Min tonårskärlek är på arbetsresa i södra Finland. Ikväll åkte jag till hotellet där han bor för att träffa honom.

Och jag påmindes om att jag för femton år sedan lovade mig själv att jag skulle lämna vad och vem som helst om han bara bad mig göra det. Och jag insåg att jag idag inte skulle lämna något alls. Trots att han idag nog är ännu finare än han var då.

Jag påmindes också om hur få vänner i mitt liv som hängt med en lång tid. Den där pojken som jag blev förälskad i när jag var fjorton, han är en av två personer från den tiden i mitt liv som jag alls har kontakt med mera. Och före dem finns egentligen ingen.

Jag påmindes också om vilken resa jag ändå gjort som människa sedan jag var sexton år och den förälskelse som nog var besatthet snarare än kärlek inte visste några gränser. Alls. Så ofattbart skönt det är att vara den jag är nu. Men så mycket nåd jag idag kan visa den Amanda som fanns då. Hon som behöver nåd. Hon som förtjänar nåd. För att hon är människa. Precis som den Amanda som finns nu. Som jag säkert någon dag lite överseende kommer att se tillbaka på. Så kort jag hade kommit när jag var trettio, hoppas jag ju att jag känner när jag är femtiofem. Eller gärna redan tidigare.

Härligt med så många påminnelser en sketen tisdag.