Jag kan bara nästan beskriva den ilska och sorg som bubblar i mig när ett stort kors kommer först i en demonstration för stängda gränser. 

När jag ser ett kors ser jag en mans död som jag tror att betyder liv för oss andra. För mig är korset tecknet på att vägen till Gud är öppen och att då använda korset som ett tecken på att vägen till Finland är stängd är att missbruka mitt kors.

Jesus skulle ju aldrig. Han talade inte om riksgränser och att värna om sitt eget. Han talade tvärtom väldigt tydligt om att vår nästa är varje människa vi ramlar över. Han raserade murar mellan människor och ville få oss att se bortom det som skiljer oss från varandra.

Så försök inte. Det finns absolut inget kristet med att bära ett kors som en symbol för att andra måste ut ur vårt land. Det kristna är att faktiskt bära sitt kors genom att se till att de som behöver få vara här nu landar så gott och tryggt som möjligt. 

Och. Om jag bara nästan kan beskriva den ilska och sorg som bubblar i mig över det missbrukade korset så tänker jag inte ens försöka beskriva hur det känns att demonstrationen alls blev av. 

Trasiga värld.

Jag är den första att erkänna att världen stundvis känns så mörk att ljusglimtarna är svåra att se. Det händer att jag tvivlar på att kärleken faktiskt är starkast. Men så kommer dagar fulla av små glimtar av det största som finns och de dagarna dör allt som ens liknar tvivel. 

I dag kom. Tack och lov. I dag behövde komma.

Det var sjuåringen (inte min egen) som vinkar hejdå till sin pappa på morgonen och ropar:

– Hejdå, pappa! Jag älskar dig! 

Över en hel halv skolgård. 

Det var en annan sjuårings pappa som vinkar hejdå när sonen hoppar av bussen själv vid skolan medan han åker vidare. Aldrig har jag sett ett större och stoltare leende hos en pappa. Eller en rakare rygg eller mer foluserad blick hos en sjuåring. Det där bara måste ha varit första gången han klarade det själv.

Det var min morgon i dag. Redan före klockan åtta hade jag snubblat över kärleken två gånger.

Men i dag är det allra, allra mest en kvinna i min egen ålder som blev jordfäst just i dag. Vi känner egentligen inte varandra men vi har skrivit till varandra ibland och våra liv har flera knytpunkter. Och i dag lär jag känna henne när jag läser alla de kommentarer som ramlar in på hennes facebooksida. Där finns bara kärlek. Och jag slås av att kärleken på allvar är starkare. Starkast. Även om kärleken inte övervann döden den här gången så har döden inte heller vunnit eftersom kärleken uppenbarligen finns kvar. Och det finns något enormt trösterikt och vackert i det. Att inte ens slutet är slutet på kärleken. I det finns något nästan triumferande.

Jag har gråtit över hennes död i dag. Flera gånger. Och jag skäms lite över det för jag har ju absolut ingen rätt till hennes död. När jag går till butiken för att handla fredagsgodis, nötter och chips är jag tacksammare än någonsin för mitt helt vanliga, ointressanta liv. Och jag lyssnar på den sång som hennes vän Sarah sjöng på begravningen i dag. Den sång som kvinnan själv valt. It is well with my soul. 

Fatta. Att välja att den sången ska sjungas på ens egen begravning. En begravning som kommer alldeles för snart. Hur man än mäter.

Det finns något nästan triumferande i det också. 

Det finns något större än mörker och död och meningslöshet. Hon visste det. 

I dag vet jag också.

Jag försökte säga att mitt hjärta brister för att det finns sexåringar som tycker att de är överviktiga. 

Jag försökte säga att jag går sönder av tanken på att många av mina elever avskyr sina egna spegelbilder.

Jag försökte säga att jag sörjer att det finns trettioåringar, fyrtioåringar och femtioåringar som aldrig landat i sin egen kropp. 

Jag försökte säga att jag avskyr att det finns människor som blir retade för sina bröst, ben, öron och näsor.

Jag försökte säga att det inte är ditt och mitt fel att vi inte kan stå emot. 

Jag försökte säga att den som väljer en skönhetsoperation inte gör mera ”fel” än den som väljer att sminka sig. Att ingen av oss ens gör fel. Bara att jag sörjer att vi känner att vi måste.

Jag försökte ju bara säga det. Men jag misslyckades. Tydligen. För så många hörde så mycket annat. Sådant som jag aldrig sa. Och aldrig menade.

