Jag känner människor som fungerar nästan som teflon när det gäller kritik. Ni vet. De där människorna som får höra något negativt och sedan bara rinner det av dem.
Jag är inte teflon. Tyvärr. Jag är mera en sådan där riktigt pinsamt tunnbottnad kastrull som allt obehagligt fastnar i. Som konstant luktar lite bränt. Jag är en sådan som gråter i kudden ännu när teflonmänniskan för länge sedan glömt vad som sades. Och ändå vill jag veta. Om någon andas om något negativt så gräver jag i det och vill veta exakt vad som är problemet. Jag förstår inte varför jag gör så mot mig själv.
Och jag förstår inte varför just de här dagarna plötsligt samlar så mycket bränt i min botten. Min kudde kommer inte att vara torr ens när 2012 blir 2013.
Igår och idag… Jag säger då det. Jag känner knappt igen mitt liv.
Nästan för lycklig 
Oj, vad tråkigt 😦 Jag har märkt att jag har varit extrakänslig för sådana negativa saker då jag har varit en ammande och lite trött hemmamamma. Jag hade en period då jag grät och dansade en timme varje dag medan barnet sov och jag var ensam hemma med det. Någon skulle ha sagt att mina sorger var små men de var inte för mig. Jag tror att det gör gott att gråta och bearbeta sin inre. Det finns en fin finsk sång som heter ”Itkemättömät itkut” Anna- Mari Kaskinen har skrivit den. Där sjunger man ”Kivun kautta Jumala luo uutta”. Jag har upplevt att det stämmer. Varma kramar
Tack, Elina! Tusen tack för tröst.
Kram! Jag gillar dig fast jag inte känner dig! 🙂
Kram! Och tack för de vänliga orden. Som den kastrull jag är värmer det verkligen just nu.