Den som läser min blogg främst för att följa med hårets resa har alla orsaker att känna sig besviken. På sistone har det varit skamligt fattigt med uppdateringar, men här kommer en rapport. Och här kommer först en väldigt naken sanning:



Så här ser mitt hår ut idag. Jag har inte färgat det sedan oktober 2013. Jag har inte klippt det sedan juni 2014. Jag har inte fönat det eller lagt i något förlåtande medel. Jag har inte plattat det (något annat skulle vara helt fruktansvärt dålig reklam för min plattång). 

Jag har låtit det fara bara. Kan man lugnt säga. 

Och jag kan konstatera att jag verkligen inte har all den självdistans jag önskar mig. Jag är så rädd att någon ska tro att jag vill ha håret så här, att jag aktiv jobbat med locktång och grejer för att få till det. Det här inlägget är i sig säkert bara en slags ursäkt. En desperat försäkran om att jag egentligen vill något annat för mitt hår men att den Gud som designat mig tydligen hade de här planerna. Jag får ta upp der i himlen sedan. Lidandets problem och det. Liksom.

Det nya med håret just nu är balsammetoden. Ännu är det för tidigt att säga något eftersom schampot legat på hyllan bara en tvätt, men spännande är det ju. Och ytterst riskfritt och odramatiskt och återkalleligt i jämförelse med allt annat mitt stackars hår blivit utsatt för. 

Resan fortsätter. 

Klockan 13.50. Ungefär. Jag sitter på en röd sammetsstol med min dotter i famnen och hör Mia Hafrén fråga sig om man kan ha en solkatt i en bur. Jag andas in doften av Ingrids hår. Och jo, jag gråter. Förstås. Jag tänker att jag inte kan förstå att hon snart ska fylla sju år. Jag kan inte förstå att just jag välsignades med nåden att få vara just hennes mamma. Jag kan inte förstå att tiden går så snabbt och i höst börjar hon skolan och då vet man ju att hon snart flyttar hemifrån. Jag tänker att jag vill ta vara på varje timme, varje minut, varje sekund. Att vi aldrig kommer att ha tillräckligt med tid tillsammans. Hon väger ingenting i min famn. Så gärna håller jag henne intill mig just där just då.

Klockan 16.25. Samma dag. Jag släpar ut en skrikande och mycket motvillig Ingrid från mitt jobb. Hon vägrar komma med hem. Hon vägrar ha jacka. Så jag släpar henne. Jag säger ingenting. Jag är så arg och frustrerad att jag vet att jag säger något fult och/eller höjer min röst om jag säger något alls. Jag försöker att inte bita ihop käkarna så hårt att någon stackars svag tand ska gå sönder. Men det är svårt. Riktigt svårt. Jag kan inte förstå hur en sexåring plötsligt kan bete sig som en ilsken ettåring och totalstrejka så här. Ännu mindre kan jag förstå det efter att hon fått ha en eftermiddag ensam med sina föräldrar. Med musikal. Med hamburgerlunch. Med skratt och samtal och allt man alltid önskar sig. Jag är så fruktansvärt irriterad. Jag tar inte precis vara på varje sekund och minut. Vet i den stunden inte ens om jag kommer att kunna ta vara på den här arma timmen som pågår.

Det går snabbt. De där resorna mellan total lycka och… något helt annat går så väldigt snabbt när barn är inblandade. Någon gång i ett annat liv när föräldraskap antingen var väldigt nytt eller helt obekant för mig så intervjuade jag Aja och Christian på Lundagård. Jag minns att en av dem sa att föräldraskap hade lärt dem just det; hur snabbt man kan pendla från att vara helt otroligt glad till att vara helt otroligt arg.

Och tur är väl det.

För. Klockan 17.10. Är vi hemma. Är vi mätta. Är vi tillsammans. Jag och de två som jag vill göra solkatter av och med.

Och nästan allt är väl igen.

Så snabbt går det.

Vi tre. Förevigade när Arvid var fem dagar ung av Maria Hedengren.

Det är alltid väldigt intressant och lite frustrerande när en liten sak plötsligt får representera en betydligt större. När en åsikt i en viss specifik fråga tolkas som ett bevis på åsikter i flera andra.

