De sitter där och pratar, min estetiska vän och min estetiska syster.
– Och tänk att hon har målat taket med linoljefärg, säger min syster. Varpå min vän ser alldelea förbluffad ut.

Jag ser också förbluffad ut. Men inte för att någon målat taket med linoljefärg utan för att alla andra i sällskapet verkar förstå att det är speciellt. Jag förstår inte. Jag förstår inte ens vad linoljefärg är.

Jag är nog inte en estet. Och jag tycker därför att det är fascinerande att så många i min omedelbara näromgivning är det. De allra flesta faktiskt. De renoverar. Har visioner för fönsterkarmar (vad är ens fönsterkarmar?). Målar. Planerar. Loppisfyndar. Söker saker med själ. Kan namnet på glasburkar. Tycker att lampor är viktiga. Sörjer fortfarande att miljövänliga lampor har så kallt ljus. Sådana är de. Och jag verkar dras till dem.

Och jag älskar att sitta i deras vackra hem och njuta av att det är så fint och genomtänkt, att varje sak finns där för att någon ville det aktivt. Nästan aldrig blir jag stressad och känner att jag också borde och måste och kunde. Mig stör det inte att jag inte vet vad linoljefärg är. Men jag frågade faktiskt upp och vet numera varför det är förbluffande att måla ett tak med den färgen. Så nästa gång ser jag också förbluffad ut.

Jag inledde 2012 med att köpa den vackraste kjol jag någonsin haft. Ni ser ju själva.

Ingrid visade på alla sätt att hon tänkte vara sin prinsesslinje trogen också detta år. Här är hon Törnrosa medan dockan Emilia gör rollen som Askungen.

En smällkall januaridag åkte vi till Tallin.

Av någon underlig anledning var jag mina lockar ganska trogen i början av året. Det gick nästan så långt att de inte störde mig mera. Nästan.

Vi hade melodifestivalkvällar hemma hos oss i februari. På finalkvällen var vardagsrummet fyllt av ballonger.

Vi hängde rätt mycket på Ikea. Frukost på Ikea är aldrig fel.

Ett litet liv kom med hopp och ljus och glädje. Vi visste inte vem det var men vi visste att vi älskade.

Ingrid spelade en hel del gitarr.

Och en lördag fick hon veta att hon skulle bli storasyster. Hon hoppade och dansade och tjöt av glädje. Sedan landade hon i verkligheten och tog några arrangerade bilder på oss.    – På den här bilden ska ni hålla frukter i händerna.

Det blev vår och jag misslyckades med påskgräset. Kapitalt.

Ingrid målade påskägg hemma hos några av våra allra bästa vänner. Så goda att min själ blir varm och till sig när jag ser den där trappan och anar det där hemmet.

Jag gick ut med graviditeten på facebook och fina Frida på jobbet bakade en chokladtårta.

Magen började växa. Vecka 17.

I slutet av april firade vi mammas 50-årsdag. Här är jag med mina blonda systrar.

En av de blonda blev prästvigd i maj. Och när jag tittar på den här bilden ser jag att vi ju faktiskt liknar varandra lite grann även om jag oftast inte vet vad folk talar om när de säger det.

I vecka 21 såg vi den vackraste av fötter. Och sedan blev det sommarlov bara några dagar efter det.

Dagen efter skolavslutningen åkte vi ut till Lekholmen på skriftskolläger. Tonåringar är ju ändå livet på något sätt. Men sena kvällar och korta lägernätter är inte livet för gravida.

Mina naglar var starkare än någonsin tidigare.

Midsommaren firade vi i Larsmo. Jag upptäckte fotokollaget.

Jag solade dumt. MED solglasögon som täckte största delen av ansiktet. Men UTAN solkräm som borde ha täckt största delen av kroppen. Rätt åt mig.

I slutet av juni åkte jag och Ingrid till Umeå. Platsen där vi semestrar allra helst.

Vi hände med mina systerdöttrar och Ingrids kusiner och kände att livet var gott.

Fredrik fyllde 32 år. Vi var fortfarande i Sverige, han var på skriftskolläger igen.

Jag och systern tog med oss kidsen till Busplaneten. Bra plats.

För där får vuxna sitta och läsa i lugn och ro medan barnen leker och härjar.

Jag levde i min långa gravidklänning. Kan vara bästa köpet 2012. Kanske bästa köpet på hela 2000-talet. Okej, nu tog jag nog i.