Dessa arma ord. Så lätta att missförstå. Så svaga och otillräckliga. Och ändå det starkaste vi människor har. Det enda som räcker någonstans alls. 

Är det bara jag eller verkar skönhetsoperationer förlora något av sin charm med tiden? De som nu ropar högst om hur okej det är med skönhetsoperationer verkar vara under 25. Och vi som suckar mest om att det inte är fullt så enkelt verkar befinna oss på andra sidan om 30-strecket. 

Den enklaste förklaringen är säkert att man mognar med tiden och får perspektiv. Landar i sig själv och inser att ingen kroppsdel är en SÅ stor del av den kropp man är. För att inte tala om den människa man är, vilket ju är betydligt mycket viktigare.

Eller så är det så att skavanker som skaver på en nittonårig kropp inte stör längre när resten av kroppen förfallit och kommit upp (eller egentligen ner) på samma nivå som den där kroppsdelen man en gång hatade.

Men egentligen vet jag inte om jag tror på någon av förklaringarna ovan. Jag tror nästan att vi har ett generationsskifte på gång. Och jag erkänner att jag tycker det är sorgligt. Om de som är under 25 i dag har ett så okomplicerat förhållande till att kirurgiskt förbättra sina kroppar vill jag faktiskt inte ens tänka på hur mina barn kommer att se på saken när de är i samma ålder.

Jag är inte alls så säker på att den ljusnande framtid är vår om det är hitåt vi ska gå. 

Och igen: det handlar inte om den enskilda människan och hennes eget val. Inte alls. Hon gör ju naturligtvis precis som hon vill. 

Eller? 

Det är väl just det vi försöker säga. Att hon kanske inte alls gör precis som hon vill itan precis som någon annan vill. För vem har berättat för henne att bröst ska se ut på ett sätt och att det sättet inte är hennes? Och vem har berättat att hennes kvinnlighet sitter i hur brösten ser ut? Vem har ens fått henne att tro att bröst är en så avgörande grej? 

Inte är det ju hon. Så för det ska hon aldrig någonsin fördömas. Men det samhälle som fått henne övertygad om att hon borde ändra på sig… Det samhället måste vi få ifrågasätta och kritisera utan att anklagas för slutshaming.

Jag håller fast vid att världen inte blir bättre den dag alla som vill kan göra skönhetsoperationer utan den dag då ingen längre vill göra det. 

I dag pratar vi bröst. Och bröstoperationer. Och varje kvinnas rätt till sin egen kropp.

Jag må vara naiv (vilket jag ju inte har några direkta problem med) men jag tänker inte ge upp drömmen om att en människa faktiskt kan lära sig att trivas i sin egen kropp utan att någon ska skära i den. Jag bara kan inte, fast jag försökt, se skönhetsoperationer som en feministisk triumf och en seger för kvinnligheten. Jag ser tvärtom varje skönhetsoperation som ett misslyckande – också då den operationen hjälper den enskilda individen tänker jag att den skadar oss alla.

Man kan förstås alltid hävda att det inte är bara skönhetsoperationer som är problemet. Att smink och hårfärg egentligen är exakt samma sak och att den som någon gång sysslat med sådant inte har någon rätt att ifrågasätta operationerna heller. 

Men man kan då förstås alltid hävda att sminket och hårfärgen också är misslyckanden. Och jag lutar mot att det är så. Jag ser faktiskt inte min plattång och min eyeliner som en seger för kvinnligheten utan som ett nederlag för den och för mig. Jag är absolut inte stolt över att jag har svårt att acceptera mina lockar och mina ljusa ögon. Däremot tillåter jag mig att vara lite stolt över att jag går till jobbet utan smink oftare nu än jag gjorde för fem år sedan. Och att jag ibland bara låter bli att platta håret. Där ser jag något som liknar feministisk triumf och seger för kvinnligheten. 

Störst seger ser jag ändå i att jag bryr mig så oerhört mycket mindre nu än jag gjorde för tio år sedan. Att jag känner mig så mycket vackrare trots att jag helt säkert är så mycket fulare. Och jag är glad över att jag inte gjorde något oåterkalleligt när jag var som minst bekväm i det skinn som är mitt utan att jag fortfarande kan välja att se ut som det är meningen att jag ska se ut. 

