Det sista han gjorde igår innan han somnade var att gråta. För när han vaknade idag på morgonen skulle hans mamma vara borta. I tre dagar. Det var mer än han mäktade med.

– Du måste väcka mig när du åker, jag vill säga hejdå, krävde han.

Men med tanke på att jag gick ut genom dörren före halv fem på morgonen var det en riktigt dålig idé, så vi kom överens om att han skulle ringa mig på tåget så fort han vaknade på morgonen i stället. 7:27 ringde han. Han var ledsen och ville att jag skulle komma hem genast, men fick lite plåster på såren då jag bad honom öppna luckorna i min chokladkalender nu medan jag är borta.

Mest plåster fick ändå både han och jag eftersom han har haft en jättebra måndag trots sorgen och saknaden. Det säger så mycket om Fredrik och den förälder han är. Aldrig behöver jag fundera på hur barnen har det när jag är på arbetsresa. Alltid kan jag vila i att de har det hur bra som helst.