Att vara förälder är märkligt. För två saker kan vara helt sanna samtidigt:

1. Att jag älskar dig mest av allt och skulle göra precis vad som helst för dig. Om det krävdes skulle jag gå i döden.
2. Att jag inte tänker köra dig till Hankmo för kvällsdopp.

Från en gång när hon hade mer tur.

Alla mina tre systrar bor för långt borta från mig. En av dem bor numera alldeles för långt borta, i New York. Det enda goda med det är möjligheten att hälsa på.

Många försöker ju gräva guld i USA för tillfället. Vi fick guld. Massor med guld.

Guld är:

• Att få vara åtta hela dygn på resa med min Fredrik, det var vår klart längsta barnfria period sedan vi fick barn
• Att få hänga jättemycket med syster Fanny och hennes Eskil, så sjukt sköna och roliga typer
• Att få se glimtar av deras vardag och verklighet, nu har deras tillvaro plötsligt konturer
• Att få leva en vecka i storstadspuls på Manhattan
• Att få se en VM-match på plats med 80 000 andra, så sjukt mäktigt
• Att få sitta precis bakom Senegals klack på nämnda match (även om jag är team Norge i år)
• Att köra morgonlänk i Central Park
• Att se Lejonkungen på Broadway, det var så vansinnigt bra!
• Att få ta paus från vardagsröj och medling i syskonbråk
• Att samla ungefär 20 000 steg om dagen
• Att få se VM-matcher på uteserveringar och pubar i rimlig tid och inte mitt i natten
• Att få fira traditionell svensk midsommar med tusentals andra i en park i New York
• Att få besöka en helt magiskt fin bokhandel, jag började nästan gråta när vi var där
• Att för första gången i livet få se tvättbjörn och eldflugor (råttorna hade jag klarat mig utan)
• Att få äta gott och leva gott och sova otippat jättegott (New York-tid och uppblåsbar madrass kan vara min grej)
• Att få både vila och göra i bra balans
• Att få komma hem till glada barn som också haft en fin vecka

Två veckor har jag nu varit nästan ledig. Två gånger har jag känt mig helt ledig. Förra lördagen och i dag. Det har varit två väldigt fina veckor, men det har hänt mycket. Kanske inte för mycket, men mycket.

Det är ett lyxproblem att få ha många människor att fira och jag har verkligen fått fira dessa första två sommarveckor. Tre studenter. En 18-åring. En student till. Två konfirmander. En 40-åring. Och en fest jag inte kunde gå på.

Det är ett lyxproblem. Hundra gånger mer gåva än problem.

I dag såg jag det sista avsnittet av nya tv-versionen av Saltkråkan och här kommer en varning för spoiler!

I detta sista avsnitt är det en person som blir sjuk och när räddningspersonalen frågar vem som följer med till sjukhuset, vem som är närmast anhörig säger Stina:

-Det finns ingen som är närmast honom.

Och när jag såg det började jag gråta. Kanske för att jag är trött, många nätter under veckan som gått har gett för lite sömn. Eller kanske för att jag är lite skör, så där som jag ofta är i början av en ledighet. Eller helt enkelt för att det finns något så oerhört sorgligt i de orden att gråten faktiskt är mer än rimlig.

Att få vara nära många och närmast någon när det finns så många andra som har det så annorlunda… Det är den största och mest oförtjänta gåvan.

Min närmaste och jag.

(En spoiler till: det fanns någon som åkte med som närmast anhörig. Den största och mest oförtjänta gåvan.)

Och just precis i dag fyller min förstfödda 18 år. Det är så odramatiskt men ändå så stort och så fint.

I går firade hon sin sista dag som icke-myndig med att åka tur-retur till Helsingfors med barnbiljett. Jag var också med, för ännu i går behövde hon en förälders tillstånd för att få en tatuering.

Sista tatueringstimmen (timmarna?) hade hon ont och då ville hon hålla min hand. Jag profylaxandades tillsammans med henne när det var son värst och det var ju onekligen en lite poetisk stund. För i just den stunden aderton år tidigare hade jag ju profylaxandats i väntan på henne.

I dag får vi fira en målmedveten, klok , rolig och vacker Ingrid. Det allra mesta hon vill kommer hon att lyckas med och det finns tusen orsaker att vara stolt och glad över henne. Den människan älskar jag så otroligt mycket.

Och precis varje gång du vill hålla min hand, älskade Inksie, så finns jag här.

Sommarlovets tredje dag. Och det hände så mycket.

Min yngsta lillasyster fyllde 28 år. Tänk! Och tänk att jag får träffa henne snart.

Jag sprang mitt första medvetna intervallpass på över två år. Och jag kom genast ihåg hur jobbigt det är.

Jag jobbade lite mer än tänkt i år och använde i dag en del av den bonuslönen för att köpa mig lite bonushår. Får se hur jag börjar trivas med det.

Min son debuterade som domare (eller spelledare som det heter när spelarna är så unga) och jag var med som moraliskt stöd och som någon slags mittlinje.

Jag har också hunnit leta fram en simbok (den tredje jag hittade var den rätta). Jag har skjutsat ett barn till Karperö. Jag har inhandlat domaratteraljer till samma barn. Jag har promenerat med en bästa vän. Jag har sålt ett par skor som jag köpte i fel storlek. Jag har i tankarna varit med en annan vän på sjukhus. Jag har med Hilde och Fredrik sett avsnitt två av den nya versionen av Vi på Saltkråkan och undrar om något är mer sommar för mig än just Saltkråkan.

Och jag undrar… Hur har jag någonsin hunnit jobba? För klockan är i skrivande stund 23:04 och jag har inte ens hunnit öppna min roman ännu i dag.

Lifvet.

Jag och mitt bonus.