Annat jag älskar

Jag är en sämre mamma när jag är hemma med barn.

Får man känna så? Får man tänka så? Får man vara så?

Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att jag känner och tänker och är just så. Egentligen har jag vetat det nästan lika länge som jag har varit mamma; att jag är bäst som mamma när jag också får vara andra saker. Att jag är sämst när jag slukas helt av hemma-med-barn-livet.

Och trots att jag har vetat det så länge har jag haft så svårt att acceptera det. Jag har sett det som ett misslyckande – gör väl det i någon mån fortfarande – för också jag har ju hört att den som “skaffar” barn (som om någon någonsin “skaffar” barn) faktiskt borde vilja vara med sina barn. Hela tiden. Också jag har ju känt en sorg över att jag egentligen vill annat. Också.

När mitt liv inte rymmer det där andra blir jag en tråkig och jobbig och arg person och jag känner inte igen mig själv. När det finns utrymme också för det andra blir jag en helare människa. Jag blir en betydligt roligare och gladare och trevligare person.

Jag blir också en betydligt roligare och gladare och trevligare mamma.

Jag älskar mina barn mest av allt. Jag älskar dem mer än jag trodde var möjligt. Men det finns också annat jag älskar.

IMG_0008.JPG

När den här bilden togs rymde livet inte mycket annat än Hilde, trots att hon var så liten. I dag har jag inte sett henne på hela dagen, det har aldrig tidigare hänt. Hon börjar bli stor och jag börjar bli mer min egen.

Och jag tycker det är så skönt.

Efter nio år kan jag fortfarande fundera på om jag får tycka det. Men efter nio år kan jag försiktigt konstatera att det faktiskt inte spelar någon roll huruvida jag får eller inte får. Det är som det är. Och jag får helt enkelt leva med det.

Advertisements

I kväll somnar jag så

Minns du hur det var att somna på julafton när man var liten? När dagen man hade väntat på så länge var över? Och när den hade varit exakt så bra som man hoppades att den skulle bli? När maten smakade just så gott som man hade hoppats? När säcken innehöll nästan bara hårda paket? 

I kväll somnar jag så. 

Den bokmässa som kom och gick har gjort min själ så väl. Ni har gjort min själ så väl. 

Tänk att ni var där! Mina vänner. Mina gamla elever. Mina gamla elevers föräldrar.  Min gamla konfirmands mormor. Och alla ni många som jag inte alls känner. 

Jag tar era ord till mitt hjärta och begrundar dem. 

Jag är av tacksamhet överfallen. 

Julen kom tidigt i år. 

I dagens litteratursamtal med alltid lika proffsiga och närvarande Wivan Nygård-Fagerudd. 

Hon den där nya

I måndags gick vår tvättmaskin sönder. Min första reaktion var glädje. Vilket fantastisk läge! Tänk att vår tvättmaskin, som visat en del ålderstecken på sistone, valde att ta sina sista andetag exakt samma vecka som mina svärföräldrar var på väg hit. Med sin skåpbil. Snacka om att ta farväl på bästa tänkbara sätt vid bästa tänkbara tidpunkt. Snacka om att tjäna in i det sista. 

Så i dag har trotjänaren left the building. Efter nästan elva år. Vi köpte henne för 299 euro till vårt dåvarande hem på Strandgatan i Vasa. I hemmet där jag blev journalist och Fredrik ämneslärare. Hon följde med oss till Nykarleby, till det hem där vi blev föräldrar. Sedan hakade hon på tillbaka till Vasa, till det hem där jag blev ämneslärare. Och till sist hängde hon med till huvudstaden, till det där första hemmet. Till det där andra och till det här tredje. 

Vi har haft henne längre än vi haft våra barn. Längre än vi haft våra utbildningar. Vi har haft henne nästan lika länge som vi haft varandra. 

Jag måste ju få vara lite nostalgisk. 

Och nu står hon plötsligt här. Hon den där nya. Säkert bättre än den gamla på alla sätt. Att 60 grader faktiskt betyder 60 grader igen är förstås ett plus. Samtidigt fyller hon mig med en känsla. Kanske också den känslan är nostalgi. Om man kan ta ut sådan i förväg. 

Faktumet föll nämligen över mig; om den här nya visar sig vara en lika trogen tjänare som den gamla stannar hon också i elva år. Och om elva år har Ingrid troligtvis lämnat boet. Tanken på att vi har en maskin som kanske kommer att leva med oss längre än Ingrid är på alla sätt svindlande. 

Vart for livet, liksom? tänker jag, som ju redan länge har vetat att också väldigt långa jordeliv egentligen är väldigt korta. 

Den vetskapen lämnar mig inte. Sedan den blev mig given har den mig i sitt grepp. Men jag räds den inte och jag gräver inte ner mig i den. Också ett kort jordeliv kan nämligen ha väldigt mycket liv kvar. Så i stället för att ängslas sätter jag på en maskin 40 grader kulör och är tacksam över allt det som är just nu.


Hon den där nya. 

