Om du har kollat igenom min telefon eller bläddrat igenom våra fotoalbum så har du kanske märkt att du försvinner strax efter din ettårsdag. Och med fog kanske du undrar varför. Tröttnade vi plötsligt på dig? Tillbringade vi plötsligt ingen tid med dig? Tyckte vi att du var mindre förtjusande efter ett än före ett?

Nej. Nej. Nej.

Men älskling, kring din ettårsdag hann vi bara försiktigt hala fram en telefon och du kom genast springande mot telefonen och skulle kolla resultatet. Av en bild vi ju aldrig hann ta före du kom springande eller av en bild som på sin höjd visade upp vaga konturer av ett ljushårigt väsen i snabb rörelse. Vi har ju nästan inga krav alls på bildkvalitet i den här familjen, men till och med för oss blev det lite för illa.

Och sedan, när du var kring ett år och tre månader så var det inte bara det att du ville se bilden. Nej, du ville ta telefonen och sedan behålla telefonen. Om du fick som du ville var telefonen helt messed up efter en liten stund för du hade ju ingen aning om vad du gjorde, men du var verkligt bra på att låsa upp en iphone och bläddra mellan samt öppna olika appar och sedan härja omkring. Om du inte fick som du ville så visste alla det. Och med alla menar jag alla. Ditt missnöjda rop var ett missnöjt rop som hela gränder, kvarter och stadsdelar kunde ta del av. Nå, kanske inte. Men fler än en gång hördes det klart och tydligt ända ut på gården. Och vi bor ju ändå på tredje våningen.

Så det gick inte att vinna.

Så vi slutade försöka. Den där ena bilden, som ändå bara blev suddig var inte riktigt värd en halvtimme av gnäll och gråt och missnöje. Eller en telefon med skumma inställningar och bottennoteringar i viktiga spel. Eller en försvunnen telefon.

Därför finns du inte egentligen alls förevigad som drygt ettåring.

Och det är ju så synd. För varje dag var du bedårande. Varje dag smalt ett modershjärta i din omedelbara närhet. Varje dag fick du oss att skratta högt. Varje dag fick du oss att se på varandra och säga att det här borde finnas på bild.

– Älskling, tar du fram telefonen? Nej, men nej… Det går ju inte.

Makalös var du. Varje dag.

Selfies gick ibland. Helst med favoriternas favorit, syster Ingrid.

Ha! Jag fick faktiskt nästan på minuten tre timmar i sträck en gång i natt. Borde så ha önskat mig mera.

Drömmarna blir roliga när sömnen är hackig. Jag brukar alltid kunna härleda mina drömmar, men de senaste nätterna förstår jag ingenting. Natten till igår skulle jag gifta mig med min vän Kaj (som i Kaj Korkea-aho). Och i natt gick jag genom Vasa i kallaste, snöigaste vinterväder i klädd ett par träskor i Ingrids ödmjuka storlek 28. Jag hade nämligen glömt mina ballerinaskor i butiken där jag provade träskorna. Det finns så många frågor där.

1. Varför hade jag ballerinaskor mitt i vintern?
2. Varför provade jag skor som jag skulle ha åt Ingrid?
3. Varför köpte jag träskor åt Ingrid som kan vara den bekvämaste typ jag känner?
4. Varför var alla butiker i Vasa öppna till klockan 23 en helt vanlig midvinterlördag?

Nå, jag fick tre timmar i sträck i begynnelsen av natten. Sedan en rad avhuggna timmeskorta sömnpass kryddade med hostattacker. Det blir fest när alla blir friska igen. Om alla blir friska igen.

Nu har vi öroninflammation och antibiotika i huset. Vi har fortfarande två barn som hostar hysteriskt halva tiden. Både dag och natt. Jag misstänker att jag får några slags utslag om jag också i natt ska vakna varje timme igen av brutala hostningar med påföljande gråt.

Högst upp på önskelistan just nu: några timmar sömn i sträck i natt. Det behöver inte ens vara speciellt många. Redan typ tre skulle göra så gott.

