I vårt liv finns en människa som började fundera på en lämplig födelsedagspresent till Hilde. Vad kan en liten Hild tänkas vilja ha? Liksom?

Och så landade hon här:

Hon sydde en biskopsdräkt till Hilde! Fatta! Idén är genialisk och genomförandet håller minst lika hög nivå. En helt perfekt födelsedagspresent till vår lilla treåring som ju är en stor vän av biskopen. Tack, finaste Anna-Karin!

För den som behöver påminnas om förlagan:

Bild: Markku Pihlaja/Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland

Hur likt? Så likt!

Hur fint? Så finast!

Ikväll har jag och två av barnen ätit fredagsmiddag hemma hos mamma och pappa.

– När blir det efterrätt? frågade Hilde efter två och en halv portion lax ovh potatis så pappa fick gå till butiken och köpa glass.

Jag satt en stund i massagestolen. Barnen lekte och tittade på Buu-klubben. Jag satt och pratade med mina föräldrar och tänkte att det här. Det var ju liksom det här jag såg framför mig för ett år sedan när det blev klart att vi skulle flytta. Efter att i tio år ha haft med mig packning varje gång jag besökt mina föräldrar är det en ofantlig lyx att bara ta med sig en blöja och två barn och åka hemifrån och sedan vara hemma igen några timmar senare.

Allt har sin charm. Att alltid ha med sig tandborste och stanna över natten ger ett annat slags umgänge, ett på inget sätt bara dåligt umgänge. Men vi som ser halvfulla glas (jag har aldrig haft ett halvtomt) ser ju det goda med det vi har nu och det finns mycket gott med att ha de nära nära.

Livet. Nog är det mangleis, hörni. Jag avslutar dagen med att gråta lite för att Maarit Feldt-Ranta inte längre finns på jorden. Och för att Finlands lucia 2019 är så fin och har tidernas bästa farmor. Och för att min vän Christa ikväll har talat inför stor publik om sin väg tillbaka från hjärnblödning och afasi. Och lite också för att ett möte idag tog tag i mig och vägrar släppa.

En enda liten dag sent i november kan rymma så mycket. Så mycket sorg, så mycket glädje, så mycket tacksamhet och så mycket kämpaanda.

Det är stort att få leva. Det är mangleis.

Hon kom till oss på första advent, på beräknad dag. Hon var gåvan vi hade väntat på.

Hon var allas vår älskling direkt från början. Att få födas som tredje barn i en familj är att få födas in i en flock där många älskar villkorslöst. Jag kommer aldrig att glömma hur barnens kompisar trampade upp namnet HILDE i snön utanför vårt hem i Helsingfors när hon var alldeles ny.

Hon lärde oss mer om väntrum på sjukhus än vi egentligen ville veta. Men hon lärde oss också att väntrum kan vara av många olika slag och att vi har skonats från alla de värsta.

Ännu mer har hon lärt oss om glädje och tacksamhet och kärlek.

Mest av allt är hon bara helt fantastisk. Hon är så ofantligt gullig och så ofantligt festlig och idag har vi fått fira att hon fyller tre år.

Älskade Hilde! Allt är roligare och bättre för att du finns!

Bilder: syster och moster Matilda Audas Björkholm

Jag är imponerad! Och inte det minsta förvånad.

De orden, och just kombinationen av dem, kan vara det finaste utlåtande en människa kan få. Det utlåtandet fick jag nyligen och det lever jag länge på. Det flyger jag länge och långt och högt på.

Må vi aldrig glömma hur lätt det är att ge en annan människa vingar. Ofta handlar det bara om att se och om att säga högt vad vi ser.

Jag ids inte ens ursäkta att det blir så mycket Hilde här nu. Men hon är så festlig just nu och jag vill minnas allt. Senast igår läste jag några blogginlägg från 2012 högt för Ingrid, hon älskar att möta sitt yngre jag. Att jag nu tröttar ut er med Hilde kommer att ge henne samma möjlighet år 2027. Tänker jag.

Dagens Hild: hon ville leka kyrka. Jag var Kristi, Fredrik var något lite obestämt och Hilde själv var diskopens pappa. Med stort allvar kom hon fram till mig, tog något ur sin mun och sträckte det mot min:

– Kristi blod för dig i kylen.

Och sedan till Fredrik:

– Kristi blod till dig i kylen.

Jag sa ju det. Så festlig.

