Inte direkt någon blomstertid

För de barn som fasar inför en lång sommar med våld i hemmet spelar det ganska liten roll vad som sjungs och inte sjungs på vårfesten. För de barn som står inför en sommar med supande föräldrar är det inte direkt någon blomstertid som kommer. För de barn som vet att de möter något som liknar trygghet igen först om tio veckor borde vi, samhället, faktiskt göra något. Viktigt.

Och med göra något viktigt menar jag inte direkt att fundera på vilka ord som klingar i öronen på dessa små när vi skickar iväg dem till deras jordiska helvete.

Jag älskar engagemang, speciellt engagemang för våra små och våra unga. Men missriktat engagemang provocerar mig något oerhört.

Tonårskärlek

Min tonårskärlek är på arbetsresa i södra Finland. Ikväll åkte jag till hotellet där han bor för att träffa honom.

Och jag påmindes om att jag för femton år sedan lovade mig själv att jag skulle lämna vad och vem som helst om han bara bad mig göra det. Och jag insåg att jag idag inte skulle lämna något alls. Trots att han idag nog är ännu finare än han var då.

Jag påmindes också om hur få vänner i mitt liv som hängt med en lång tid. Den där pojken som jag blev förälskad i när jag var fjorton, han är en av två personer från den tiden i mitt liv som jag alls har kontakt med mera. Och före dem finns egentligen ingen.

Jag påmindes också om vilken resa jag ändå gjort som människa sedan jag var sexton år och den förälskelse som nog var besatthet snarare än kärlek inte visste några gränser. Alls. Så ofattbart skönt det är att vara den jag är nu. Men så mycket nåd jag idag kan visa den Amanda som fanns då. Hon som behöver nåd. Hon som förtjänar nåd. För att hon är människa. Precis som den Amanda som finns nu. Som jag säkert någon dag lite överseende kommer att se tillbaka på. Så kort jag hade kommit när jag var trettio, hoppas jag ju att jag känner när jag är femtiofem. Eller gärna redan tidigare.

Härligt med så många påminnelser en sketen tisdag.

En kväll i väntrummet

Vi åkte hemifrån halv sex. Och kom hem igen halv nio. Då hade vi hunnit göra väntrummet, läkaren, skötaren, väntrummet, läkaren, väntrummet, skötaren och apoteket. Arvid ska få äta kortison mot en suspekt hosta. Och febrrnedsättande.

Det här om något är priset på småbarnsliv; att lägga en helkväll på ett par kortisontabletter. Absolut värt det. Men lite frustrerande. Lite tråkigt. Lite tålamodsprövande. Och mycket tungt att se den lille tappre lida.

20140324-222158.jpg

Lyckotårar

– Ingrid, du talade i sömnen i natt.
– Va? Vad sa jag?
– Du sa “Pippi. Pippi.”

Ingrids ögon glittrar. Ingrids mun fnissar. Hela Ingrids kropp skakar. Tänk att få vara en sådan som säger Pippi i sömnen! Två gånger. Så galet. Hon är så märkbart förtjust över att få vara en sådan. Hela hennes väsen andas förtjusning.

– Mamma, det kommer nästan lyckotårar för mig. Så roligt tycker jag det är att jag sa Pippi när jag sov.

>

20140324-135912.jpg

Om vi säger så

Arvid “jag sover alltid som en prins” Kass utnyttjade natten mellan 23 och 24 mars till att bevisa att han också kan sömnstrula ibland. Han var uppe och härjade mellan halv tolv och halv tre och med härjade menar jag tyvärr just härjade. Ropade och höll på, ytterst okaraktäristiskt.

Vi märkte igår en hängighet hos vår yngsta familjemedlem, eventuellt också en temperaturhöjning och en ovilja att äta. Så något var det nog som störde honom i natt, och den som någonsin varit vaken mitt i natten med en sömnstrulare vet att vilken orsak som helst är tusen gånger bättre än ingen orsak alls.

Vi blev påminda om den rätt långa period i vår småbarnstillvaro då nätter som den gångna var absolut regel och på inget sätt undantag. Och jag, som någon gång under året som gått, börjat ta Arvids goda nätter om inte för givna så åtminstone för vana blev ödmjukt tacksam för de sömnvanor som är hans. Hemska saker, den där hjälplösheten när en liten ropar mitt i natten och inte riktigt vill sluta vad än man hittar på.

Efter nästan fem timmar sömn är det dags för en ny dag och ny vecka. Medveten om att vi klarat oss på betydligt mindre än så i perioder på många månader ska vi väl tro att ingenting blir övermäktigt den här dagen. Men nog har jag varit piggare. Om vi säger så.

