När jag gör sådant som i de flestas böcker klassas som helt normalt (typ handlar lite mat med Hilde eller tillreder en potatisbaserad vardagsmiddag) säger Fredrik ibland att jag verkligen har hela paketet. Det har därför blivit ett uttryck som vi tar till när jag gör något som jag egentligen inte orkar och vill för att göra någon annan glad.

I skrivande stund har jag hela paketet. Det finns nämligen en bänk i vårt nya hem som under hela vår tid här har fungerat som förvaringsplats och avställningsyta för den mycket vida och förhatligt stora kategorin diverse. I skrivande stund är Fredrik på innebandy, olyckligt omedveten om att bänken numera är tom för första gången sedan vi flyttade hit. Jag har sorterat böcker, foton, medaljer, pass, kuvert, anteckningsmaterial, sladdar, papper, broschyrer, tidningar… Bänken är tom och jag har hela paketet.

Den mindre generösa än jag kunde kanske tycka att hela paketet hade varit att ta itu med bänken innan vi fick vänner på söndagsbesök och inte efter att de gått hem. Men grejen är den: då hade jag ju inte alls haft hela paketet. En viktig ingrediens i det paket jag är är nämligen att jag välkomnar vänner också fast det finns bänkar som är så överfulla att det inte ens syns att de är bänkar. Om jag hade låtit bänken komma i vägen för tacos och glass med kompisar hade jag haft halva paketet. Högst.