Barnaglad och hjärtevarm julaftonsmorgon

20121224-130120.jpg

Vi iklädde oss tomteluvor och tog julbilder framför granen. Inte precis bilder som vinner placeringar i fototävlingar, men jag blir väldigt glad när jag ser dem och det räcker så väl. Jag tycker så vansinnigt mycket om min familj.

20121224-130129.jpg

Jag fortsatte överraska mig själv. (Litet sidospår för den som så önskar: snart har jag gjort det så ofta på sistone att jag måste sluta använda ordet överraska, att det nya normalläget är att ständigt göra okaraktäristiska ting.) Vad jag gjorde idag? Jag kryddrostade valnötter. Det ni.

20121224-130135.jpg

Ingrid arbetade med förberedelser inför kvällens klapputdelning.

20121224-130142.jpg

Granen fanns. Och jag njöt och njuter av att ingen i det här hushållet har något behov av att riva pynt ur granen. Antar att situationen är en helt annan nästa år så det här får väl kallas lugnet före stormen. Eller friheten före granen spärras in bakom något slags stängsel.

20121224-130149.jpg

Njöt och njuter också av den festliga, barnvänliga julkalendern. Så skönt att ingenting kan gå sönder. Sista luckan bjöd på Jesusbarnet. Det är han som ligger sådär vilt i sina föräldrars armar. Hela krubban är onekligen mera vild än tam, men så kanske det var också när det begav sig i Betlehem. Hur harmoniskt kan det liksom vara att föda barn i ett stall? Jag tycker det är tufft nog med personal och bedövning på bb och mina tankar går till den unga Maria som fick föda med åsnor flåsande i nacken.

Vår julaftonsmorgon har varit idyllisk, barnaglad och hjärtevarm. Jag känner mig som en enda stor Astrid Lindgren-film.

Fenomen

Jag måste vara ett fenomen. Jag har aldrig sett fenomenet Gangnam style. Måste till och med googla för att få till en stavning. Och är ändå lite osäker på om det blev rätt. Det kan ju hända att jag är den sista i världen.

Tre olika sorter

Jag har överraskat mig själv. Jag som ingen annan jul någonsin bakat julgodis har bara idag på eftermiddagen svängt ihop tre olika sorter som nu stelnar i kylskåpet. Om en liten stund får vi gäster som är fantastiska. Fest och glädje blir det. Julefriden börjar äntligen infinna sig!

Samvetsro

Man torkar tårarna, vrider ur dynvaret och rannsakar sig själv och sin själ. Och om man kan stå för allt man sagt och skrivit och har samvetsro så spelar det egentligen inte så stor roll vad andra tycker och tror och tror sig veta. Då kan till och med en tunnbottnad kastrull som jag själv för en stund få känna på hur det kanske kan vara att vara gjord av teflon.

Utanför ditt liv

Har du någon vän som på sätt och vis står utanför ditt liv? Som inte känner de flesta av dina vänner? Kanske inte ens några få? Som inte alls rör sig i samma kretsar? Jag har några sådana, och en av dem förmiddagshängde jag med idag. Och jag tänkte att hon visserligen när som helst kan få större tillgång till resten av mitt liv, men att det samtidigt är så skönt att ha henne just precis där hon är.

Hon är fin på tusen andra sätt också. Men idag kändes det ovanligt skönt att hon lever i en annan värld än jag. Trots att vi lever så nära varandra att vi kan förmiddagshänga bara sådär en torsdag.

Teflon

Jag känner människor som fungerar nästan som teflon när det gäller kritik. Ni vet. De där människorna som får höra något negativt och sedan bara rinner det av dem.

Jag är inte teflon. Tyvärr. Jag är mera en sådan där riktigt pinsamt tunnbottnad kastrull som allt obehagligt fastnar i. Som konstant luktar lite bränt. Jag är en sådan som gråter i kudden ännu när teflonmänniskan för länge sedan glömt vad som sades. Och ändå vill jag veta. Om någon andas om något negativt så gräver jag i det och vill veta exakt vad som är problemet. Jag förstår inte varför jag gör så mot mig själv.

Och jag förstår inte varför just de här dagarna plötsligt samlar så mycket bränt i min botten. Min kudde kommer inte att vara torr ens när 2012 blir 2013.

Igår och idag… Jag säger då det. Jag känner knappt igen mitt liv.