Ett gott jultecken? Ett tecken på en god jul? Att julafton och juldagen och nästan hela annandagen kom och gick utan att det fanns på kartan och avsluta julkalendern.

Här kommer fem fina från december 2022.

1. En hjärtegod vän – en sådan som jag träffar nästan aldrig men möter på djupet precis alltid – och hennes familj har äntligen fått sitt efterlängtade barn.

2. Vi har fått vara friska. Jag har inte varit i träningsskick alla dagar, men hela familjen har varit i jobb- och skolskick alla dagar. Och av folks statusuppdateringar att döma så gör det här oss unika. På ett mycket positivt sätt.

3. Jag fick två helt olika men riktigt fina veckoslut i Helsingfors. Synligan är fantastisk. Bästisresan är fantastisk.

4. Den där lite rimligare rytmen som jag hoppades på blev faktiskt verklighet.

5. Jag fick två nya grupper med abiturienter när vi bytte period. Jag älskar abiturienter, men var lite fundersam på hur det skulle vara när de var helt nya för mig. Hur mycket av charmen med att undervisa abiturienter handlar om att man känner dem så bra? Åtminstone inte för mycket, kan vi konstatera nu. Att få vara deras lärare är ljuvligt, också fast jag måste vara deras nya lärare.

Är det kanske ändå den där julen för länge sedan när han den där snälla, spännande och snygga blev min första pojkvän? Jag tror det. Om jag måste välja.

Han den där snälla, spännande och snygga som fortfarande är min pojkvän.

Jag är beroende av meningsfullhet. Så länge jag ser en mening med det jag gör kan jag göra nästan vad som helst. Om jag inte ser den där meningen måste jag leta under varje sten tills jag hittar den. Så beroende är jag av meningsfullhet.

Och vet ni vad? För en sådan människa är skolan en svårslagen arbetsplats. Aldrig kommer jag till jobbet och undrar varför jag gör det. Varje minut i ett klassrum vet jag vad mitt uppdrag är. Aldrig går jag hem från jobbet och undrar om jag fick något alls gjort idag.

Jag är också beroende av motion, det var jag inte för elva år sedan även om jag hade börjat nosa på det. Jag är beroende av frisk luft, det beroendet växte sig allt starkare under den intensivaste coronatiden. Jag är beroende av människor, tillhörighet och relationer. Jag är beroende av läsning. Jag är beroende av Gud. Jag är beroende av vatten och mat och sömn. Tobak och alkohol klarar jag mig alldeles utmärkt utan. Socker vill jag inte vara utan.

Jag tycker inte att beroende är ett fult ut. Tycker faktiskt att oberoende är fulare. Om man måste välja.

Ja… Vem ska jag välja? Jag har ju nåden att få älska många människor.

Men just idag berättar jag om en av mina guddöttrar. En ljuvlig människa som består av lek, frihet och tillgivenhet. En som hela första terminen i skolan undrade när det riktigt ska bli fri lek. En som spränger ramar och krossar tak. En som har det största och varmaste av hjärtan och som ser på människor med klar och nådefull blick.

En sådan guddotter har jag. En sådan där helt fantastisk. En sådan som jag saknar

särskilt mycket nu när julen närmar sig.

Att vara vuxen är att önska sig saker i julklapp som står långt utanför tomtens möjligheter att förverkliga.

Jag önskar mig fred i världen. Mänskliga rättigheter för alla. Drägliga livsvillkor. Jämställdhet och jämlikhet. Trygghet.

Och så blir jag arg på mig själv för att jag önskar så mycket och gör så lite.

Själva julafton då? Jag önskar mig att alla de jag hoppas få fira jul med är friska nog att vara med. Jag önskar mig tillräckligt många timmar sömn natten före. Jag önskar mig en långsam länk i rimligt väder. Jag önskar mig det Fredrik vill ge mig. Jag önskar mig tid och frid.

Mest av allt just i år önskar jag att mina kära vänner som nu står inför en jul kantad av sorg och saknad och tomhet ska få uppleva glimtar av glädje och frid och visshet om att livet går vidare. Dem och deras familjer har jag i tanke och bön.

När jag gjorde den här julkalendern för elva år sedan (när folk ännu gjorde bloggkalendrar) skrev jag att många viktiga bodde långt borta. Det är fortfarande sant. Men nu är det ganska långt andra viktiga som bor långt borta. Eller så är det jag själv som bor långt borta.

