Pamela Anderson

Jag vill läsa tio böcker i månaden. I januari 2012 blev det tyvärr bara åtta. Jag är missnöjd. Det borde kanske inte klassas som en riksolycka, SÅ långt ifrån målet är det ju ändå inte. Men eftersom en av böckerna är skriven av Pamela Anderson är det svårt att vara riktigt nöjd med januari som litterär period.

Advertisements

Mognad

Stundvis kan jag sakna den där tvärsäkerheten jag ägde när jag nitton och visste allt. Det var på något sätt skönt att veta allt. Jag var mindre ansvarig då, på något konstigt sätt.

Samtidigt är det så fruktansvärt skönt att idag få erkänna att jag faktiskt vet ganska lite. Men att jag gör mitt bästa och mest av allt försöker likna honom som är kärlek och frihet framom mycket annat.

Ibland är mognad detsamma som att bli mindre. Tydligen.

Kvällens stora bekännelse

Läggdags var för nästan två timmar sedan och kvinnan i mitt liv är fortfarande i högform. Hon sjunger visor och leker rollekar. Jo, det är irriterande. Förstås. Men vi har ju pratat om det här förut. Ni vet att vi inte tycker att problemet är tillräckligt stort för att vi ska orka ställa till med strid och krig. Men jo, det är irriterade.

Men ibland får det där rastlösa kvällsbeteendet en förklaring. Ikväll är ibland. Den lilla människan kommer ut ur sitt rum efter de där två timmarna, snyftande.

– Mamma? Mamma, jag måste säga något till dig. Titta!

Och i handen har hon ett av hushållets kanske 1237 memorykort. Och på baksidan av kortet har det (med Ingrids egna ord) “blivit ritat”. Med en lila färgpenna.

– Men vännen, är det du som har ritat?

– Jo! Förlåt, mamma!

Och nu sprutar tårarna.

Och det kan hända att jag aldrig fått en så krampaktig kram som den jag fick efter kvällens stora bekännelse.

Och det kan hända att hon aldrig kommit så snabbt till ro. Från 100 till 0 på någon enstaka minut.

O, detta samvete.

Nästan alla dagar

Hon gör det igen, hon den underbara. Säger det så bra.

Jag läste för något år sedan att det numera anses vara en högstatussymbol att hämta barnen tidigt på dagis. Det vet jag ganska lite om (förutom att det som är svårt att uppnå väl i alla tider ansetts vara ett tecken på hög status). Men jag vet att det känns bra att komma hem efter arbets- och dagisdag före samtliga familjemedlemmar är vrålhungriga och genomtrötta och supersura på grund av orimlig rusningstrafik mellan fyra och fem. Och jag vet att jag är beredd att applådera och rekommendera alla de val vi gjort som har lett till att vi slipper just det där nästan alla dagar.

Goda val

Ibland gör man goda val. De krafter som var verksamma i oss när vi bestämde oss för en promenad i vinterkylan visste vad de höll på med. Det var så oförskämt skönt. Någon gång på hemvägen frågade jag mig försiktigt om man faktiskt får ha det så här bra. Och jag tror att jag fick ett svar: ja. Man får faktiskt det. Ibland.

Det ligger ju så nära till hands att vänta på sämre tider och räkna med att den som ler idag gråter imorgon. Men det förtar ju lite av leendet som är här och nu. Så på vilket sätt hjälper den förnuftiga tanken då?

I samband med promenaden förhandsröstade vi också i det presidentval som engagerat mera än jag var beredd på. Jag vill tro att vi också då gjorde goda val.

Röd runt munnen

Och den där stunden när min älskade dotter, den vackraste jag vet, ser en bild på sig själv och förfärat utbrister:

– Oj nej! Vad jag är röd runt munnen!

Och bilden är tagen en halv minut tidigare och jo, hon är fruktansvärt röd runt munnen. Men jag vill inte att hon ska se det. Jag vill inte att hon ska märka den trasiga huden. Jag vill att hon ska se det stora leendet och de glittrande ögonen.

Och jag vill att hennes hud ska bli frisk. Inte för att det ser jobbigt ut med röda munnar utan för att det gör ont när det kliar och svider och värker och spricker.

Älskade lilla du. Den vackraste jag vet.

Lätt som en plätt

– Pappa, vad är mamma på finska?

– Äiti.

– Äiti. Lätt som en plätt. Vad är pappa på finska?

– Isä.

– Isä. Det var också lätt som en plätt. Vad är saker?

– Tavara.

– Tarava. Det var inte lätt som en plätt.

Ingrid har blivit fascinerad av vårt andra inhemska. Jag igen har blivit fascinerad av det faktum att en  treårig mun redan har svårt att ta till sig helt andra språkljud än den normalt jobbar med.

Att vara hemma

Och lika plötsligt var vi hemma igen. Och sa  till varandra att det är absurt att tänka att vi faktiskt åkte iväg först igår på morgonen. Att vi varit borta bara en natt. Tiden går långsamt när man lever långsamt.

Den sista människa jag pratade med i Tallinn var den bästa tänkbara ambassadör för alla serviceanställda, en sådan där som får varje kund att känna sig som den viktigaste på hela veckan. Den första jag pratade i Helsingfors gav mig någon slags tillsägelse för att jag använde fel preposition när jag formulerade en fråga på finska.

Det är skönt att vara hemma.

Glömt

Har ni också glömt bort att jag har en blogg? Själv har ju. Jag har ägnat den kanske minus två tankar under veckan som gått. Istället har jag tänkt på ting såsom öppet hus, förkylning, sorgen, bortglömda bokningsnummer, presidentval, folks kommentarer kring presidentval (kanske allra mest det faktiskt), konflikter, goda vänners goda nyheter, sportlov…

Och nu sitter jag plötsligt på ett hotellrum i Tallinn. I samma hotellrum som de två jag älskar mest och lever med bäst. Och nu tänkte jag plötsligt på min blogg. Först en gång. Och sedan en till. Och sedan… Blev det nästan på plus och då ville jag skriva. Att jag lever och mår. Att veckan varit som den varit men att helgen som började 6.15 i morse är bara bra.