Det här är ingalunda hela berättelsen om vår familj, men en del och en väldigt sann del om den:

Vi ska på nyårsfest ikväll. Vi är rätt tidsoptimistiskt lagda när vi ska på fest. Festen börjar klockan 19.00. Klockan 18.13 går Fredrik i bastun. I bastun!!! Klockan 18.25 märker jag att Arvid tar – med egna ord – ett litet mellanmål. Fyra smörgåsar. Fyra!!! I skrivande stund är klockan 18.26 och jag sitter osminkad i sängen och skriver det här. I min skolas mjukisbyxor och mitt fotbollslags huppari. Inser att jag kanske inte går på fest med nylackade naglar. Men jag går och det gör mig glad ända in i hjärtat. Tänk att vi har ett sammanhang och en grupp människor på vår nya hemort att fira nyår med!

Vi ser tillbaka på året som gått en annan gång, just nu ser jag tillbaka på nyårsafton för fyra år sedan. Fredrik och jag gick en kvällspromenad i Solf, bara vi två, och bestämde att vi nog ville och vågade försöka få ett barn till. Det barnet blev Hilde och jag är så glad – ända in i hjärtat – att vi ville och vågade. Inför år 2020 är både viljan och modet mindre, så får det också vara. Så rentav måste det vara ibland. Vad vill och vågar du inför året som kommer?

Gott nytt år!

Fotad av syster Matilda Audas Björkholm

Jag har tankat, andats och levt gemenskap hela julveckan. Min skärmtid har dippat rejält och det gläder mig bara. Min lästid har dippat nästan lika rejält och det gläder mig bara delvis. Det har funnits tid för nästan ingenting annat än att vara tillsammans och äta. Gott så. Mycket gott så.

Varje natt har jag somnat och vaknat under samma tak som ännu fler kära och viktiga människor än vanligt. Först var vi nitton som åt middag på julaftonskväll i Fredriks barndomshem, under veckoslutet firade vi julafton med min barndomsfamilj på en lägergård. Vi var tjugoen när vi var alla. Det är helt omöjligt att inte känna sig rik med den här julen bakom sig. Att just de här människorna är mina och mina barns närmaste gör mig så glad.

I dag har det varit en dag av baksmälla. Efter en hel vecka med för lite sömn har alla varit trötta och ingen är väl som bäst – några tyvärr som absolut sämst – med för lite sömn i kroppen. Dessutom började dagen med att vi måste säga hejdå till dem vi fått vara allra mest med den här julen. Jag försöker tänka nyktra och rationella tankar som att vi ska vara glada att vi fick ha dem så här mycket den här julen, ingen annan jul på tio år har vi ju fått det. Men egentligen är jag bara ledsen och nästan lite arg över att de inte längre är här. Det nyktra och rationella får trösta en annan dag.

Samtidigt – och nu kommer det här irriterande positiva med mig, så sluta läsa NU om du är allergisk mot det – så är det ju ofantligt fint att få älska så mycket att man saknar så här mycket redan dag ett. Jag har inte hunnit städa bort alla kojor ännu och ändå är det bara saknad. Så älskade är de. Så fint är det att få älska och älskas så mycket.

Några vimmelbilder på det. Fotade av den älskade och saknade systern Matilda Audas Björkholm.

Några i det här julgänget är lite för trötta, har så här på annandagen gått lite för länge på lite för lite sömn. Så lite gnälligt, stundvis lite dålig stämning och stundvis mycket dålig stämning. Men inte värre än vanligt och inte värre än att jag borde klara det.

Ändå finns ett visst vemod i själen så här sent på annandagskvällen. Ett vemod som jag misstänker att bottnar i den trötthet som bott i mig under jullovet. Jag kan somna framför teven strax före eller efter elva på kvällen, på ett sätt som jag aldrig brukar göra. Trots att jag oftast sovit en stund på dagen också. Jag har förvånats av tröttheten, har inte riktigt kunnat spåra den.

Men jag tänker nu att det kanske är rimligt att vara trött efter ett år som det här. Vi bestämde oss för att flytta trots att jag inte hade något jobb att flytta till. Jag sökte fyra jobb, gick på fyra arbetsintervjuer och fick inte ett enda av dem. Jag och stora barnen bodde en månad hos vänner i Helsingfors och åkte till de andra i Österbotten på veckosluten. Fredrik jobbade en hel sommar utan semester. Jag började på nytt jobb. Barnen i ny skola och på nytt dagis med allt vad det innebar och fortfarande innebär. Nytt hem, nya sammanhang, nya människor, nya rutiner, nytt vardagspussel. Nytt allt.

Kanske min trötthet är helt rimlig. Kanske rentav vemodet kan anses vara rimligt.

Rimligt kan också skava lite.

En annan gång när jag också bar på lite trötthet och lite vemod.

Jag började lyssna igår, men jag lyssnade bara en liten bit. Jag stängde av redan i första låten för att jag kände mig rätt usel. Jag drabbades av den där självkritiken som inte räddar någon eller något men som slår till ibland och är svår att värja sig emot.

Ikväll gjorde jag ett nytt försök. Jag drog på mig mina icebugs och svärfars reflexväst och sprang fem kilometer i den by som är min mans barndomsby. Jag lyssnade hela vägen utan att känna mig usel. Inte för att varje formulering satt där den skulle eller för att varje tanke var sjukt bra, men för att jag ändå vågar tro att något landar rätt hos någon och för att jag egentligen vet att det faktiskt räcker så. Mitt vinterprat ritar inte om någon världskarta, det är inget stort manifest. Men det är en människas sanna berättelse och jag har hittills inte träffat en enda människa vars berättelse inte skulle vara värd att berätta.

