För de barn som fasar inför en lång sommar med våld i hemmet spelar det ganska liten roll vad som sjungs och inte sjungs på vårfesten. För de barn som står inför en sommar med supande föräldrar är det inte direkt någon blomstertid som kommer. För de barn som vet att de möter något som liknar trygghet igen först om tio veckor borde vi, samhället, faktiskt göra något. Viktigt.

Och med göra något viktigt menar jag inte direkt att fundera på vilka ord som klingar i öronen på dessa små när vi skickar iväg dem till deras jordiska helvete.

Jag älskar engagemang, speciellt engagemang för våra små och våra unga. Men missriktat engagemang provocerar mig något oerhört.