Han har länge varit sugen på nattvard. Fler än en gång har vägen till nattvardsbordet kantats av gnäll om att få ta del av något bättre än bara välsignelse.

Som om det någonsin fanns något bättre.

Jag är inte den som vill stå i vägen för den som vill närma sig Gud. Så en av de där gångerna när nattvardsviljan pockade på frågade jag honom om han vet vad nattvarden om.

– Det handlar om att man ska vara tyst! föreslog han ivrigt.

Jag föreslog, nästan lika ivrigt, att vi ger det en tid till.

I dag var den tiden inne. I dag firade han nämligen nattvard i fjärran land. Fjärran som i annat. Som i en församling där också de yngsta nattvardsgästerna tar del av brödet och det alkoholfria vinet. Och i bilen på väg hem fick han frågan. Vad var det bästa med kyrkan i dag?

– Klisti blod! utbrast han lyckligt.