De kommer gående hand i hand. I ett gathörn stannar de, kramar om varandra hårt och ger varandra en kyss. Sedan går de vidare åt olika håll. Så börjar deras dag.

De sitter bredvid varandra på bussen. Båda talar mycket och snabbt men tyst. Ingen annan hör vad de säger men också orden vi inte hör låter hätska. De bänger surt på varandra när han stiger av några hållplatser tidigare än hon. Så börjar deras dag.

Jag vet inte vem de är och vad som har hänt innan deras dag börjar som den börjar. Men jag tänker märkligt ofta – också idag när jag ser det här – på att vi långt ifrån alltid vet när vi säger hejdå till en älskad människa för sista gången.

Så varje morgon när jag säger hejdå till Hilde på dagis säger jag att jag älskar henne. Ofta att jag älskar henne tusen, lika ofta att jag älskar henne miljoner. För så talar jag med henne om min kärlek. För långt ifrån alltid vet vi.

Så länge jag får ha dem kommer jag att påminna dem om att jag älskar.