Jag samlar på sådana. Och jag tror att idag ska bli en sådan dag. Dagen då vi mellan klockan 13.55 och 20.45 hade besök av totalt 47 abiturienter.

Jag har sagt det förr och säger det när som helst igen; vårt hem är bäst när det finns liv och människor i det.

Tyvärr tyckte diskmaskinen annorlunda och började krångla. Igen.

Fredrik tycker att min positiva inställning nådde nya nivåer när jag en dag deklarerade att det ju är bara bättre för oss ju värre den här renoveringen blir. Min motivering är att värdet på lägenheten ökar när renoveringen är gjord. Och ju värre renoveringen är, ju mera är det värt att den redan är avklarad. Litet lidande = liten värdeökning. Massivt lidande = massiv värdeökning.

Rätta mig inte om jag har fel.

Jag kan inte låta bli. Så jag säger. Men jag säger kort. Jag lovar. Jag lovar åtminstone att jag ska försöka.

Vad tycker jag om Marry me? Ska den tolkas som ett anti-feministiskt slag under alla mänskliga rättighetsbälten eller är den harmlös och humoristisk, störande bara för de överspända?

Jag tycker så här: det är alldeles självklart att låten kan ses som en parodi. Att den inte alls handlar om hur man borde vara som kvinna för att lyckas bli gift i denna värld där ju alla kvinnor mest av allt vill bli gifta och alla män mest av allt vill slippa bli det.

Men. Jag tycker att parodin skulle vara mera klockren om den artist som framförde låten skulle vara totalt oförenlig med budskapet. När artisten däremot är en av de snyggaste, mest vältränade och mest solbrända kvinnorna i hela landet blir det lite svårare.

För en kvinna som ser ut som Krista Siegfrids är det ganska lätt att säga att utseendet inte har någon betydelse. Att fraser som Baby, I feel like a sinner, skipping dinner to be thinner / Where is my proposal? förstås är en ren och skär parodi. Men för en kvinna som kämpar med övervikt, taskig hy, flottigt hår och/eller makabra ansiktsdrag är det kanske inte så lätt att se humorn.

Förhoppningsvis blir det ju lättare med åldern och tiden. Men mitt femtonåriga jag, som en gång fick höra att den där pojken nog skulle ha varit intresserad om jag sett ut mera som min kompis, skulle inte ha sett parodin. Mitt tjugonioåriga jag jobbar dagligen på att komma mer och mer till den punkt där jag bara ser parodin – som ju förstås finns där. Också.

Men jag är på något sätt bara så trött på att höra de väldigt vackra upplysa oss andra om att utseendet inte spelar så stor roll.

Förresten tycker jag att Siegfrids är en enormt begåvad artist med en bra sångröst och en fantastisk utstrålning.

När vi köpte vår lägenhet var vi medvetna om att det fanns en hake. En hake som på finska stavas P-U-T-K-I-R-E-M-O-N-T-T-I. Vi visste också att haken skulle drabba oss på ett påtagligt sätt inom snar framtid.

Nu är den snara framtiden här.

För tillfället är hakens konsekvenser inte alltför drastiska. Vi har några stora containrar på gården. Vi har ett pafförsett golv i trapphuset. Vi har en (hel) del borrande i källaren. Och vi har inte tillgång till källaren mellan januari och augusti detta år.

Vad gjorde ni på kvällen julannandagen 2012? Vi tömde källarförrådet och fyllde vår redan ganska fulla lägenhet med lådor och ikea-påsar.

Det är lätt att bryta ihop när uppskattningsvis 2 av 69 kvadratmetrar inte är fyllda med saker. Samtidigt välkomnar vi varje dag eftersom varje dag för oss närmare slutet.

Bring it on, haken.

Jag tror att Gud såg mig vakna i morse och tänkte att Han skulle ge mig en bättre dag än jag förväntade mig. En bättre dag än jag förtjänade. Jag har blivit överöst med goda gåvor. Bara sådär en måndag.

Allra först fick jag morgonmysa i  sängen med min man, min dotter, min son och min syster. Alla morgnar borde börja så. Alla.

Sedan fick jag titta på Gossip girl med min syster. Det finns så många rätta saker med den meningen att någon vidare förklaring knappast krävs.

Sedan fick jag vara på ett rolig och inspirerande möte med en kollega. Dessutom fick jag hembakta morotssemlor. Och dessutom fick Ingrid leka av sig det hemmadagsspring som samlats under dagen medan Arvid låg på mattan och kände livet i sig. Vi hittade till och med en bra parkeringsplats.

Sedan kom vi hem och fick besök av två av de tonåringar som numera är vuxna. Vi satt kring  vardagsrumsbordet och pratade om textkompetens i en och en halv timme. Och jag satt och tänkte att de är vuxna. Att de dessutom är kärleksfulla, harmoniska vuxna med så mycket att ge. Att jag är stolt över dem och glad över dem. Och att jag hoppas att de klarar kraftprovet nästa vecka med bravur.