Att inte få ha alla viktiga nära är oundvikligt. Har man glädjen att ha många viktiga i livet har man också sorgen att ha en del viktiga långt borta. Jag föredrar ändå det. Alla gånger föredrar jag det. Alla gånger.

Men i den bästa av världar skulle de finnas här nära. Allihopa.

Det här går snabbt. Det finns ingen sådan plats.

Det kanske tyder på att jag är tråkig. Eller fantasilös. Eller hemmabunden. Eller ekonomiskt begränsad.

Men jag tror egentligen att det tyder på att jag är rätt nöjd. Och på att jag drömmer om helt andra saker än att få besöka platser.

En perfekt dag är en dag när alla jag älskar finns och mår bra.

Också en sådan dag innehåller frustration, irritation, att någon klagar på maten, att någon klagar på att någon annan sitter för nära i bilen, att någon inte vill läggdags när jag både vill och behöver läggdags… Men på något sätt är det ändå en perfekt dag. Jag vet det mer och mer hela tiden. Jag tar en sådan dag mindre och mindre för given hela tiden.

Men utöver det? En perfekt ledig dag? Att få vakna av mig själv. Pigg. Helst först av alla. Att få äta långsam frukost med stor temugg. Att få springa eller träna på förmiddagen. Att få läsa mycket. Att få träffa vänner. Att få kvällsmysa med Fredrik. Att hinna vara, känna, tänka, leva.

En perfekt jobbdag? Att jag kommer iväg hemifrån i så god tid att det inte blir det minsta spännande ens om jag inte hittar parkeringsplats på någon av de första gatorna. Att få lyssna på ljudbok i bilen. Att få hålla en lektion som blir ungefär som jag hade hoppats eller ännu bättre. Att få skratta med studerande. Att få se när ett ljus går upp. Att få prata lite mer med någon av de fina unga som finns i mina klassrum. Att få en hyfsat god skollunch – jag är inte knusslig. Att få prata och skratta med värdefulla kolleger. Att få en riktigt bra idé när jag planerar kommande lektioner. Att få vara klar och pigg i tanken när jag läser studerandetexter. Att få känna att det är just precis här jag finns allra helst just precis nu. Men just det där sista händer faktiskt alla jobbdagar, också helt icke-perfekta sådana.

Jag var ett barn som aldrig kände mig helt trygg i mina sociala relationer. Trygg var jag med mina småsystrar och deras kompisar, annars var jag ganska osäker.

Jag var ett barn som lekte massor. Vi lekte Fröken Sverige, Sikta mot stjärnorna och dagis. Allra mest lekte vi The Sound of Music.

Jag var ett barn som styrde upp teaterföreställningar som jag och småsystrarna och deras kompisar visade upp för grannar. Jag var ett barn som tyckte att man kunde lussa året runt och som därför introducerade vår-cia, sommar-cia och höst-cia och skrev om luciasången enligt rådande årstid.

Jag var ett barn som läste jättejättejättemycket och skrev nästan lika mycket. Jag är så otroligt glad över det och har ju egentligen aldrig slutat. Jag var också ett barn som ordnade skidmärken som mina småsystrar och deras kompisar kunde ta. Lite som simmärken, men för skidor och utan Folkhälsans hjälp.

Jag var ett barn med stor fantasi. Som aldrig hade tråkigt utan som hittade på och gjorde och skapade. Jag är glad att jag fick vara ett sådant barn.

Det är ju nästan som att be mig berätta om ett av mina favoritbarn. Men om jag verkligen måste så säger jag Björnstad av Fredrik Backman. Den boken älskade jag. Och när jag läste den igen typ sju år senare var jag fundersam. Är den faktiskt lika bra som jag mindes?

Den är ännu bättre, konstaterade jag när tårarna rann. Jag är nästan lite avundsjuk på dig som inte ännu har läst den. Du har något underbart framför dig.

Dessutom läser jag precis allt som Karin Collins, Karin Erlandsson, Ulrika Hansson, Ellen Strömberg och Maria Turtschaninoff skriver. Jag har en thing för kvinnliga, finlandssvenska författare. Och Kaj Korkea-aho. Inte en enda av hans böcker blir oläst.

Och Tomas Sjödin. Han har för alltid en unik plats i mitt läsarhjärta.