är ju en hel vecka kvar. 

Jag mejlar över några inspirationsbilder och några mått och dagen därpå är hon på gång. Har skissat bilder, har handlat tyger. 

Det omöjliga är plötsligt möjligt. Emma är så mysig, proffsig, samarbetsvillig, flexibel och snabb att petitesser som enorma geografiska avstånd och orimliga tidtabeller bara löser sig.

Och jag får på gala i en klänning som känns som jag. Och jag känner mig alla dagar hellre som mig själv än som en prinsessa.

  

Här tar jag emot mitt pris. Den här bilden är lånad från Linas blogg. Lina som mycket välförtjänt vann pris för Årets träningsblogg.

  
Också Jennifer fotade. Kan ni ana hur min kjol snurrar?

På fredag ska jag på julfest. Jag tror att klänningen får följa med. Och redan då har den varit mer användbar än något av de andra alternativen hade varit. Älskar det!

Mitt hårda hjärta

tanden

Egentligen tycker jag att tandfen är en konstig uppfinning. I onsdags tappade Ingrid sin elfte tand och inget har (som vanligt) hänt. Men när jag såg det här hjärtskärande brevet, författat på hushållspapper, på bordet intill hennes säng i går så smalt till och med mitt hårda hjärta.

Jag älskar henne så vansinnigt mycket. Egentligen vill jag vara med henne hela hela hela tiden.

P.S. Ingrid tycker att hon är jättebra på att stava. Hon blev lite förnärmad när jag för någon månad sedan antydde att det ju är bra att hon får lära sig stava i skolan. På något sätt tycker jag att brevet bekräftar mig. Och på något annat sätt inte alls. För hon får ju verkligen fram sitt budskap och det är ju i slutändan det viktigaste. D.S