Är det någon annan än jag som överväger att vara vaken vid midnatt för att bevittna Malins återkomst i bloggvärlden? Jag har saknat hennes skriverier så innerligt. Må hon inte ha uppskattat pausen så mycket att hon inte återvänder nu när november äntligen är här igen!

Jag har hört att det finns barn som har alldeles för tidiga vanor nu när vi har övergått till vintertid. De borde gå på kurs hos Ingrid. Hon är fortfarande alldeles ohyggligt klarvaken. Meddelade dock just med sin kraftfulla stämma att hon från och med nu tänker vara i sängen. Så det är kanske bara en lång stund kvar tills hon somnar. Till skillnad från en jättelång stund.

Jag har just motionscyklat mitt livs långsammaste tolv kilometer. Orsaken till det något släpiga tempot: att jag ammade tjugo minuter medan jag trampade.

Det var kanske mera än ni ville veta. Insåg jag när jag kände att det kanske var mera än jag ville berätta. Men gjort är gjort. Och bra gick det. Utmärkt, till och med.

När Arvid föddes för tre veckor sedan var han 50 cm kort och vägde 3444 gram.

Sex dagar senare vägde han 3700 gram. Hur lång han var då vet jag faktiskt inte.

Igår var det dags igen. Dessa små kollas verkligen upp mycket. Också om man är andragångsförälder. Då var han 54,5 cm lång och vägde 4085 gram. I hans rådgivningskort står det att han växer utmärkt.

Det som värmer mest är ändå att det också står att han har fin hy. Tänk om hans storasyster var profetiskt när hon hans andra levnadsdag la handen på honom och med stor bestämdhet i rösten sa:

– Den här bebisen är nog inte allergisk.

För typ tio dagar sedan började jag läsa en lång och långsam bok som jag nästan aldrig under dessa tio dagar har tyckt om. Idag läste jag äntligen ut den. Snart kan jag njuta av läsning igen. Hemska saker så skönt.

Och nu säger jag det igen en gång, för kanske fyrtionde gången; jag måste börja sluta läsa böcker som jag verkligen inte tycker om att läsa. Min tid är lite för dyrbar för det. Och min kärlek till läsningen lite för stor. När man ogärna gör något av det man egentligen tycker allra mest om att göra – då är något riktigt fel.

Först fick Fredrik och Ingrid pumpa däcken i Ingrids dockas vagn. Dockan heter för övrigt Emilia och beter sig ungefär precis som Arvid. Idag har både Emilia och Arvid ammats väldigt mycket.

Världens absolut finaste.

Två mammor med bebis och vagn. Den som tycker att mina vantar är sjukt fina tycker helt rätt. Det är min syster som har stickat och skickat dem. Den som tycker att Ingrid har en brutalt gullig min på bilden tycker också helt rätt.

Promenaden gick egentligen bra, men i något skede (ganska tidigt) tröttnade Emilias mamma på henne och vagnen och överlät ansvaret åt den fräschaste och snyggaste morfadern i åtminstone hela Helsingfors.

Jag känner mig väldigt bekräftad i min sunkiga, slappa, lata, inomhuscentrerade livsstil när jag läser Linns blogginlägg. Tack för den, kloka kvinna!

Idag har jag dock varit riktig effektiv. Trots att klockan bara är morgon har jag faktiskt hunnit laga pizza och motionscykla. Så mycket har jag inte gjort på länge, länge, länge.

Ljud jag gärna somnar till: min syster och min man som sitter tillsammans i vardagsrummet och skrattar åt samma tv-program.