Att det gick så mycket bättre att lyssna idag än igår beror säkert också på att jag idag var buren av alla fina kommentarer, ord och meddelanden som jag fått under dagarna som gått. Att någon tar sig tid att lyssna är stort. Att någon tar sig tid att skriva och tacka är om möjligt ännu större. Människor som gör sådant gör världen bättre. På riktigt. Tack!

Om du också vill lyssna kan du göra det här .

– Jag önskar mig faktiskt ingenting i julklapp. Jag tycker att det bästa med julen är att få vara tillsammans med alla kusiner.

Så sa en av mina systerdöttrar igår och jag tror faktiskt hon menade det. Att få vara tillsammans är ju alltid en gåva, av olika orsaker en ovanligt stor och viktig gåva just i år. Jag ska försöka förvalta varje stund tillsammans.

Må julen ge dig det du behöver allra mest just i år. Vila, gemenskap, hopp. God, god jul!

De här människorna, alltså. Varenda en. Älskar dem så ofantligt mycket.

I mitt flöde idag: pepparkakshus, julgranar och barn i tomteluvor. Och mitt i allt. I ett instagraminlägg. Ord bland en massa andra ord:

The Lord wastes nothing.

För mig säger den meningen det mesta om vad hopp och tro är. Jag tror på inget sätt att ett liv i Guds hand är ett liv befriat från mörker och sorg och lidande, men jag tror på alla sätt att ett liv i Guds hand är ett liv i tro på att Han kan använda också mörker och sorg och lidande. Möta oss mitt i det och göra något vackert också av det riktigt fula och meningslösa.

I den tron firar jag jul imorgon.

Jag vill egentligen inte leva så, men just nu har vi faktiskt mer pengar än tid. Det är inte så att vi direkt drunknar i pengar, men nog så att vi är ganska svältfödda på tid. Speciellt på ledig tid tillsammans. Därför har vi den senaste månaden anlitat städtjänst. För att det absolut vettigaste vi kan köpa just nu är den lilla tid som kan köpas för pengar.

Jag har stor förståelse för den som inte vill och ännu större förståelse för den som inte kan, men om du egentligen både vill och kan anlita städtjänst och av någon orsak (typ plikt eller skam eller något annat som knappast hjälper någon) inte gör det så vill jag råda dig att testa. Se vad det gör med ditt liv. Det kan kanske göra ännu godare än du tror. Oss gör det enormt gott.

En glimt vårt just nu (inte på bilden) nystädade julhem.

Dagens finaste komplimang stod Arvid för. Vi satt och tittade på Finlands lucia på tv när han plötsligt tittade noggrant på mig, sedan på henne, sedan på mig och sa:

– Du ser ut nästan exakt som lucia.

Jag avkrävde någon slags förklaring. Hade gärna levt vidare i tron att jag ser ut nästan exakt som vår strålande vackra lucia, men jag är ju ändå en vän av sanning så vi lämnade inget där.

– Du har också lite så där frolligt hår, sa Arvid.

– Och sedan har du också ofta halsband, fortsatte han.

– Och så ser du nästan hela tiden glad ut, du ler alltid, sa han avslutningsvis.

Att det är så han säger i slutet på jullovets första dag när Fredrik gick hemifrån strax efter nio på morgonen och kom hem igen efter halv åtta på kvällen är en enorm seger. Minst i klass med att se ut nästan exakt som lucia.

Det snurrar stora tankar i mitt huvud, men en del tankar är för stora och för sköra för att få snurra här. Då får det bli en mindre tanke. Till exempel den här:

Arvid var DJ när vi åkte till stan och körde vårt säkraste kort, KAJ. Och mer specifikt låten text-tv. Jag påmindes om en annan tid i mitt liv. En tid som yngre och nygiftare och med en man som hängde på text-tv många många många gånger om dagen.

– Jag kan nästan sakna tiden när du kollade text-tv, sa jag.

Men det behöver jag alltså inte göra.

– Jag kollar ju text-tv varje dag, sa Fredrik. I appen.

Det ni. Man tror man känner en människa och så visar det sig att han hänger på text-tv i en app. Varje dag.

Och så säger de att man kanske börjar kunna varandra för bra efter femton år.

Ha.

Mannen på bilden har väldigt mycket med texten att göra.

Han hostar till. Men det är vi många som gör, på tåget så här en kväll i mitten av december. Jag själv hostar också till ibland och det gör lite ont när jag sväljer.

Men han slutar inte hosta. Och efter en liten stund vänder vi oss om för att kolla att allt är okej.

– Saatana, får han fram mellan hostningarna.

Och när vi vänder oss om ser vi att han är en av de människor som lever i utkanten. En som är så full en tidig kväll en onsdag att han pratar för sig själv, en som sluddrar så mycket att det är svårt att förstå vad han säger. Och – det värsta av allt – en som de flesta av oss inte ens vill eller orkar försöka förstå.

Men så kommer en som vill och orkar. En konduktör, en ängel i grönsvarta kläder. Med ett tålamod och en vänlighet som överträffar det mesta jag sett bemöter hon honom med respekt och vänlighet. Hon bemöter honom som den människa han ju är.

Han är en av våra minsta. Och om berättelsen om oss är lika med berättelsen om hur vi tar hand om våra minsta är berättelsen om mig tyvärr inte särskilt vacker, inte om vårt samhälle heller.

Men berättelsen om henne. Den är vacker. Den ville jag berätta.