Min lördagsmelankoli mötte sin överman i min äktaman. Sent på kvällen pratade vi och la ord på och redde ut mina tankar. Och sedan var det söndag. Och jag hade bättre feelis.

Men jag var också galet trött efter djupa, nattliga samtal med min bästa vän. Så galet trött att jag blev lite irriterad varje gång barnen ville mig något. Och när det händer blir jag arg på mig själv. Det var mitt val att prata mitt i natten, inte barnens. Och de ska inte heller betala priset för att jag inte somnade i tid. 

Jag kräver mer av mig själv än att jag suckar och fräser för att jag vakat frivilligt. 

Jag tänker lite såhär: en människa är aldrig bättre eller godare eller mer generös än hon är mot sin partner och sina barn. Hur en människa bemöter dem som står henne allra närmast är det närmaste en måttstock på mänsklighet vi kan komma. 

Jag vet att det låter hårt. Men det är ju hårt och svårt att leva riktigt nära andra människor. Nästan alla kan vara glada och roliga och trevliga och vänliga på jobbet. Det kostar inte mycket. Att ge sitt allra bästa där och sedan strö ut resterna hemma känns som en enkel och billig men farlig väg. 

Jag kräver mer av mig själv. Och jag försöker leva upp till mina krav. Misslyckas ofta. Gör om och försöker göra rätt. Lär mig av den bästa. Lär mig hela tiden.

 
Kavilo photography. 

Idag har jag börjat skriva fyra helt olika blogginlägg. Om sådant som upptar mina tankar idag. Om sådant som är viktigt för mig och som därför kostar mig något att skriva om.

Men idag har jag tydligen inte råd med inlägg som kostar. Så jag lämnar dem oskrivna. Åtminstone nu. Måste ha mer pengar på kontot innan de kan skrivas och läsas. Mer hud, mer tålighet, mer teflon. 

Istället kan jag konstatera att Fredrik har födelsedag idag. Jag gav honom en present som han tyvärr verkar vara allergisk mot. 

Jag kan också konstatera med lika delar matthet och frustration att Ingrid fortfarande är vaken trots att klockan är snart elva. 

Och att jag saknar den syster jag inte sett på typ tusen år. Och bästa vännen som semestrar i fjärran land. Jag behöver sådana samtal som vi har.

Och sommarhuset där vi inte kan bo nu. Verkligt avancerade vattenprojekt på gång. Småbarn + tillvaro utan vatten (och golv i e del rum) = inte sant.

Men att det egentligen är riktigt bra. Lite vemodigt bara. 

   

Förra året fick Fredrik den här tårtan. Tillverkad i vårt sommarhus. Av mig eller min syster. Jag gissar ändå på min syster. Allt (och jag menar verkligen ALLT) talar för att det var hon som gjorde tårtan. Förutom mitt minne av att det var jag. 

 
Också från Fredriks förra födelsedag. Vi år glass på torget. Med liten sparv. I söta skor.

En av mina vänner besöker mig i Åbo. Det är mitt första studieår, jag bor i underbar liten etta med trägolv och fönster man kan sitta i. På söndag ska hon åka hem. Tåget går någon gång efter ett. Vi har ätit klyftpotatis och biff och gjort den mest avancerade sås jag någonsin gjort. Klockan är inte ens tolv. Vi behöver inte gå till tågstationen ännu. Den ligger alldeles för nära.

– Nu vill jag gå. Jag klarar inte av att bara sitta här och vänta på avskedet, säger hon. Min fina vän.

Så vi går. Jag lämmar henne rätt snabbt på stationen. Hon vill inte ha mig där. Klarar inte av att där heller bara sitta och vänta på avskedet.

Samma bästa vän planerar alltid helst in hemresor tidigt på dagen. Annars ligger det liksom en skugga över hela dagen och man kan ändå inte njuta av den, menar hon. 

Och jag vet vad hon menar. 

Idag har jag ätit den godaste av glassar på den vackraste av platser med det bästa av sällskap. Och kor! Men allt i skugga. För dagen slutade med avsked.

Tolv juninätter av tjugofem har jag bott hemma hos min äldsta yngre syster. Och ändå säger min svåger idag:

– Jag tycker det är så tråkigt att du ska åka. Jag gillar ju dig. Och att ha dig här.

Och ändå säger (eller utbrister) min snart åttaåriga systerdotter:

– Jag KAN inte lämna Ingrid idag. Det bara går inte. 

Och ändå går det. Med lite tårar. 

Det är fint att få älska och sakna. Det är fint att få dela liv så kravlöst. Det är fint att en gemenskap kan kosta så lite och ändå ge så mycket. 

