Me too

Men så sällan och för så länge sedan och så relativt milt att jag nästan har glömt. Men bara nästan. 

Vissa saker glömmer man aldrig. 

Andra saker faller i glömska men kommer tillbaka en dag då andra berättar.

Vad var egentligen grejen med att pojkar på sjuan i högstadiet systematiskt letade fram behåbandet på flickornas ryggar och smällde till med det. Inte så att det gjorde ont, nej. Men nog så att jag kände mig olustig och obekväm och nästan lite rädd.

I dag undrar jag; såg ni vuxna ingenting? Hörde ni inte hur smällarna av behåband ekade mot klassrumsväggarna? Orkade ni inte se? Vågade ni inte se? 

Eller det värsta; tyckte ni inte att det fanns något att se? 

Det fanns. Och ni borde ha sett. Också det som våra naiva ögon inte förmådde se.

Så. Me too. För alla oss som blev smällda med våra egna behåband. För alla oss som kallats hora. För alla oss som har slukats av blickar vi verkligen inte ville slukas av. 

För att de som kommer senare inte ska behöva. Bli, kallas och slukas. Och kanske allra mest för att de ska veta att det inte finns något sådant som är för sällan eller för länge sedan eller för milt. 

Om det är så är det. 

Advertisements

Vissa saker är så viktiga

Vi går på upptäcktsfärd. I mörkret med varsin ficklampa. 

Han går före mig. Det är viktigt. 

– Om det kommer någon dum person som gör något ont kan jag skydda dig, förklarar han. 

Jag frågar lite försiktigt vad det onda kundes tänka vara. 

– Nå, han kanske börjar slå och sparka oss, säger Arvid. 

Jag motstår frestelsen att upplysa honom om att det onda alltså skulle bestå i sådan behandling som han dagligen utsätter oss han älskar mest för. Det skulle ju, onekligen, sätta en viss stämning på vår färd. Inte ens ficklamporna rår på sådant mörker. 

I stället frågar jag hur han skulle skydda mig. 

– Jag skulle springa bort det fortaste jag kan. Jag är ju jättesnabb och jättestark, säger han. Med hela världens samlade självförtroende. 

– Men hur skulle det rädda mig? frågar jag. En rimlig fråga. Kan tyckas.

– Jag skulle vråla mitt lejonvrål, då skulle han bli rädd, försäkrar Arvid. 

Sedan talar vi om styrka och mod. Om att Gud har gjort honom stark och snabb för att han ska kunna skydda och hjälpa andra människor. Om att styrka är bra bara om den gör gott. Om att vår uppgift alltid är att hjälpa andra människor och visa dem kärlek. Om att allt det vi kan och har finns till för att det ska kunna vara till välsignelse för andra. 

Jag vet inte om han förstår. Knappast helt och hållet. Men vissa saker är så viktiga att de måste sägas också fast de inte förstås helt och hållet. Så att vi faktiskt kommer ihåg dem den dag då vi också kan förstå dem.

Vi testar desutom några lejonvrål. Aldrig vet man när ett sådant kan komma till pass.

Vill inte försköna den tiden

Det är många som ammar i mitt flöde i dag. Jag sitter här i min helt amningsovänliga klänning och längtar verkligen inte tillbaka till tiden då jag var en annan människas mat. För just så kändes det. 

Jag minns fortfarande väldigt väl hur den där allra första tiden med en liten Hild var. Hur varje dusch jag ville ta krävde planering. Hur det kändes som dyrbar egentid att få föra ut en roskis. Hur jag på något helt irrationellt plan trodde att jag aldrig mer skulle vara fri. 

Jag vill inte försköna den tiden, men tänk om jag hade vetat de där riktigt mörka decemberdagarna att allt faktiskt skulle bli mycket bättre mycket snart. Mycket ljusare. Ibland kan det svartaste i mörkret vara att vi inte vet när det kommer att ljusna igen.

Det är så ljust nu. Kolmörkt före sju. Regnigt alla dagar. Men så ljust nu.


Mindre ljust då. Men mycket kärlek. 

Jag vill inte vara den

Ännu en vän har blivit utmattad, gått in i väggen, tagit slut. Levt ett liv som hen inte egentligen orkar med. Vi kan förrresten byta ut hen här. I min värld är det nästan alltid hon. 

Jag får ofta frågan om hur jag orkar och hinner med allt. Senast i går fick jag den frågan. Ett par gånger. Och jag blir alltid lite orolig och lite obekväm. Är jag en sådan som verkar hinna och orka med allt? 

Jag vill inte vara den. 

För jag är inte den. 

Det finns en massa saker jag inte hinner och orkar med. Mycket av det känns ärligt talat ganska oviktigt, men varje dag sviker jag också något av de ideal som faktiskt är viktiga för mig. Jag brister där jag borde och måste. Varje dag. 

Det är väl just det som hittills har varit min räddning; att jag misslyckas och kommer till korta varje dag. Det är kanske de som alltid fixar allt som plötsligt en dag inte fixar något alls. 

Just nu borde jag absolut hänga tvätt, plocka upp leksaker, bädda undan efter nattens nattgäster och svara på några mejl. Och framför allt; jag borde ge de stora barnen någon slags kvalitetsupplevelse. Jag borde absolut passa på nu när Hilde sover. Men i stället tänker jag krypa långt ner under täcket och i värsta fall läsa 45 minuter, i bästa fall läsa och sova 45 minuter. 

Det blir min räddning i dag. Inte diskbänkens, men min. Och det är viktigare.

Vad blir din?