Förresten, högst upp på önskelistan är en underdrift. Några timmar sömn i sträck är hela önskelistan.

Igen. Hur gjorde vi när vi gjorde det här varje natt i perioder om flera månader?

Nästan alltid är jag enbart ödmjukt tacksam över det förhållande som jag och Fredrik har, men ibland är jag lite stolt. Just nu är jag stolt över att vi klarade hela den här pissveckan utan att bli osams. Det är ju så lätt hänt när båda lider av stress, sömnbrist och oro. Ackompanjerat av sjuka barns gnäll. Men vi klarade det. Vi slogs tillsammans.

Och det var ju bra. För veckan som kommer har också sina utmaningar.

Jag hade en vision för den här veckan: jag skulle blogga flitigare än någonsin.

Ha.

Märker nu att det varit lite si och så med fliten. Det största problemet är ju ändå att bloggen blev så gnällig den här veckan.

Tyvärr fortsätter jag i samma stil. Ingrids förkylning har accelererat och termometern har visat på 39 grader. Dessutom har…

Nej, nu orkade jag inte ens själv med mera gnäll.

Återkommer.

Oj, dessa tvära kast som en enda liten dag kan bjuda på. Jag hoppas att vi landar väl denna fredag, men vet inte om jag vågar tro det.

Jag är ju i regel på gott humör och i regel på sjukt gott humör på fredagar, men den här veckan blev för mycket. På många olika plan. Provvecka på jobbet, församlingstelaterade grejer fyra kvällar i rad för någon av oss (och för båda imorgon, så fem i rad då), sjuk Arvid två dagar, sjuk barnskötare två dagar med allt vad det innebär och en medmänniska i verklig kris.

Denna vecka ett liv? Jag hoppas verkligen inte det.

Det värsta är att vi verkligen inte var beredda. När vi för två veckor sedan tittade på den hör veckan såg den inte alls ut såhär. Det skrämmer mig att en vecka bara kan leva sitt eget liv på det sättet. Ta över kalendern helt. Utan att be om lov. Och det skrämmer mig att jag känner så, för det är ju alldeles självklart att det är vi själva som ger det där lovet. Vi väljer själva, måste nästan inget men vill tydligen alldeles för mycket. Man måste ju som bekant ingenting annat än dö. Vilket jag är väldigt ointresserad av just nu.

Dessutom skulle jag faktiskt inte ha hunnit med det den här veckan.

Snacka om att vara ute i god tid.

Jag är tyvärr fortfarande av samma åsikt som igår; min kalender den här veckan är inte okej. Och Fredriks är minst lika illa.

Vi hinner inte med. Och hemmet är det vi stryker först när det blir för tajt. Den dagliga upplockningen blir mer nedbantad för varje dag som går och kaoset fröjdar sig.

I något skede idag, när vi hade sofforna fulla av ungdomar, började jag bara fnissa för mig själv när jag såg mig omkring. Det var som om vi tömt alla skåp och hyllor och bara öst ut våra saker över hela vardagsrummet som för att visa hur mycket vi har. Som för att visa att vi helt felaktigt verkar tro att vi bor i ett palats när vi frimodigt samlar på oss ägodelar.

Men, som jag sa så fnissade jag alltså för mig själv. Och den som fnissar lider inte nöd. Men kanske stress.

Jag tror faktiskt att jag idag har lärt mig vad stressfinnar är. Och att jag kan få dem.

Om det nu är en bra sak.

Jag gillar mitt liv. Jag gillar min vardag. Men ibland gillar jag verkligen inte min kalender. Idag, igår och i förrgår tillhör just det iblandet. Imorgon gör det förresten också. Och lite lite i övermorgon. Jag borde skriva in andningspauser. Det är på den nivån nu. l

frågar folk rätt ofta.

Svaret?

Jo, för att jag gör såhär när Fredrik för in Arvid till barnskötaren före han kör mig till jobbet. Fast det tar bara några minuter. Fast jag knappt hinner börja.

Men just för att jag har några minuter. Och just för att jag hinner börja.