Lyckliga vi

Jag vet att stunden är helig. Vet inte varför jag vet. Bara vet. I vanliga fall skulle jag vara sur och arg och irriterad, men jag är inte det. Den dag då andra familjer har fått veta att deras älskade barn dött är det lätt att visa det tålamod och den frid och den kärlek som jag egentligen alltid vill visa. 

Så det är kanske därför stunden är helig. 

– Hur kan du vara så vacker? Hur kan du vara min? frågar jag av det barn som borde ha somnat för länge sedan och dessutom helt utan min inblandning. 

– Du är en av de härligaste jag vet, svarar han. 

Där i mörkret är det svårt att spela kaxig, svårt att spela alls. 

Han räknar upp alla härliga. Alltså alla som älskar honom. De är många. Lyckliga barn som får vara så älskat av så många. Lyckliga vi som får älska honom. 

– Men mest tycker jag om Gud och dig, säger han. 

Och jag smulas nästan sönder. Hur kan han vara så vacker? Hur kan han vara min? 

Han motiverar. 

– För Gud har ju gjort mig och så har han gjort dig. Och det var snällt gjort. 

Jag sa ju det. Helig stund. 


Bild: Kavilo photography 

Välkommen! 

I dag börjar årets bokmässa. Men inte för mig. Nej, i dag sitter jag hemma med smutsigt hår och en svårplacerad men absolut sorgsenhet. Dagen har dessutom bjudit på en riktigt ofräsch silverfiskrelaterad anekdot som jag inte vet om jag för alltid vill minnas eller aldrig någonsin tänka på igen. 

Det ska hända mycket på ett dygn. Då ska jag vara i mässform. Hurra! 

I morgon klockan 16 får jag samtala med Tomas Sjödin om att ta fram det bästa i varandra och föra de samtal som fördjupar livet. 

Och på söndag klockan 15 får jag berätta om min bok. Om gemenskap, närhet och tillhörighet. Om relationerna som är, som var och som aldrig blev. 

Jag blir så innerligt glad om du kommer och lyssnar! Och säger hej! Och pratar en stund! Välkommen! 

Nytt jobb

– Pappa kommer inte att vara präst mera, säger Ingrid till våra vänner.

– Jo, han kommer nog att vara präst. Men han kommer inte att jobba i församling nu, försöker jag förklara.

– Alltså, han ska nog vara präst. Men han blev bara lite trött, berättar Arvid med stora gester för sin storasyster. 

Han har inte hela sanningen, vår Arvid. Han har ju sällan det. Men han har en del av sanningen. En sak är åtminstone säker; en måndag i november går Fredrik till ett nytt jobb. I stället för att jobba i församling kommer han att jobba på kyrkostyrelsen. 

Man vet vad man har, aldrig vet man vad man får. Och på många sätt har Fredrik det jättebra nu, men vi har stor frid med det nya som väntar honom och oss alla. För hans nya jobb kommer ju att påverka hela familjen. Eller egentligen kommer det nya jobbet att påverka hela familjen mindre än det gamla. Och just det längtar vi efter. 

Ett jobb med arbetstider. Ett jobb som sällan slukar kvällar och veckoslut. Ett jobb som ger oss dagar då hela familjen kan vara ledig tillsammans. 

Det blir en ny tid. Jag hoppas och tror att det blir en god tid.


Min präst. Att han ser lite skyldig ut? Lite påkommen, liksom? Jamen, ja! Bilden är från i somras. Min syster stannade till vid bensinmacken i Oravais. Och träffade Fredrik med en hamburgare! I fattigmanstid! Då resten av sommarfamiljen åt havregrynsgröt minst två gånger om dagen för att spara pengar. Skyldig. 

Photoshoppade bebisar

Jag ser dem överallt. Photoshoppade bebisar. De finns i bloggar, på facebook och på instagram. 

De finns till och med i verkligheten. Mina kompisars bebisar verkar till vardags gå omkring med ett förskönande filter över sina kinder. Alla kids på musikleken verkar använda samma filter. 

I min värld ser ju bebisar ut som Hilde. De är torra, de har rödflammig hud och fnasiga kinder. Jag tycker att ett slätt och lent bebisansikte ser lite för perfekt ut. Lite photoshoppat, lite filtrat. 

Hilde är det vackraste jag vet, samtidigt som jag naturligtvis inser att hennes ansikte inte kommer att dyka upp på blöjpaketen. På sin höjd har hon en chans i reklam för salvor, men egentligen passar hon ju inte där heller. I så fall på en lite sorglig svartvit före-bild. Som hudförälder skulle jag ju aldrig köpa en salva där hennes hud presenteras som slutresultatet. 

Så nej. Den här hudkampen som körde igång i vårvintras har inte tagit slut. Vi vet några saker, men fortfarande för lite. Vår lilla Hilbert håller en irriterande smal diet och allt vi gör känns alldeles för mycket som 2009. Känns alldeles för bekant. 

Med en enorm och helt avgörande skillnad; hon är glad och nöjd och tillfreds. Mår så uppenbart bra och tar så uppenbart lite skada av den där huden som inte levererar. Är den mest harmoniska jag kan tänka mig. Så störtskön att hänga med. Mår som en prins. 