För jag tror ju att jag är underbart skapad precis som jag är. Och att du är lika underbart skapad precis som du är. Och jag tror ju faktiskt inte att det är meningen att vi alla ska kunna släppas ner på en Victoria’s secret show och bara passa in i gänget. Att så många i dag verkar tro att det är en skyldighet eller ens en rättighet att se ut som en supermodell är för mig ett enormt misslyckande för mänskligheten. Är det faktiskt bara hit vi har kommit? Vi som kan åka till månen och ibland bota cancer? Vi som kan chatta med någon på andra sidan jorden och ta oss dit på en ynka dag? Vi som kan nästan allt. Är det verkligen det här vi vill? Slätare lår, plattare mage och större bröst? När det finns en hel värld som behöver oss på riktigt?

Ingen ska gräva ner sig. Du som opererat dina bröst ska inte känna dig misslyckad. Jag som har målat mina ögonfransar tänker inte heller göra det. Men jag tänker fortsätta se det som en svaghet och inte som en styrka för hur jag än vänder och vrider på saken känns det inte riktigt som om jag har vunnit när jag väljer att sätta tid, pengar och energi på att förändra det utseende som egentligen var rätt underbart från början. 

Tack, ljuvliga Linn, för den religion du grundade i går. Jag går med i den när som helst!

Osminkad och oplattad och utan att ha färgat håret på ett och ett halvt år. Inte ens ett arma filter. Och jag bävar inte ens. Så där ser jag ut. Punkt.

– Rakastan sua, isä, sa den lilla i sin rosa halare. 

Och jag tänkte; hon är ju som Arvid. Där satt hon vid det lilla bordet på biblioteket och bläddrade i en bok. Och konstaterade helt oprovocerat att hon älskar sin far. Så där som Arvid också gör.

Arvid tänkte nog inte som jag; att hon ju är som han. För han förstod ju inte vad hon sa. Men en stund senare visade han det genom att helt oprovocerat titta på mig och säga: 

– Jag älskar dig, mamma. 

Han skyr inte de stora orden, min lilla Arv. Han räds inte de stora känslorna. Och om de faller över honom klockan 16.33 på biblioteket struntar han blankt i att han är en finsk man och bara bejakar de känslor han har. Det händer att jag frågar mig hur han har blivit sådan. Och om jag tänker ens en sekund till så vet jag ju nog. 

Varje dag får han många, många gånger höra att han är omtyckt och älskad och fin och bra och viktig och härlig. Ett barn som varje dag många, många gånger får höra att han inte får och inte ska måste ju också få höra det där första också. Ännu flera gånger. 

För det är ännu mera sant. 

Hur mycket han tycker om mig? Med hans egna ord: 

– Ända till solen och ända till jorden och ända tillbaka. 

Är det när man håller sitt nyfödda barn för första gången? Eller när den lillas blick möter ens egen? Eller när känslan slår en — vare sig det är efter två sekunder, två dagar eller två år — känslan av att man för alltid kommer att höra ihop med den här andra och slåss mot precis allt som hotar? Eller när man går på knäna på grund av sömnbrist, matstrul, kolik och mat man aldrig får äta varm? Och ändå tycker det är värt det? 

Nja. Jag är inte så säker. Att det är först då.

Jag blir mer och mer övertygad om att man blir mamma redan när man börjar försöka bli det. När man aktivt och medvetet öppnar dörren (eller slutar stänga dörren) för ett nytt liv. När man försiktigt räknar ut när man kan bli gravid och när bebisen föds om det lyckas. När man möblerar om i hemmet för att få in spjälsängen någonstans. När man börjar älska det liv som ännu inte blivit till. 

Det finns kvinnor i mitt liv som inte har fött barn men som i åratal har velat göra just det. Och nej, de är ju inte mammor. På ett sätt. Men egentligen är de visst det. På ett annat kanske mera sant sätt. De har redan i teorin gett upp livet för en stund för en liten och nu är deras liv på paus. Ofta mer på paus än livet är för en mammaledig mamma. På något konstigt sätt. Den mammalediga har ju kommit vidare. Mamman utan barn har inte ens fått börja.

Aldrig tänker jag påstå att jag kan förstå. Jag som plötsligt ville bli gravid när jag var tjugofyra och sedan bara blev just det. Jag förstår inte men jag uppskattar mer och mer, tar för givet mindre och mindre. Det som var det enklaste och mest givna när jag var tjugofyra känns helt ofattbart mirakulöst i dag. Det ger perspektiv att varje dag veta att jag har allt det som mina ofrivilligt barnlösa vänner drömmer om. Mina vänner som är ännu barnlösa mammor. 