Bild: Matilda Audas Björkholm

För att hon är flicka

Hon är stolt när hon kommer hem från skolan. Stolt och lite förvånad. De har haft friidrott och hon visade sig vara en baddare. Nästsnabbast på 60 meter. Snabbast på 600. Hoppade längst i längd. 

Av alla. 

Poängen med det här är inte att skryta över hur snabb hon var och hur bra hon hoppade. Poängen är att hon kunde mäta sig med pojkarna och framför allt; hon tyckte inte att det var något märkvärdigt alls med det.

Det slog mig med enorm kraft. Hon vet faktiskt inte att hon borde vara sämre på sport för att hon är flicka. Hon vet inte att hon förväntas prestera sämre och mindre på vissa områden för att hon är flicka. Kanske hon rentav är lyckligt omedveten om att hon förväntas prestera bättre på andra områden för att hon är flicka.

Nåde den som upplyser henne om den saken. 


Nåde den som stänger dörrar som borde vara öppna för de här två. Bara för att de är flickor. 

Hon den äldre vet att det är den internationella flickdagen i dag. Den dagen har vi för att det finns länder där det är dåligt att vara flicka, förklarar hon. 

Jag frågar om hon någon gång har känt att det är dåligt. Nej, det har hon inte. Säger hon och ser lika förvirrad ut som om jag frågat om hon vill ha daggmask till kvällsmat. 

– Känner du att du kan och får göra allt du vill? frågar jag. 

– Nej. Jag har ju föräldrar, svarar hon.

Fair enough.

Dagen är kommen!

Nedräkningen är slut. Väntan är över. Ökenvandringen har avslutats. Arvid har födelsedag. 

Äntligen. Äntligen. Äntligen.

Vilken resa de här fem åren har varit! I nästan tre år var han det mest lättskötta barn jag någonsin hört talas om och sedan dess har han varit… betydligt mindre lättskött. Han har testat alla gränser jag kände till och en hel del gränser som jag inte hade en aning om att fanns. Han har tryckt på alla knappar och öppnat alla dörrar på vid gavel. 

Sällan är det lätt. Alltid är det roligt och givande och meningsfullt.

Jag lutar åt att lättskött är överskattat. Att det vi har är bättre. Vi älskar honom så ofantligt mycket och varje gång han visar att han vet det är en seger. För det är så mycket annat också att jag ibland har varit rädd för att kärleken skulle drunkna i allt det. Men han visar det ofta; att han vet att han är evigt älskad. Och det är han. En av vårt livs allra största gåvor. Varje kväll säger jag att jag är tacksam för att jag får vara hans mamma. Och varje kväll menar jag det.

I dag är det fest. Må alla icke-begagnade drönare i världen fira vår helt underbara femåring! 

När Fredrik är med

Jag är ganska dålig på finska. Jag är ännu sämre när Fredrik är med. Då vilar jag i att han kan föra också min talan. Jag behöver liksom inte. 

Jag är riktigt dålig på lokalsinne. Jag är ännu sämre när Fredrik är med. Då vilar jag i att han hittar också min väg. Jag behöver liksom inte. 

Men det spelar ingen roll att jag har dålig koll på partitiv och adresser, för på alla andra sätt blir jag bättre när han är med. Han tror så mycket på mig. Han uppmuntrar mig och han är stolt över mig. Han ser mina styrkor och bekräftar dem. Han ser mina svagheter och utmanar dem. Han för mig alltid åt ett bättre håll. Han tror att jag kan nästan allt jag vill kunna. Han hävdar till och med att jag är ganska bra på finska. 

Vad det har gjort med mig, att få dela mitt liv med en man som han? Det är nästan omöjligt att säga hur mycket det har gjort men det är helt omöjligt att säga något annat än att det har gjort mycket.

Mycket av det jag är i dag är gener. Mycket är bardom. Och väldigt mycket är Fredrik. 

Vi får vila i varandra, slipas mot varandra och formas av varandra. Bäst är vi tillsammans. 

En slags förklaring

I fyra år har ett barn bott hos oss ett veckoslut i månaden. Jag har skrivit om det ett par gånger och många läsare har frågat om hur det är att vara stödfamilj. 

Jag tycker det är svårt att förklara, men viktigt att försöka och i dag gav Arvid en slags förklaring som jag vill dela med er.

Han talade i dag om sin höstresa. Fyra dagar var han ensam hos fammo och faffa. Det var en rolig resa, berättade han. Men han saknade oss. Jag – som antingen: 

a. aldrig någonsin lär mig

b. ständigt hoppas på bättre tider 

c. helt saknar självbevarelsedrift 

frågade vem av oss han saknade mest. Trots att jag ju visste – det vet ni också vid det hör laget – att han skulle svara Fredrik. 

– Nå, allra mest saknade jag ju Nicholas, svarade Arvid.

Som om det var det mest självklara som finns. Att han som bara finns hos ibland är den som saknas mest. 

Vi tänkte på många saker när vi funderade på att bli stödfamilj och gick utbildningen typ 2006. Och vi tänkte på ännu fler saler när vi slutligen tackade ja till att verkligen bli det sommaren 2013. Men vi tänkte nog inte på att vi på det sättet skulle kunna ge våra barn någon att sakna mest. Det var en oväntad bonus som jag inte hade räknat med. 

Om du också har tänkt och funderat; bli! Jag vet inte vilka oväntade bonusar som väntar på dig, men jag tror mig veta att det finns sådana. Vi har så mycket att vinna och så lite att förlora på att öppna våra dörrar och hem. 

P.S

Han önskar sig också en drönare. Helst inte en begagnad. Och så har han pratat om att ha paprikatema på sin fest. För han älskal paplika.

Det är omöjligt att inte älska honom. Min fina, fina Arvid


Bild: Matilda Audas Björkholm