Avskyr är ett kraftigt ord men jag tror att jag avskyr debatter på nätet. Någon delar något och kommenterar lite bitskt. Får likes och medhåll av folk som håller med, kanske mothugg av någon som inte gör det. Man förlöjligar gärna någon; kanske en politiker, kanske någon man tycker ska tåla det, kanske en annan nätdebattör…

Och jag bara avskyr det.

Speciellt när det är tro och religion som debatteras och kanske i synnerhet när det kombineras med politik. Då blir jag liksom hudlös direkt. För det finns människor jag älskar i precis alla läger. Människor som jag vet att genuint söker det som är gott och sant och kärleksfullt. Också om de har landat i helt olika svar.

Så när någon kastar sten är det indirekt någon jag älskar som blir träffad.

När jag blir hudlös vill jag bara krypa upp i Guds famn. Han som vet allt. Allt. Han som vet i vilka svar vi faktiskt borde landa och han som vet varför jag ibland har så svårt att landa någonstans.

I den famnen kan man krypa upp på många olika sätt, den här gången loggade jag ut och gick sedan och letade i min egen bokhylla efter hopp och tröst och jag hittade en bok som jag köpte på bokrea för tjugo år sedan. Jag la tillbaka den. Inte är det väl den jag behöver nu? Men efter lite letande var det ändå den jag började läsa.

Och bara några sidor in i boken står de här orden där:

”Ibland kan jag känna mig som den mest liberala personen bland konservativa, och ibland som den mest konservativa bland liberala.”

Det blev så löjligt tydligt att det var den här boken jag skulle läsa nu. Tänk att någon annan känt och tänkt precis som jag. Tänk att också vi som sällan hör hemma i läger utan ofta känner oss lite fel har en famn att krypa upp i.