Resten av stillistan

Min stil hemma med tre ord: praktisk, förmånlig, ointressant.

Jag skulle aldrig inreda med: tapetbård. Därmed inte sagt att jag inte skulle kunna leva med tapetbård. Men jag skulle i nuläget inte välja det själv.

Pryl jag suktar efter: en låda för Ingrids legobitar. Det är faktiskt det absolut enda jag suktar efter just nu. Och ja, jag är glad över det. Tacksam. Nästan lite stolt rentav.

Mitt bästa stylingtips: plocka upp leksakerna från vardagsrummet varje kväll. Hur äckligt och onödigt det än känns. Och bädda sängen ibland. Eller ha en man som gör det.

Min favoritplats hemma: vardagsrummet. Helt klart. Det är där vi har folket som vandrar in och ur vårt hem. Och det är det folket som gör vårt hem. På riktigt. Det finns ingenting – ingenting – speciellt med vårt hem som går att se med blotta ögat. Men den doft som de här människorna lämnar kvar efter sig… Den gör att jag älskar vårt hem över alla andra platser.

Mitt problemhörn hemma: är att vi har ett rum för lite. Eller ett par föräldrar beredda att sova i vardagsrummet för lite. Tyvärr växer vi snart ur vår trea om barnen inte kan börja sova i samma rum. Jag har ingen lösning på lager. Har du?

SNAKK:s stillista

Trotsade det mesta jag tror på idag och lyssnade på en podcast under dagens intervallpass. Det blev nyaste avsnittet av SNAKK och inspirerad av det avklarar jag nu stllistan.

Min stil i tre ord: oklar, klänning, bekväm.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: har insett att de flesta plagg brukar kunna hitta sin väg till min kropp när jag hunnit vänja mig vid tanken. Aldrig är ett kraftigt ord. Men något som just nu känns som aldrig är polotröja.

Just nu har jag på mig: trosor, behå och vit axelbandstopp. Otur att den här frågan kom just nu.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm:

20140323-203805.jpg

Det här är en bild på mig för länge sedan:

20140323-203955.jpg

Kuriosa: den här fleecetröjan är en seg kamrat. Jag köpte den på båten på väg till Umeå när jag var sexton år gammal. Och den hänger fortfarande med. Senast idag har den vilat på min kropp. Fatta den grejen.

Jag känner mig allra snyggast i: det hår och smink man har på bröllop men efter festen när man bytt om till helt vanliga kläder.

Mitt favoritplagg just nu: är troligtvis de svarta skor jag köpte i höstas. De första klackskor jag haft som på riktigt är bekväma.

20140323-204508.jpg

Tupplur

Under sommarlovet tog jag minst en tupplur om dagen. Ofta två. Någon vild dag tre.

Och trots att det har gått några månader, rentav rätt många, sedan sommarlovet tog slut har jag inte lyckats vänja mig vid en vardag utan tupplurer.

Det är så otroligt skönt att sova.

Tråkig

Ibland undrar jag om jag håller på att bli en riktigt, riktigt tråkig människa. En sådan där humorlös sak som borde lära sig förstå skämt, slappna av lite och inte ta allt på allvar.

För något i mig gråter när jag ser skämtbilder av kraftigt överviktiga människor på facebook och folk uppmanas tagga någon som ser ut som personen på bilden eller som skulle slicka den kraftigt överviktiga kroppen ren.

Jag må vara torr men jag ser faktiskt inte det roliga. Däremot ser jag det tragiska i att många miljoner delar, taggar och skrattar.

Han den överviktiga på bilden är ju någon. En människa. En riktig människa. Troligtvis riktigare än de flesta andra vi ser på bilder. Hur kan det på något sätt anses vara okej att göra sig lustig över en annan människas utseendes? Över en människas öde?

Något i mig gråter och jag förstår ingenting. Jag förstår inte hur ett samhälle som hävdar allas lika värde går med på det här. Hur ett samhälle som tar kraftigt avstånd till mobbning applåderar det här.

Men det är väl jag som är tråkig.

Bättre sidan

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur ointressant jag är som människa, men nu finns ingen tid kvar för det. Redan för tio minuter sedan borde jag ha avsagt mig all annan sysselsättning än litteratur, jag lever redan på övertid.

Så vi återkommer till mitt ointressanta jag. Istället kan jag skryta lite lätt med att jag idag sprang längre än någonsin förut; 22 kilometer. Med tanke på att jag tränar för halvmarathon börjar jag känna att jag är på bättre sidan.