Jag skulle kunna skriva en tragisk och helt sann roman om tekniska strul och en stackars grupp studerande som kom till skolan i dag till 8:05 men fick börja skriva först en timme senare.

Så. Dålig. Start. På. Veckan.

Jag kunde fortsätta med en lika tragisk och lika sann uppföljare om hur vår tvättmaskinslucka inte längre sitter fast i själva maskinen.

Som sagt.

Så. Dålig. Start. På. Veckan.

Men så frågade Ingrid om jag ville komma till Normal med henne på kvällen och när vi åkte hem längs riksåttan i hennes Volvo, solen sken fast timmen var sen och vi lyssnade på Bailando… Inte var det synd om mig.

Och jag tog sedan en kort och långsam springtur och spelade Hitster med Hilde som vann och… Det var fortfarande så oerhört icke-synd om mig.

Med något som liknar vemod sitter jag vid köksbordet och äter pasha, alldeles för sent så här på annandag påsk. Det där som liknar vemod beror inte på att påsken var dålig eller misslyckad. Tvärtom. Den var så väldigt fin och glad att det känns lite orimligt att avsluta den och återgå till vardagen.

Jag har fått fira en påsk som innehöll allt jag behövde. Den bestod av uppståndelseglädje. familj, sällskapsspel (Hitster blev påskens hit), promenader, vänner, läsning, ursprungsfamilj, kyrka, godis, memma, bokträff samt korta och långsamma men välmenande springturer.

Allra mest har jag fått påminnas om den enorma nåd som det är att få tro att livet och ljuset och kärleken och hoppet är störst och alltid har sista ordet. Det har jag fått tro hela mitt liv, men det förundrar mig mer och mer ju längre livet blir att jag faktiskt får tro just det.

Det förändrar allt. Det förändrar mig.

På tal om att få tro på hoppet.