En tisdag i september. Runt vårt köksbord sitter sju av studerandena i min klass och min förstfödda. De ska alla skriva studentprov i modersmål i höst och här sitter de nu hemma hos sin grupphandledare och modersmålslärare – helt frivilligt- och ställer sina frågor och delar sina tankar. Marius vilar en timme i en av pojkarnas famn. Så nöjd när han får vara med.

Och jag tänker att den här klassen som jag fick för drygt två år sedan är en sådan gåva. En riktig present. Jag är så oerhört glad att just jag fick bli just deras lärare. Jag behövde nog den här gruppen just då, men det är ju långt ifrån alltid vi får vad vi behöver. Och just därför ska vi vara tacksamma när det händer.

Aldrig kommer jag att glömma dem.

För två år sedan.