Och medan vi pratade om lyrikanalys, retoriska medel och tidningsgenrer kom Fredrik hem från kurs med vår vän Ville. Den sistnämnda huserade i vårt kök en dryg timme och bjöd sedan på en kryddig kycklingrätt som både smakade och doftade himmelskt. Dessutom finns det kvar av den. Och dessutom svängde han ihop en köttgryta också medan han ändå höll på.

Nu sitter jag är i soffan och tittar på de brinnande stearinljusen. Inbillar mig att jag hör mina barns sovande andetag. Känner mig lite trött men mest av allt glad. Över alla de gåvor jag fick den här måndagen. Över att vi ibland får så mycket trots att vi förväntar oss så lite. Över att man ser fler under när man vandrar nära marken.

Det där sista var symboliskt. Tolka själv.

Om Arvid någon stund någon gång är på labilt humör blir jag förvånad. Så på ett sätt har jag väl kanske vant mig vid att han är glad typ.

Å andra sidan är jag aldrig så förvånad som jag är varje kväll när jag lägger honom i sin säng, tackar Gud för att han är min och konstaterar att han ännu en dag har levererat och varit glad.

Det går egentligen inte att lägga ord på hur stor skillnad det är att ha en frisk och glad bebis i jämförelse med en sjuk och ledsen. Men någon dag snart ska jag försöka.

Promenader med en vaken Arv.

För en dryg vecka sedan la jag upp en bild på facebook. Bilden är från Arvids dop på honom själv, hans föräldrar, hans morföräldrar och farföräldrar. 2 personer gillade. (Tack, Ville och Elina!)

Igår taggade jag bilden så att den kopplades till mina föräldrar. Och nu gillar 50 personer bilden. Två av dem är mina facebook-vänner och resten är mina föräldrars.

Är det någon annan än jag som har märkt att våra föräldrars generation tar över facebook? Att deras engagemang där är enormt. Att de gillar och kommenterar betydligt friskare än vi själva? Att deras statusuppdateringar är fler? Eller är det bara mina föräldrar som har aktiva fb-vänner?

I januari 2007 (hjälp, tänk att det är så länge sedan!) var jag och min dåvarande flock på mediespråk i Vasa. Min flock bestod just då av åtta andra journalistikstuderande vid Åbo Akademi.

Seminariet i själv var ren njutning. Jag sög åt mig kunskap och insikter. Visste att det vad det här jag ville göra, det här jag var född för att göra. Älskade varje sekund. För att inte tala om varje smakbit, maten var brutalt god. Festen var så bra att jag till och med minns vad jag hade på mig. Allt var gott.

Men. Det låg en tyngd i mitt unga hjärta. Bekymmerslösheten var inte allena rådande.

Mitt första mediestudieår var det dittills roligaste, intensivaste, bästa, lärorikaste och mest spännande under hela min studietid. Men mitt i allt det där var det också det mest stressiga. Inte för att dagarna var outhärdligt långa eller för att uppgifterna krävde orimligt mycket. Men för att den stora konkurrensen hela tiden fanns där i bakgrunden.

Jag vet faktiskt inte om det var någon lärare som upplyste oss om den eller om vi själva anade oss till den. Eller om vi läst om den i tidningen. Eller hört rykten om den av äldre studerande. Hur det än var visste jag på det där seminariet i januari 2007 att jag antagligen inte skulle få ett jobb. Och absolut aldrig någonsin ett fast jobb. Jag tror att de andra i flocken tog det mera lättsamt (rätta mig om jag har fel) men jag som känslig och dramatisk individ tyckte att det fanns en press där. En press som jag absolut inte bara hatade, men en press som definitivt påverkade min sinnesfrid.

I januari ska ju sommarjobb småningom sökas och konkurrensen om dem var förstås påtaglig kring mediespråk 2007. Den var på inget sätt inbillad när nio personer bosatta i Vasa vill ha sommarjobb i den finlandssvenska medievärlden.

Vad jag nu skulle säga till mig själv för sex år sedan idag?

Du är inte sämre imorgon än idag även om du imorgon får veta att du inte får sommarjobbet du helst vill ha.

Och att nästan alla i min flock idag faktiskt jobbar med journalistik eller information. Förutom den där ena kufen som återgick till sin A-plan och blev modersmålslärare istället. Och vi var ingen magisk årskurs. Vad vi själva än trodde.

Och så skulle jag bedyra att det som en av våra lärare sa en gång är sant; i den här branschen finns det alltid jobb för bra människor.

Älska att Ingrid använder uttrycket kissa ihjäl sig.