Vi två. En av oss fem dagar gammal. Den andra mycket mer medveten om hur lång vägen kan vara till en nyfödd hand som griper tag om ditt finger än första gången hon hade en liten som var fem dagar.

Jag har varit bara halva den människa jag brukar vara på sistone. Nästan ingenting har känts riktigt roligt och absolut ingenting har känts som det brukar. Men i dag träffade jag henne och jag är om inte hel så åtminstone bra mycket närmare. 

Ibland glömmer jag att vi människor ju blir till i varandras närhet. Ibland glömmer jag att vi blommar upp och växer ihop igen i mötet med en människa som faktiskt älskar oss. Ibland bara glömmer jag. Och ibland tvingas jag glömma på grund av jobb, stress, kisijobb (Fredriks jobb) och förkylning. 

Nu minns jag.

Och jag säger då det:

på att älska mig är hon i världsklass. 

Naiv. I en värld som hyllar kritiskt tänkande till skyarna framställs den egenskapen ibland som människans fulaste och skamligaste. Som om det är de blåögda och godtrogna som skadar världen och mänskligheten mest. Som om det är cynism och kallhet vi behöver mer av. 

Jag läser reportaget om Ahmed och känner tusen saker. Och absolut ingen av dem är att jag faktiskt borde ifrågasätta hans berättelse och inte alltid vara en lättlurad nordbo, vilket några kommentarer lyfter fram. Dessutom som om det var av omsorg om mig och det här samhället som är vårt gemensamma. Medan det ju nog egentligen är av motsatsen till omsorg om Ahmed och de som delar hans berättelse. 

Tänk om du har rätt, du som kommenterar och vill att jag ska vara mindre naiv? Ja, det kan ju faktiskt hända. Det kan ju hända — även om jag inte tror det — att det är jag som blir lurad av Ahmeds berättelse, men inte ens om så skulle vara fallet vill jag ha din inställning till människor, liv, värld eller något annat. 

Det är sant att den naiva blir lurad ibland. Men lika sant är att den cyniska blir lurad hela tiden. Du som alltid ser konspirationer och falska berättelser, du som bevittnar allt och alla omkring dig med misstänksamhet först – du blir lurad hela tiden. Lurad på livet. 

Den som vågar tro, hoppas och älska blir slagen till marken ibland. Den som aldrig vågar lever ett slaget liv. 

Valet är inte svårt. Valet finns ju inte ens.

Jag skäms nästan för att erkänna det, men exakt så står det på baksidan av min torrschampoflaska. Som om det är sexy jag försöker vara när mitt hår egentligen borde tvättas men jag bara inte orkar. 

Texten fortsätter. Tyvärr. ”… refreshens flat hair for that 2 sexy push up and extra texture! Be naughty and sex up your style!”

Jag kan för säkerhets skull betona att jag använder den här produkten trots texten. Den är i sin helhet absurd och jag misstänker att de som författat den antingen har fått betalt per gång de fick in ordet sexy eller så kan de inte så många andra ord. 

Seriöst. Det är absurt. Jag kan å ena sidan skratta åt det. Min mamma har samma flaska. Tänk det. Att en kyrkoherde på 50+ i Korsholms prosteri också kan vara målgruppen. Det tänkte de nog inte på när de skrev texten. 

Jag har mina ideal och jag har min verklighet. Mina ideal säger förstås nej tack till företag som säljer torrschampo med sex. Jag tycker det är trist att sex är en handlingsvara på så enormt många olika områden då jag ju envist fortsätter tro att det aldrig någonsin var tanken. Trots att ingen av oss längre minns något annat. Jag kan å andra sidan gråta åt det.

Men jag har också min verklighet som säger att mitt hår doftar hallonlemonad nu. Till skillnad från då mitt gamla torrschampo luktade skumt och dessutom gav mig huvudvärk.  

Så jag offrar mina ideal på hallonlemonadens altare den här gången. Och kan inte låta bli att fundera på hur diskussionen gick till då den här texten kom till och klubbades igenom. Vissa möten skulle man ju onekligen ha velat vara med på. 

 

Vad bilden har med texten att göra? Bara typ allt. Den kom till en gång då jag ville visa min syster i fjärran land att jag hade smutsigt hår.