Ta till exempel Fifty Shades of Grey. Det att man inte tycker om den betyder kanske helt enkelt att man inte tycker om den. Det betyder inte nödvändigtvis att man är moralist. Det betyder inte heller med säkerhet att man ljuger för sig själv och egentligen nog älskar den i smyg. Det betyder absolut inte per automatik att man har ett problem med kvinnlig sexualitet. Det betyder kanske bara just precis det att man inte tycker om den.

Jag har stött på en rad artiklar och kolumner som hävdar att folks negativa attityd till filmen går hand i hand med en negativ attityd till kvinnans sexualitet. Jag kan förstås bara tala för egen del, men i mitt fall handlar min negativa attityd bara om att boken var så dålig att jag inte vill se filmen. Jag ser ju aldrig filmen om boken är dålig. Och att boken var dålig berodde inte på kvinnans eller någon annans sexualitet, det berodde på ointressanta karaktärer som var svåra att identifiera sig med trots att det så uppenbart var meningen att den ena karaktären skulle vara intressant och den andra lätt att identifiera sig med.

Att inte få vara kritisk till en film utan att anklagas för att vara kritisk till hela den kvinnliga sexualiteten som fenomen är på något sätt väldigt hårt.

Inspirerad av Linnea och Linn skall också jag härmed lyfta fram mina sämre egenskaper. Till allmän åskådan. För den det kan tänkas intressera.

Jag är den som blommor kommer till för att dö, jag lyckas inte hålla liv i en enda växt och det beror antagligen mest på att jag inte bryr mig.

Jag kan låta en ouppackad väska stå kvar i sovrummet ännu flera veckor efter att jag kom hem från resan, det är bara att hoppas på att det inte finns (fanns) något ätbart i den.

Jag är pinsamt dålig på finska, min största skräck är att tvingas tala finska inför en grupp elever då de flesta är nästan lika bra på finska som på svenska.

Jag tänker alldeles för mycket på mitt hår och det är tyvärr så att jag själv tycker håret är absolut fulast de dagar då det får flest komplimanger (typ idag).

Jag har inte läst en massa av de böcker som jag absolut borde läsa eftersom jag tycker att det tar för länge att läsa dem.

Jag avskyr det faktum att jag alldeles för ofta svarar att det är bra men alldeles för mycket på gång när någon frågar mig hur det är.

Jag svarar sällan i telefon, alla mina vänner vet det och de flesta har slutat försöka ringa mig redan för länge sedan.

Jag svarar sällan på textmeddelanden och e-postmeddelanden heller eftersom jag ofta läser dem vid ett tillfälle när jag inte tänker svara på dem och allt i den meningen är på något sätt bara destruktivt.

Jag har en allmänbildning som på många områden påminner om en guldfisks, fråga mig vad som helst och jag kommer antagligen inte att kunna svara.

Jag skriver och säger rätt ofta saker som jag ångrar efteråt (ibland en pinsamt kort stund efteråt), och jag försöker verkligen att vara nådig mot mig själv och påminna mig om att bara den som aldrig gör aldrig gör fel och att bara den som aldrig växer aldrig ångrar.

Mest av allt är jag lite trött på mig själv för att jag bara lyfter fram floppar som är bekväma och socialt accepterade att lyfta fram. När ska jag våga lyfta fram det hos mig själv som på allvar stör mig och skrämmer mig? Min feghet, min själviskhet, min lättja? Med riktigt brutalt råa exempel?

Eller är det de sakerna vi måste låta bli att lyfta fram, för att skydda oss själva och varandra från fulhet som vi kanske inte riktigt klarar av?

Jag säger inte att jag är rädd. Men inte är jag motsatsen till rädd heller. Tanken på de 21 kristna egyptier som kallblodigt avrättades förra veckan förföljer mig. Liksom tanken på de tre brittiska tonårsflickor som ungefär samtidigt lämnade Storbritannien för att ansluta sig till IS, ingen av dem äldre än min sextonåriga lillasyster och ingen av dem äldre än de förstaårsstuderande jag är grupphandledare för. För att inte tala om de minst 90 kristna kvinnor och barn som har kidnappats och fruktar för sina liv just nu.

På många ställen i vår värld är det livsfarligt att vara kristen idag.

I ljuset av det spelar det uppriktigt sagt ingen roll alls att många kallar mig korkad för att jag är kristen men i ljuset av det spelar det enormt stor roll att många vägrar respektera min tro. För det är just fasansfulla frukter av brist på respekt som skördar liv ute i världen nu.