Och och men: det är också väldigt fint att få träffa Fredrik igen om ungefär nio minuter. 

   
           
Det är fint att få bjuda på fina bilder. En sista gång för den här gången. Nu får ni leva med mina telefonbilder igen. Vill ju inte skämma bort er heller.

Fredrik och Arvid återvände till fosterlandet igår. Ingrid ville stanna en vecka till så hon och jag bestämde oss för ett par dagar till. Älska det faktum att semestern gör det möjligt. Ett par dagar till. För att vi kan. 

Hur mycket vi än kan så är ju småbarnslivet inte precis vilt. Vi kände oss helt on the edge när vi kunde åka hemifrån klockan tio och komma hem igen först efter tre. Utan att behöva passa dagsvila. Wohooo. Vågat värre. 

   
 

SÅ vågat. Vi åkte först till biblioteket. Ni hör ju. Helt vilt.

  
Sedan åkte vi in till stan. Åt lunch på restaurang. Det besöket får 3/5. Eller 2/5. På slutet var inte allt bara vackert och restaurangen andades nog ut när vi gick. 

När jag ser bilden ovan tänker jag två saker:

1. Att jag inte har färgat håret på snart två år har satt sina spår. Titta på mig! Jag borde klippa en page för att bli av med allt det där guldbruna som en gång var blont. Vem är med?

2. Ingrid ser galen ut. Bara ben, högklackade skor och leopardmönstrad jacka. Ringer det några klockor? Jo, tyvärr. 

  
Sedan åkte vi på loppis. Hon som i ett och ett halvt år vägrat allt som inte är leopard, läder, spets och svart visade intresse för den här drömmen. En Madicken-klänning. När jag var sju hade jag sålt en arm och en lillasyster för en sådan klänning. Så jag hejade på rätt mycket. Eller sjukt mycket.

Jag tänkte förresten tusen tankar på loppiset. Återkommer till dem. 

Dagarna går snabbt och långsamt samtidigt. Varje dag och varje timme suckar vi lyckligt över hur bra vi har det. Denna sommar som såg så dålig ut på pappret har i sanning levererat hittills.

När jag älskar Fredrik allra, allra mest? Svårt att säga. Men kärleken är enormt stor när jag ser honom med mina syskonbarn. Jag blir knäsvag. 

För ett par dagar sedan åkte han och fyraåringen på cykeltur. Bara de två. Var borta typ 45 minuter. Hade pratat hela tiden. Och det var, enligt fyraåringen själv, det bästa med hela den dagen. 

Idag satt han med den nyblivna sexåringen i famnen och pratade om förväntningar inför dagens barnkalas. Han såg henne i ögonen och ställde frågor. Hon svarade. Berättade. Så som barn gör när någon verkligen lyssnar. 

Eller när han skrattar så att tårarna nästan rinner när någon av dem gjort något roligt (vilket inte händer precis sällan). Eller när han imiterar något av deras upptåg. Eller när han inte avvisar någon som hittar honom när han dragit sig undan för lite egentid. Eller när han blir irriterad på någon av dem och talar med det som i vår familj kallas sträng och/eller arg röst. Så trygga är de i relationen till varandra. 

Jag blir knäsvag. 

Det var mycket jag inte visste när jag valde Fredrik. Eller rättare sagt; mycket jag inte tänkte på, för skulle jag ha tänkt skulle jag säkert ha vetat. Att mina då framtida syskonbarn en dag skulle få en mosters man i världsklass tänkte jag inte på. Men enormt glad är jag över att det blev så. 

Ännu mer enormt glad är jag över att det blev han. Och över att de vackra berättelserna om honom är så många.

  

Också idag får bilderna tala. Berätta. Visa. 

  
Vi gjorde stan. Vi som i en högst olämplig grupp för just stan. Även om den här gruppen fungerar bättre nu än någonsin är den inte helt rumsren när vi går i affärer. Det är mest Arvids fel. Han är orimligt mysig. Men orimligt svår i butik. Speciellt om han är påhejad av sin yngsta kusin. 

 Den här ljuva fyller sex år idag. Att vi kunde vara med på hennes födelsedag känns fint. Sådant tar man inte för givet som moster i annat land. 
  
Hon och jag. Älskad syster. Bästa vän. Livsviktig människa. Jag vet att jag har sagt det förr men det är lika sant nu: vi är bra tillsammans. Vi borde vara det oftare.

  
På kvällen blev det kalas. Med fantastiska typer. Nio vuxna. Tio barn.  Under nio. Harmoni och glädje. Och jag är inte ironisk alls. 