Flammig, torr och narig hud har liksom ingenting att komma med. 


Dagens Hilde. Det vackraste jag vet.

Jag visste knappt vad sex var

Nej, jag är inte klar. Nej, det räcker inte. Varje gång någon man i mitt flöde säger att #metoo-kampanjen känns lite olustig så kommer jag att tända till. Och ibland tänder jag till i närheten av mitt tangentbord.

Den här veckan har rivit upp gamla sår, sår som jag har inte har skrapat på under många, många års tid. Jag återupplever ingen skam – men jag blir fruktansvärt arg när jag minns vad som hände.

Jag växte upp med en ensamstående mamma, en ensamstående mamma som var ung och vacker och som dessutom syntes i tidningen rätt ofta. (Anekdot som beskriver hur odramatiskt det var med mammas ansikte i dagstidning: min första kommentar när jag tappade min första tand var att mamma inte får säga något om det i tidningen eftersom jag ville berätta själv på dagis.)

Att hon var ensamstående, ung, vacker och förekommande i dagstidningen är absolut ingen ursäkt. På inget sätt berättigar det att en man dök upp i bara kalsonger vid dörren till den lägenhet där vi bodde, en 26-årig ensamstående mamma och hennes tre döttrar. På inget sätt berättigar det att en man ringde hem till oss och flåsade i telefonluren. Lät som en hund, tyckte vi barn som knappt visste vad sex var. På inget sätt berättigar det att en man som frågade efter mamma en gång när jag svarade i telefonen började fråga vad jag hade på mig när jag sa att hon inte var hemma. Jag visste knappt att sex fanns och jag hade aldrig någonsin tänkt att sex kunde relateras till mig – ett lågstadiebarn – men jag visste att den frågan var äcklig.

Jag har hört många andra beskriva sin barndom som en total trygghet. Den beskrivningen har jag inte känt igen. Det var delvis de där männens fel. De skrämde mig. Jag förstod dem inte riktigt, men jag förstod att vara rädd.

Och jag var rädd. Och när jag som trettonåring fick en pappa så dämpades den där rädslan. Den försvann inte – det är väl egentligen samma rädsla som gör att jag helst inte rör mig ensam i mörker trots att mörkret kan falla redan innan buu-klubben börjar. Men rädslan dämpades när pappa kom. På något sätt är det lite vackert och på många sätt är det enormt tragiskt.

Jag är fortfarande medveten om att jag har kommit lindrigare undan än många, många, många andra kvinnor. Men jag tror fortfarande att också min berättelse är värd att berättas. Och jag anser fortfarande, om möjligt ännu mer i dag än för en vecka sedan, att det som borde kännas olustigt med #metoo är att den här berättelsen är nästan alla kvinnors. Inte att oskyldiga män känner sig oskyldigt anklagade.

fem år

Här är jag fem år. Här har jag alltså upplevt kalsonggubben. Han kom inte bara en gång. Han var en granne.

Trots allt trassel

Det blev en sådan dag. Igen. En dag då vi i något skede gråter båda två för att så mycket blev så fel och för att vi är för trötta för att minnas hur vi ska oss ut ur allt trassel. Vi slutar prata, bättre så än att vi fortsätter säga helt fel saker. I stället kramas vi. Jättemycket. För vi tycker ju så oerhört mycket om. 

Efter en stund av ordlös omfamning hör jag honom snyfta fram mellan tårarna: 

– Arvid är fin. 

Trots allt trassel är det löjligt lätt att bekräfta. Jag vet ingen och inget finare. Om något är sant så är det just det. 

Och jag vet få saker som är finare än att han vet att han är fin också i just den här stunden. 

Det är på något sätt hans räddning. Det är på något sätt min. 


Bild: Kavilo photography

Högskolepoäng och toapapper

– Man behöver inte vara politices magister för att duka av bordet, sa mamma ibland när hon tyckte att någon annan kunde ta ansvar för övergivna assietter och askar med apelsinmarmelad. 

Vi fick också veta att man inte heller behövde ha nämnda utbildning för att tömma diskmaskinen, hänga tvätt eller plocka upp smutsiga strumpor från golvet. 

Jag minns att jag blev irriterad när mamma sa så där. Som om det var faktiskt var någon som trodde att det var bristen på högskolepoäng som gjorde att vi inte gjorde. Det var ju bara det att vi inte såg, inte orkade, inte ville. 

Bara och bara. 

Ju äldre barnen blir, desto oftare blir jag irriterad över att de inte ser, inte orkar, inte vill. Jag har svårt att se något bara där. Det känns illvilligt. Och i dag tänkte jag faktiskt: 

Man behöver inte vara filosofie magister för att byta toarulle. 

Och sedan tänkte jag uppgivet, och helt utan stolthet, att mina barns väg till högskoleexamen känns betydligt kortare än deras väg till toarullemedvetenhet. 


Inte mitt barn. 

Bild: Matilda Audas Björkholm