När jag gör sådant som i de flestas böcker klassas som helt normalt (typ handlar lite mat med Hilde eller tillreder en potatisbaserad vardagsmiddag) säger Fredrik ibland att jag verkligen har hela paketet. Det har därför blivit ett uttryck som vi tar till när jag gör något som jag egentligen inte orkar och vill för att göra någon annan glad.

I skrivande stund har jag hela paketet. Det finns nämligen en bänk i vårt nya hem som under hela vår tid här har fungerat som förvaringsplats och avställningsyta för den mycket vida och förhatligt stora kategorin diverse. I skrivande stund är Fredrik på innebandy, olyckligt omedveten om att bänken numera är tom för första gången sedan vi flyttade hit. Jag har sorterat böcker, foton, medaljer, pass, kuvert, anteckningsmaterial, sladdar, papper, broschyrer, tidningar… Bänken är tom och jag har hela paketet.

Den mindre generösa än jag kunde kanske tycka att hela paketet hade varit att ta itu med bänken innan vi fick vänner på söndagsbesök och inte efter att de gått hem. Men grejen är den: då hade jag ju inte alls haft hela paketet. En viktig ingrediens i det paket jag är är nämligen att jag välkomnar vänner också fast det finns bänkar som är så överfulla att det inte ens syns att de är bänkar. Om jag hade låtit bänken komma i vägen för tacos och glass med kompisar hade jag haft halva paketet. Högst.

Jag bar tre barn i tre helt olika åldrar med tre helt olika personligheter. De aktiverar och kräver helt olika muskler i mig och efter en lördag ensam hemma med dem är det kanske inte så konstigt att jag är lite matt. Alla muskler jag har har fått jobba idag. Hårt dessutom.

Idag räckte jag inte till. Det är så ibland och varje gång mina gränser kommer emot på ett fult sätt är det en sorg. Samtidigt är det ju på inget sätt bara dåligt att de har varandra. De får kanske lite mindre av mig, men de får ju också något av varandra. Tänkte jag idag när Arvid och Hilde först lekte superhjälpare tillsammans och sedan övade in och uppträdde med en show som gick ut på att de hoppade ner från soffan på olika sätt.

Mina gränser kommer emot. Men där jag tar slut tar (ibland) ett syskon vid.

En av mina favoritbilder på mina favoriter. Fotograferade av Maria Hedengren.

Hon är otroligt relationell, vår lilla minsting. När hon träffar en ny förmåga i sin egen storlek vill hon genast knyta band och bygga vänskap. Hon ser verkligen människorna omkring sig. Hälsar på sina dagiskompisar med namn på morgonen. Planerar tydligen redan i kapprummet vem hon kan leka med när de går ut eller in. Att hon fortfarande, efter att inte ha satt sin fot där på ett helt halvt år, talar om sitt gamla daghem och sin gamla dagis-bästis flera gånger i veckan säger mycket om hennes relationella kapacitet. Ett halvt år är ju massor i ett knappa treårigt liv. Hon pratar ofta om våra vänner i Helsingfors.

– Kommer ni ihåg Benjamin och Eva-Lina och Amos? frågade hon helt apropå ingenting för någon dag sedan.

– Jag saknar dem, sa hon sedan.

Må hon alltid se band att knyta och frön till vänskap där vänskap inte ännu finns.

Relationell från början. Älskad från början.

Inte för att skryta, men i natt ska jag sova hemma. Och sedan ska jag sova under samma tak – mitt eget – en hel vecka i sträck. Jag har faktiskt inte sovit en hel vecka i sträck på ett och samma ställe sedan mitten av april. Det är sju månader sedan. Jag lilla nomad.

Så jag borde ju fira stort ikväll. Kanske korka en flaska champagne när jag kommer hem där kring halv ett. Rimligt en torsdag?

Nå NEJ.

Men om jag firar ikväll så är det för att allt faktiskt fungerar över förväntan, att det här upplägget låter mycket, mycket värre än det faktiskt är. Att det här upplägget egentligen är ganska festligt och otroligt roligt och givande. Att jag redan nu nästan kan längta lite till nästa gång jag ska resa iväg.

Mest av allt firar jag det här: att jag hur roligt jag än har saknar honom (mest) och dem alla dagar jag är borta. Att han saknar mig alla dagar jag är borta.

Vi är bäst tillsammans.

Bild: Maria Hedengren