Harmonin och glädjen var längre bort när barnen skulle fösas i säng. Vi är bara nästan framme. Men orkar inte riktigt försöka längre. 

Jag läser den här diskussionen inne hos Peppe (som jag förresten besöker och gillar varje dag även om jag är värdelös på att lämna spår). Och jo, min mamma säger att hon älskar mig. Ofta. Åtminstone nästan varje gång vi ses. Om inte varje. Jag tröttnar aldrig. 

Och jag kör på samma koncept i mötet med mina egna barn. Varje dag säger jag åt mina barn att jag älskar dem. Viskar det med näsan i en solblekt kalufs. Utropar det förtjust när jag dör söthetsdöden. Säger det med darr på rösten när en jobbig konflikt når sitt slut. Jag tröttnar aldrig. Och hittills har de inte heller gett uttryck för att tröttna. 

Och jo, jag kör samma grej med Fredrik också. Varje dag. Oftast flera gånger varje dag. I de mest varierande situationer. I de mest varierande tonlägen. Vi tröttnar aldrig.

Jag älskar dig.

Ibland säger någon att kärleksförklaringar inte ska användas för ofta. Att de mister sin kraft då. Jag förstår på ett sätt och inte alls på ett annat. Hur skulle kärleken kunna förklaras för ofta när den ju är sann varje dag? Då är ju inte varje dag för ofta. Då är ju varje dag lagom ofta. I min värld förlorar orden inte sin kraft för att de används varje dag. De snarare ökar sin kraft då de hittar sin plats och är sanna i alla olika dagar och lägen. 

Jag säger att jag älskar varje dag. Helt enkelt för att jag älskar varje dag.

  

Aj, hur bra vi har det på vår sommarresa i Sverige? Såhär bra:

  
Idag när barnen lagt sig (tyvärr inte alls somnat men nog lagt sig) åt vi knäckebröd med ägg och drack te och kände att det var nästan för bra. Det tyckte barnen som kom ner till köket också. Att vi hade det nästan för bra. 

  
Männen i mitt liv. Den ena med kyckling i famn. Själv har jag inte tagit det steget ännu. Tror fortfarande att fjäderfä är en konsekvens av syndafallet. Om de fanns redan i den ursprungliga versionen av Edens lustgård hade de inte näbbar och inte klor. Punkt.

 
Varje stund jag kan göra till läsestund gör jag till läsestund. Jag har läst hundratals sidor sedan vi kom hit i fredags och jag klagar verkligen inte. 
 
Som sagt. Jag tar varje stund. Här läser jag Konsten att städa som jag bara måste återkomma till. Har du läst? Har du lärt? Har du städat och slängt? Berätta!

  
Han och jag. Min lilla glädje. Mitt lilla munkhuvud. 

Behöver jag ens säga vem som tagit alla bilder? Jag brukar ibland säga att min syster borde ha en blogg för sina bilder, men samtidigt är det ju festligt att hon ställer upp på min varje gång vi är tillsammans. 

          

När barnen somnat och vi vuxna ätit glass var kvällssolen ohyggligt vacker. Jag och syster och klänning gick ut och tog några bilder. 

Jag tycker vansinnigt mycket om mina walla-klänningar, men jag har svårt att få in dem i verkligheten. När frågan om när de ska användas besvaras med i kvällsljus under fotografering på sommaräng är ju användningsområdet lite… smalt. Men trevligt.

Jag trodde jag var gravid när jag såg den här bilden av mig själv i Fredriks instagramflöde och på Fredriks facebookvägg:

  
Jag är inte gravid. Det här var inte ett diskret och lustigt sätt att berätta. Det här var bara en mätt midsommarfirare i klänning med band på konstig plats. Men om du hann tro samma sak som jag är du i gott sällskap. Därav förtydligandet. 

Egentligen var det inte alls det jag skulle säga. Jag skulle egentligen gratulera min blogg till det faktum att vi återigen är i Sverige. För min blogg betyder det vackra bilder, tagna av min vackra syster. Min blogg är ju till vardags svältfödd på bildmaterial som tål dagsljus så visst mår vi bra av det här som omväxling:

 

  

           
Ja. Som sagt. Grattis, bloggen, till bilder som gör en glad. Så här såg det nämligen ut när jag själv försökte fotografera en av de tio kycklingar vi nu delar hustak med:

 
Jag var så övertygad om att bilden blev bra att jag inte ens tog en till. Så att sånt.
Glad midsommar till dig! Hoppas du liksom jag haft en midsommarafton då du gång på gång sagt högt eller tänkt för dig själv att livet är dyrt. Ofta är det det. Idag i sanning.