Han hostar till. Men det är vi många som gör, på tåget så här en kväll i mitten av december. Jag själv hostar också till ibland och det gör lite ont när jag sväljer.

Men han slutar inte hosta. Och efter en liten stund vänder vi oss om för att kolla att allt är okej.

– Saatana, får han fram mellan hostningarna.

Och när vi vänder oss om ser vi att han är en av de människor som lever i utkanten. En som är så full en tidig kväll en onsdag att han pratar för sig själv, en som sluddrar så mycket att det är svårt att förstå vad han säger. Och – det värsta av allt – en som de flesta av oss inte ens vill eller orkar försöka förstå.

Men så kommer en som vill och orkar. En konduktör, en ängel i grönsvarta kläder. Med ett tålamod och en vänlighet som överträffar det mesta jag sett bemöter hon honom med respekt och vänlighet. Hon bemöter honom som den människa han ju är.

Han är en av våra minsta. Och om berättelsen om oss är lika med berättelsen om hur vi tar hand om våra minsta är berättelsen om mig tyvärr inte särskilt vacker, inte om vårt samhälle heller.

Men berättelsen om henne. Den är vacker. Den ville jag berätta.