Jag fick somriga armband av min vän Toffi när han kom från England. Och jag hade blå naglar. Vem över 14 har blå naglar?

I begynnelsen av juli besökte jag frissan för att göra mitt hår rakt.

Mitt hår blev rakt. Men också dött. Jag fick klippa av en hel del längd och tyckte ändå att det var värt det. Det tycker jag fortfarande.

Ingrid vaknade lite sent, men det går ju att påskhäxa också i juli.

Jag fortsatte växa och må.

Vi åkte till Umeå igen. Den här gången med Fredrik.

Vi gjorde en underbart idyllisk dagsutlfykt till Norrbyskär.

Och en lite längre och nästan lika underbar utflykt längre bort.

Vi såg Sean Banan och upptäckte en ny egenskap hos vår dotter: hon är ett konsertdjur. Om denna bild kunde röra sig och låta skulle ni få se fantastiska ting.

När vi återvände till Finland hängde vi en del på Kokkola cup. Heja, Victor!

I slutet av juli åkte vi på familjeläger i Pieksämäki. I mitten av bilden ser ni Ingrid på roligt, fartfyllt, interaktivt och också för vuxna lärorikt barnbibelstudium. På bilden finns också ett par andra supercharmiga finlandssvenska bloggbarn. Hittar ni dem?

Jag gick in i vecka 30 och det började oneklighen närma sig.

Vi firade ljuva tidiga augustidagar på den vackraste plats som finns i mitt liv. Tänk att den är lite min.

Ingrid levde båtliv.

Sa jag den vackraste platsen? Jag menade det.

Sedan åkte vi hem igen.

Vi hade några lediga dagar hemma före skola och jobb och dagis började. Ingrid cyklade. Älska henne i hjälm. Älska alla små barn i stora hjälmar.

Vi fortsatte med vår liberala klädstil. Den har sitt pris.

Vi fick återse våra sommarsaknade tonåringar.

Min mage bara växte och växte. Vecka 32.

Vi hade inneboende en vecka i augusti. Det hade bara fördelar. En gång blev vi väckta till lyxfrukost i vårt eget hem.

Ja, ni vet.

Och ni vet fortfarande.

Vi var tvungna att säga hejdå till våra vänner som åkte till England för ett år.

I slutet av augusti firade vi gudsonens första födelsedag.

Tidigt i september åkte jag till Stockholm med mamma och alla tre systrar.

Där gick jag tjejmilen (de andra sprang) i ett riktigt pissväder. Det kostade nästan mina skor. I övrigt var resan bara bara bara bra.

Jag kom hem igen och fortsatte fota mage varje vecka. Nu 36.

Vi besökte Borgbacken en solig septemberkväll.

Det var en månad kvar.

Vi var på skriftskolhelg på Lekholmen och hade för mycket saker med oss.

Jag var mammaledig och kände mig stor som ett hus. Ett stort hus.

Vi hängde med vänner. Här också med en kyrkoherde som kan trolla.

Ingrid klädde ut sig ofta. Här till Prinsessan Värdelös.

I sen september fick jag hälsa på en alldeles ny människa på bb.

Jag och Ingrid gick på Buu-klubbens kompiskonsert med min syster.

Det blev oktober och sniglarna kom in i vårt liv.

Plötsligt var det en knapp vecka kvar till det beräknade datumet. Och, vilket jag inte visste då bilden togs på toaletten på Fredriks jobb, en dag kvar tills vattnet gick.

Och då var det ju nära. På riktigt.

Tisdagen den 9 otober kom han till oss.

Och den kärlek jag anade redan i februari blev oändligt mycket större på en gång.

Två syskon träffades.

Och fann varandra genast.

Två dagar gammal fick Arvid komma hem.

Fem dagar gammal fick han träffa Maria Hedengren.

I oktober var vi egentligen bara hemma hela tiden. Lärde känna varandra och vårt nya liv.

Vi tog en promenad ibland. Men väldigt sällan.

Vi hittade krafter och städade upp källarförrådet.

I november började vi ladda för festen med stort F. Arvids dop. Jag bakade kanelbullar.

Ingrid blev sjuk. Hemsk, hemsk tid. Den där dryga veckan då Ingrid var i konstant obalans var höstens i särklass värsta. Det borde vara förbjudet att bli sjuk när man just blivit storasyster. Kombinationen var usel. Och eländet får här symboliseras av en tröste-cupcake från kalaset vi gick miste om.

