Små glimtar av det största som finns

Jag är den första att erkänna att världen stundvis känns så mörk att ljusglimtarna är svåra att se. Det händer att jag tvivlar på att kärleken faktiskt är starkast. Men så kommer dagar fulla av små glimtar av det största som finns och de dagarna dör allt som ens liknar tvivel. 

I dag kom. Tack och lov. I dag behövde komma.

Det var sjuåringen (inte min egen) som vinkar hejdå till sin pappa på morgonen och ropar:

– Hejdå, pappa! Jag älskar dig! 

Över en hel halv skolgård. 

Det var en annan sjuårings pappa som vinkar hejdå när sonen hoppar av bussen själv vid skolan medan han åker vidare. Aldrig har jag sett ett större och stoltare leende hos en pappa. Eller en rakare rygg eller mer foluserad blick hos en sjuåring. Det där bara måste ha varit första gången han klarade det själv.

Det var min morgon i dag. Redan före klockan åtta hade jag snubblat över kärleken två gånger.

Men i dag är det allra, allra mest en kvinna i min egen ålder som blev jordfäst just i dag. Vi känner egentligen inte varandra men vi har skrivit till varandra ibland och våra liv har flera knytpunkter. Och i dag lär jag känna henne när jag läser alla de kommentarer som ramlar in på hennes facebooksida. Där finns bara kärlek. Och jag slås av att kärleken på allvar är starkare. Starkast. Även om kärleken inte övervann döden den här gången så har döden inte heller vunnit eftersom kärleken uppenbarligen finns kvar. Och det finns något enormt trösterikt och vackert i det. Att inte ens slutet är slutet på kärleken. I det finns något nästan triumferande.

Jag har gråtit över hennes död i dag. Flera gånger. Och jag skäms lite över det för jag har ju absolut ingen rätt till hennes död. När jag går till butiken för att handla fredagsgodis, nötter och chips är jag tacksammare än någonsin för mitt helt vanliga, ointressanta liv. Och jag lyssnar på den sång som hennes vän Sarah sjöng på begravningen i dag. Den sång som kvinnan själv valt. It is well with my soul

Fatta. Att välja att den sången ska sjungas på ens egen begravning. En begravning som kommer alldeles för snart. Hur man än mäter.

Det finns något nästan triumferande i det också. 

Det finns något större än mörker och död och meningslöshet. Hon visste det. 

I dag vet jag också.

Advertisements

4 thoughts on “Små glimtar av det största som finns

  1. Tack Amanda för att du skriver. Jag känner med dej.
    Hennes död har berört mig så starkt. Jag har tänkt på henne och familjen varje dag. Dethär livet är så orättvist. Men vi lever inte för denhär världen och just idag känns det extra tröstande.

  2. Tack Amanda för den insikten, att kärleken ju faktiskt är starkare än döden. Det är något man kan tro på oberoende om man tror på något annat. Så vackert och tröstande! Jag känner inte kvinnan du sörjer, men vill säga att du också har rätt att sörja. Tillåt dig det, men tillåt dig också att vara tacksam över ditt liv. Kram!

  3. Vad fint skrivet. Och ja, också jag har gråtit över henne, flera gånger, och känt lika: att det inte egentligen är min sorg eftersom vi inte har haft så mycket kontakt. Men ändå är jag ledsen och tänker på hennes familj och gråter med dem fast de inte vet det.

    Men ja, kärleken ÄR ju starkare än döden. Det är för lätt att glömma. Tack för påminnelsen.

  4. Jag har allt mer tittat in här på din blogg för att inspireras, för att tänka, känna efter och fyllas av värme. Jag blir så berörd av dina ord. Du skriver så rent och ärligt. Tack för det.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s