Han älskar mig

Han säger att han älskar mig varje dag. Må han aldrig sluta. Jag säger att jag älskar honom varje dag. Må jag aldrig sluta.

Jag har träffat människor som tycker att det är konstigt att ständigt påminna den andra om att hen är älskad. Det verkar finnas människor som tror att ord förlorar sin betydelse om de används för ofta.

Men jag håller inte med. Alls.

Ord förlorar inte sin betydelse för att de används, de förlorar sin betydelse om de används utan att vara sanna. När de används och är sanna växer de i betydelse.

Så. Så länge jag älskar honom kommer han att få veta det. Må jag aldrig sluta.

Image by International Photographer Maria Hedengren www.mariahedengren.com

Bild: vår vän Maria Hedengren

Advertisements

De har hjälpt oss tusen gånger

Det gick ett flyttlass i kväll och jag borde ha varit med. Jag borde ha burit möbler och packat upp lådor. Jag borde ha städat köksskåp och skurat kakel.

Och även om jag hade skurat med tandborste – nej, tandpetare – så hade jag inte gjort tillräckligt. För de som i kväll åkte iväg med möblerna och lådorna, de har hjälpt oss tusen gånger och räddat oss lika ofta. Det är vänner som de som gör att vi kan bo hundratals kilometer från våra familjer.

Jag och Ingrid stövlade in först när det mesta redan var gjort. När pizzorna kallnat och kaffet svalnat. Vi stövlade in i ett hem som var fint redan nu och som kommer att bli ännu finare. Jag var så glad för deras skull. Tänk att de ska få bo här! Fylla den här lägenheten med värme och ljus och kärlek. För där de är är värme och ljus och kärlek.

Men mitt i glädjen för deras skull fanns sorgen för min och vår egen. De har ju bott så nära oss. Varit de vänner vi träffat allra oftast. Vi behöver dem så mycket. Vi vill så innerligt gärna ha dem i vårt liv.

Därför tog mitt hjärta en glädjedans när vännen påminde mig om att deras flytt inte betyder att vi ska ses mer sällan, bara att de från och med nu kan ta bilen till oss med gott samvete.

Bland annat det är kärlek.

Mirakel

På torsdag ska de få barn. Eller, det vet vi förstås inte. Men på torsdag är deras beräknade förlossningsdatum. För alla oss i deras närhet är det naturligtvis olidligt spännande. För att inte tala om hur spännande det är för dem. 

Om en liten stund kommer de hit och hälsar på. Tanken på att det kanske är sista gången vi träffar dem innan de blir föräldrar är hisnande. Snart, snart, snart är deras värld ny.

Det är många världar som är nya nu. Det dyker på riktigt upp BB-klädda nyfödingar i mitt flöde typ varannan dag. Underbart är det varje gång. Ett mirakel. 

När jag själv fick mitt första barn för snart tio år sedan var det också ett mirakel, men nog ett mindre mirakel än det var när jag fick mitt tredje. När jag fick mitt första barn var jag tjugofyra år ung och jag hade ingen vän som längtade efter barn som inte blev, ingen vän som haft ett missfall, inget eget missfall i ryggsäcken. Sådant gör onekligen en människa mindre känslig för mirakel. När jag fick mitt tredje barn var mycket annorlunda och jag förstod mig på mirakel på ett annat sätt. Och nu, i väntan på det barn som snart kommer, så vet jag så visst att det här barnet är ett Mirakel. Med stort M. 


Miraklet. Fotad av moster Matilda Audas Björkholm.

Vad jag gjorde och inte gjorde

Sportlov är ett märkligt lov. I dag landar vi igen i vårt vanliga liv efter en veckas ledighet. Samma dag som många andra knappt har gått in i sin veckas ledighet. Snacka om krock.

Å andra sidan; har jag någonsin varit mer redo för vårt vanliga liv? Kanske inte. Det här sportlovet visste faktiskt vad det gjorde. Eller så var det vi som visste vad vi gjorde.

Vi gjorde bara vanligt liv.

Men på en plats där vi andas långsammare, där barnen bråkar mindre och där kraven är färre. Jag har mest av allt umgåtts. Men jag har också läst ut fyra böcker, sprungit tre korta rundor och stickat nästan en hel tröja. Minus halskant. Jag har inte svarat på några mejl (tror jag), har inte sminkat mig en enda gång (tror jag) och har inte burit på några borden (vet jag).