18 november blev Arvid Karl-Oskar döpt. Änglarna i himlen var glada. Människorna på jorden också.

Dagen efter dopet fylldeles vårt hem av människor. Vårt hem är som bäst just sådana gånger.

I november gick vi på tröstekalas och fick ännu mera cupcakes. Kalasbarnets mor kan sannerligen det här med cupcakes.

Vi njöt orimligt mycket av varje dag som Ingrid var frisk. Hälsa är nog den största av gåvor. En friskhetsdag på Ikea. Ingrid och hennes gudmor.

Vi har hela tiden gjort saker ibland med bara Ingrid. Här är hon och jag på café. Första december.

Här bakar vi pepparkakor.

Jag började springa igen i december. Och slutade också igen. Tog åtminstone paus. Efter att ha agerat snöplog ett par gånger fick jag nog.

Vi julpyntade och väntade på julen. Både Nykarlebystjärnan och ljusstaken i köket har slocknat nu. Deras lampor orkade inte ända till julen.

Vi firade lucia. Det görs inte slarvigt hemma hos oss.

Arvid ägnade sig åt kultur.

Dagis hade julfest och tidernas finaste Maria var där. En Maria som tog sitt uppdrag på allvar.

Det blev julafton.

Vi firade med och hos vänner. Ren och skär lycka.

Dagen efter annandagen körde vi upp till Österbotten. Ingrid är och har alltid varit ett enormt säkert resesällskap. Till vår stora glädje visade Arvid liknande tendenser.

Och här i Österbotten är vi nu, de sista dagarna år 2012. I skrivande stund åker Ingrid sparkstötting med sin farmor. Arvid sover dagssömn. Svärfar skramlar i köket och röjer undan efter lunchen. Jag gissar att Fredrik läser eller surfar. Själv skriver jag dessa rader i arbetsrummet och ska sedan åka en sväng in till Jakobstad. När jag sitter ensam i bilen och hör mina tankar ska jag reflektera kring året som gått och någon gång snart ska jag skriva ner vad jag kom fram till. Till dess får ni hålla till godo med det här.

Under hösten som gått har jag längtat till Österbotten mindre än någonsin tidigare. Vi har det liv vi önskat och byggt upp i Helsingfors och även om hjärtat stundvis värkt av längtan efter vännerna här (och med här menas för tillfället Österbotten) har vi känt oss övertygade om att vi lever på rätt ställe. Sommarens olidliga frågor kring var vi egentligen ska leva har varit ett knappt minne blott.

Tills vi idag sitter i det som måste vara det finaste av vardagsrum tillsammans med de bästa av människor. Min älskade bästis och hennes familj. Min älskade syster och hennes. Och vi äter köttbullar och fudge och dricker vitglögg. Och det nyrenoverade huset nästan rasar i något annat rum när alla dessa barn härjar vilt på jullovliga barns vis. Men/och vi vuxna sitter harmoniskt i soffan och pratar om konsumtion, företagande, abort, meningsfullhet och om allt var bättre förr. De flesta trodde förresten att det inte var det.

Och jag tänker att det är synd och skam att allt det där är bara ett par gånger i året. Och undrar om jag kommer att lida av en mera svårbotlig Österbottenlängtan under våren.

För några timmar sedan rullade vi in på svärföräldrarnas gård efter sju timmar i bil. Sju hyfsat goda timmar. Och vi kunde konstatera att vi inte stått på österbottnisk mark sedan i augusti. Och i vårt fall är fyra och en halv månad utan Österbotten något slags rekord. Var och en får själv avgöra om det är ett toppen- eller bottenrekord.

Det var också julen när min son såg ut såhär enligt min systers telefon.

– Arvid agerade Jesusbarn i julkyrkan (behöver jag ens säga att han var underbar?)
– vi talade mycket om våårto
– vi firade annandagen med att tömma källarförrådet
– vi fick träffa goda vänner både på julafton och juldag
– min älskade syster Emma var med och hos oss nästan jämt. Som vi älskar den kvinnan

Mitt i julfirandet måste vi ju också uppmärksamma det faktum att jag och Fredrik denna juldag har varit tillsammans i tio år. Tio goda år. Med den vackraste människa jag någonsin mött. Vilken nåd.