Vi skriver sista juli och vem känner inte av vemodet? Ännu en sommarmånad går mot sitt slut och det finns ju inte många sådana.

Vi skriver också min sista dag som anställd vid Vasa övningsskolas gymnasium. Ett år fick vi tillsammans, skolan jag drömde om att få jobba i och jag. Och jo, det var verkligen drömskolan. Jag är så väldigt tacksam för att jag fick det här året. Jag trivdes så ofantligt bra med allt och alla. Jag kommer att sakna mycket och jag kommer framför allt att sakna många. Den årskurs som började i den här skolan samtidigt som jag själv kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Och ändå har jag frid med att gå vidare. Jag var ju helt säker på att jag hade världens bästa jobb på Lärkan i Helsingfors, och det hade jag. Det visade sig förra året att det tydligen fanns ett till världens bästa jobb. Och så här kvällen innan jag teoretiskt kliver in på mitt nya jobb vågar jag nästan hoppas på att det ska finnas ytterligare ett.

Jag orkade egentligen inte. Ville bara vara hemma. Vi vaknade i onsdags och hade inte packat. Alls. Skulle starta om en halvtimme. Hela familjen. Och hela hunden. Stämningen var dålig. Jag vet inte hur stämningen är hemma hos dig när tusen saker ska hända på en halvtimme och alla har blivit väckta för första gången på länge. Hos oss är stämningen dålig.

Men så kom vi fram. Och vi hann knappt stiga ur bilen innan jag insåg att vi ju kommit hem. Jag hade glömt att också den här platsen är ett hem.

Eller egentligen är det inte en plats. Det är ett sommarläger, men mest av allt är det en gemenskap. I tre dagar har vi fått dela liv med drygt 400 andra. Vi har stått i kö. Vi har sovit på madrass. Mest av allt har vi mötts. Vi har pratat och lyssnat och delat och gråtit. Vi har drömt och skrattat och bett och hoppats. Vi har pratat om livet och om den Gud som vi vill se mer av. Vi har varit tillsammans. Vi har varit flock.

Att få höra till och vara del av… Nog är det bland det största på jorden.

Igår hade jag kompiskalas. Jag tyckte man kan ha ett sådant när man fyller 40. Arvid tyckte inte, han var väldigt provocerad av att inte vara bjuden. Jag hörsammade inte hans provocerade läge utan samlade några viktiga kvinnor i mitt liv för att ge dem det finaste jag kan ge dem – varandra.

Jag hade höga förväntningar på kvällen. Och den blev allt det och så mycket mer och så mycket bättre. Ni vet hur det ibland sägs att många människor aldrig får höra de där fina orden om sig själva för att de sägs först på ens begravning? Jag fick höra dem igår. Jag har fått läsa dem på kort idag. Och jag hoppas innerligt att de där orden blir kvar i mitt hjärta och att jag vågar tro på dem också när jag känner mig som sämst och minst och mest otillräcklig.

De senaste åren har gjort något med mig. Jag känner mig skörare och mindre självklar. Att mitt i det få en kväll som igår är helande. Det är som att få allt.

Jag tror bestämt att jag är rikast i världen. Tack till er, älskade vänner, för en kväll att leva på.

Om jag skulle ha vetat att det skulle bli en spontan fotografering på strändernas strand så hade jag antagligen sminkat mig. Och då hade jag antagligen varit snyggare på de bilder som nu finns. Men jag är faktiskt glad att jag inte visste. Jag är glad att det finns fantastiskt fina bilder på hur jag verkligen såg ut när jag blev fyrtio. Min nakna om än påklädda sanning. (Visserligen har jag plattat håret, men å andra sidan hade jag inte tvättat det på flera dagar. Jag behöver ännu mer självdistans än jag har nu för att kunna skriva ut exakt hur många. Något måste sparas till femtio.)

Jag vet att jag rent objektivt sett peakade i skönhet för läääänge sedan. Glansdagarna är verkligen förbi. Och jag vet att foundation och mascara och puder ger lite mer av den förlorade glansen och att bristen på dessa syns. Men jag vet också att jag ser en hyfsat vacker kvinna på bilderna. Jag känner mig vackrare nu än jag gjorde när jag var vackrare. Och det är alla gånger bättre och roligare att känna sig vacker än att vara vacker.

Idag har jag fått fira mina första fyrtio år på jorden med en del av mina allra bästa människor på den vackraste plats jag har. Och i blomsterkrans.

För en månad sedan konstaterade jag att det här inte är mitt livs sommar. Jag hade nog rätt. Men det har funnits stunder som varit fantastiskt fina. Och otroligt tacksam är jag idag. Mitt i allt som är. Så här mitt i.

Tänk att jag har fått leva så här länge. Tänk att jag vill fortsätta länge till.

Bilder av älskade syster Matilda.