Vi gjorde bara vanligt liv. Minus det mesta som skaver och sliter i ett sådant.

Inte konstigt att jag känner mig redo för vanlighet och verklighet igen.

Hoppas du känner likadant, du som också kör igång igen nu. Hoppas du känner likadant om en vecka, du som börjar din ledighet nu.

I realtid från baksätet på en bil någonstans mellan Tavastehus och Helsingfors.

I realtid från tamburen en stund senare. Bilen är tömd. Vi ryms nästan in i lägenheten.

Var finns kursen för pojkar?

I Karleby ska högstadieflickor få välja en kurs i självkänsla. Så otroligt bra grej. Mer självkänsla åt flickor! Mer självkänsla åt pojkar! Mer självkänsla åt alla!

Men föga överraskande verkar hälften av dem som hänger på svenska.yle.fi tycka att det här är en usel idé. Var finns kursen för pojkar? Och är det inte pojkar vi egentligen borde satsa på? Eftersom de skjuter andra när de mår dåligt?

Sant. Pojkars illamående är ett stort problem och deras illamående verkar oftare än flickors vara bokstavligen livsfarligt också för andra. Men. Lika sant; flickor mår faktiskt också dåligt. Det att de “bara” skadar sig själva med sitt illamående betyder inte att det är ett mindre problem, om än ett annorlunda.

Det att någon växer i självkänsla är självklart inte bort från någon annan. Och det är troligtvis fritt fram för precis alla – också dessa ihärdiga i kommentarsfältet – att starta en motsvarande grej för pojkar. Men det är naturligtvis lättare att vara ihärdigt emot flickors självkänsla än att vara ihärdigt för pojkars. Att klaga på att andra gör är ju alltid lättare än att göra själv.

När jag försöker tolka generöst tänker jag så här; bakom kommentarerna finns troligtvis män som känner sig misslyckade och svaga och dåliga. Som inte alls tycker sig ha glidit på någon räkmacka “bara” för att de varit män. Som inte alls tycker att livet har behandlat dem med mer silkiga vantar för att de föddes som pojkar.

Men inte ens i min generösaste form kan jag tycka att det är rimligt att anse att fjortonåriga flickor i Karleby inte ska få utveckla sin självkänsla bara för att jag som medelåldersman aldrig fick utveckla min. Det är liksom inte lösningen på några problem alls.

En människa med god självkänsla är en betydligt mindre farlig människa, både för sig själv och för andra. Det är därför en seger för oss alla när någon blir bättre på självkänsla. Att se det som en förlust är att se för snävt och för litet.

De här barnen som jag älskar allra mest och i dagarna hänger allra mest med. Må de alla få utveckla sin självkänsla. Må de alla få lära känna sitt eget och andras värde.

Havregrynsgröt

Klockan är 07.49 och jag kolar som bäst havregrynsgröt. Det är inte första gången det kokas havregrynsgröt i det här huset i dag. Det är fjärde. FJÄRDE!

Det är sportlov. Jag ser slalombackar och sandstränder i mitt flöde och konstaterar stilla, förnöjt och förunnande att alla sportlov har sin charm. Vårt sportlov består i år till 87% av havregrynsgröt och också på det kan man bygga ett sportlov mer än väl värt namnet.

Vi har en härligt avkopplande och konfliktfri vecka bakom oss. Jag har nästan hunnit glömma vad syskonbråk är, skulle inte ha en chans om jag tvingades medla i en sådan konflikt. Och ja, det är en färdighet jag gärna tappar greppet om.

Ungefär så här kan det se ut när vi äter den berömda havregrynsgröten.

(Hur man får barnen att uppskatta gröt? Här kommer två otroligt bra tips:

1. Ge dem ännu sämre alternativ. För den här gruppen fungerade hemlagad ärtsoppa som en magisk rätt; den fick barnen att be om havregrynsgröt i stället.

2. Ge dem en sämre variant av havregrynsgröt så att den vanliga plötsligt ter sig ytterst lockande. Den här gruppen fick av misstag fiberberikad gröt ett par gånger i början av vistelsen och efter det smakade vanlig hederlig gröt himmel.)

Vilde Hilde

Det händer ibland (okej, ofta, okej, senast för tre minuter sedan) att Hilde knappt har hunnit somna innan jag sitter och tittar på videoklipp med henne i telefonen.

Jag vet. Det är absurt. Stora delar av dagen längtar jag ju bara efter att hon ska gå och lägga sig så att jag kan ta del av den där ljuva friden som kommer på köpet, men när det väl händer så vill jag egentligen bara se henne skratta. Höra henne säga nää. Känna hennes armar runt min hals.

Det finns inga ursäkter. Och samtidigt finns den där ena enda som alltid ursäktar allt; jag är hennes mamma.

Hon är fjorton månader nu. En fruktansvärt irriterande ålder. Hon är snabb och kapabel och viljestark, men har samtidigt noll konsekvensanalys. Hon lär sig nästan ingenting av sina misstag och om man ens för en liten stund glömmer bort den övervakande dimensionen av föräldraskapet kommer det att ha sitt pris.

Hon är fjorton månader nu. En fruktansvärt fantastisk ålder. Hon lär sig nya saker, upptäcker nya ting och utvecklar nya färdigheter. Varje dag. Hon är rolig, hon är charmig och hon är festlig.

Inte är det konstigt att abstinensen ibland slår till löjligt snabbt.

Hon är vår älskade Hild. Vår vilde Hilde. Alla dagar tackar jag Gud för att hon kom till oss. Hon passar oss perfekt.

Bortkastad

Det sägs att barn slutar leka tidigare i dag än de gjorde förr. Att annat tar över fortare och att de hemlagade fantasivärldarna inte står sig lika länge i konkurrensen.

Jag tror det är en förlust för mänskligheten.

Så de här dagarna fyller mig med hopp. Leken tar liksom aldrig slut för de yngre sportlovsfirarna. Jag bara älskar det. De leker skola, sound of music, robin hood, skräckfilm och familj. De delar ut roller, bygger upp världar och kommer överens om regler. Nästa lek börjar innan den andra tog slut. Det är helt omöjligt att hänga med i svängarna.

Och de blandar friskt. Kolla! Post till familjen von Trapp!

Vad det stod i brevet?

Till Lisel von Trapp.

Jag älskar dig.

Puss.

Martinus.

PS. Vill du bli ihop med mig?

Alltså. Jag tycker det här är så guld. Allt är möjligt. Allt kan hända. Det påminner mig om mina egna barndomslekar. De som liksom aldrig tog slut.

Många, många timmar har jag lekt. Ingen av dem har varit bortkastad.

Det finns ingen girighet

Jag är ju som bekant piratpartist. Men egentligen socialdemokrat. Och den egentliga socialdemokraten i mig blir varm om hjärtat när Bill Gates säger att han borde ha betalat mer skatt.

Mitt hjärta svalnar lite när jag läser igenom en del av kommentarerna till artikeln. Så där som hjärtat lätt gör.

Och så hittar vi det här. Det finns ingen girighet, bara avundsjuka och ovilja att förbättra sin egen situation.

I vilken värld lever en människa som hävdar att det inte finns någon girighet? Som menar att människors olycka beror på ovilja att förbättra sin egen situation?

Åtminstone inte i den verkliga världen. För den är full av girighet och av människor som vill men inte förmår förbättra den egna situationen.

Vi – ja, vi – som fick starta längre fram än nästan alla andra vill ju så gärna tro att vi kom i mål först för att vi sprang snabbast och bäst. För att vi tränade mest målmedvetet och kämpade tapprast. Egentligen hade vi bara ett mycket, mycket bättre utgångsläge och ska nog tala ganska tyst om vår seger.

Människor har i regel inte vad de förtjänar. Människor har vad de har. Ofta vad de föddes med och till.

Och i just det konstaterandet finns absolut ingen avundsjuka. Bara en sorg.

Blod

Han har länge varit sugen på nattvard. Fler än en gång har vägen till nattvardsbordet kantats av gnäll om att få ta del av något bättre än bara välsignelse.

Som om det någonsin fanns något bättre.

Jag är inte den som vill stå i vägen för den som vill närma sig Gud. Så en av de där gångerna när nattvardsviljan pockade på frågade jag honom om han vet vad nattvarden om.

– Det handlar om att man ska vara tyst! föreslog han ivrigt.

Jag föreslog, nästan lika ivrigt, att vi ger det en tid till.

I dag var den tiden inne. I dag firade han nämligen nattvard i fjärran land. Fjärran som i annat. Som i en församling där också de yngsta nattvardsgästerna tar del av brödet och det alkoholfria vinet. Och i bilen på väg hem fick han frågan. Vad var det bästa med kyrkan i dag?

– Klisti blod! utbrast han lyckligt.