Och nej, jag tror inte att lösningen är att alla religioner försvinner och det kommer de hur som helst inte att göra imorgon så vi behöver en annan plan. Det är troende som dödar och det är troende som dör, religionerna spelar en enormt stor roll i vår värld idag och lär inte vara borta imorgon eller ens dagen därpå. Också utan religioner kommer den som vill hata och döda alltid att hitta en orsak. Precis som den som vill idiotförklara och förakta alltid kommer att hitta sin.

Så nej, jag tror faktiskt inte att lösningen är att vi som har en tro dämpar den för att låta bli att provocera. Jag vägrar dölja och gömma min tro i rädsla för att bli idiotförklarad när det finns människor som vägrar dölja sin trots att de vet att det kostar dem livet. Mera än någonsin vill jag hålla fast vid min tro och hävda min rätt att tro på min Gud. Bara så kan jag ens på något enda litet sätt hedra minnet av de människor som fått ge och de människor som kommer att få ge sina liv för att de tror på samma Gud.

Elva nätter i sträck har vi somnat under samma tak som andra människor. Men nu har Fredriks syster och hennes döttrar återvänt till sitt hem och därmed har vi återvänt till verkligheten på riktigt, landat i vardagen på allvar. Gårdagen var på sin höjd en mellanlandning.

Är det kanske därför jag känner mig lite låg och sorgsen nu? För att det alltid är lite svårt att landa när man flugit fritt? Eller är det för att den här landningen på många sätt blir hård då studentprov ska lämnas in samma vecka som familjens kisijobb visar sig från en av sina fulare sidor? Eller är det för att jag inte har sprungit på två dagar och det nu rycker i benen? Eller är det helt enkelt för att mitt hår borde ha tvättats senast igår men fortfarande är smutsigt?

Att något är heligt betyder inte att det inte får ifrågasättas. Det mesta, om inte rentav allt, ska ifrågasättas. Om det är sant och rätt så håller det nog. Och om det inte håller är jag inte det minsta intresserad.

Blind tro är alltid farlig tro. Ironiskt med tanke på att blind tro alltid är svag tro. Den tro som fungerar bara om vi blundar är en tro som egentligen inte fungerar alls.

Det att jag talar för att vi ska respektera det som är heligt för varandra handlar inte om att aldrig ifrågasätta. Det handlar bara om att aldrig håna och kränka. För vi kan och bör ibland lyfta fram det problematiska i varandras sätt att se på livet men vi förlorar ju absolut ingenting på att göra det på ett sakligt och vänligt sätt. Vår poäng blir inte tydligare och starkare för att vi förminskar och förlöjligar.

Det här gäller naturligtvis troende i lika hög grad som icke-troende. I till exempel debatten om könsneutrala äktenskap har troende kristna sagt fruktansvärt elaka saker som jag aldrig någonsin skulle säga. Men också dessa kommentarer kan jag ta avstånd från utan att göra det på ett elakt sätt. En del kristna har då försvarat sig med att de i samma debatter minsann fått ta emot fula kommentarer. Det må vara sant men det är faktiskt ingen ursäkt alls. Det var ju en gång en man som bad oss vända andra kinden till. Det betyder i min värld inte att vi behöver svälja vad som helst utan att protestera men det betyder nog att vi behöver välja att inte ge tillbaka med samma ruttna mynt. När vi väljer hämnd väljer vi fel.

Jag vet att det i mångas öron låter mesigt, men jag tror ändå på snällheten och den kraft som bor i den. Jag tror på att säga ifrån ordentligt när det krävs men jag tror att vi kan göra det utan att spotta på varandra. Jag tror så helhjärtat på att världen faktiskt blir bättre när vi förstår varandra bättre. Varje uppriktig fråga, också kritiska och ifrågasättande sådana, bygger broar och för oss närmare varandra. Varje hån raserar broar och gör skiljelinjerna skarpare.

Att respektera det som är heligt för en annan människa är inte att aldrig ifrågasätta. Att aldrig ifrågasätta är farligt.

Att respektera det som är heligt för en annan människa är att ifrågasätta det problematiska på ett respektfullt sätt. Att ifrågasätta utan att håna och förlöjliga är fullt möjligt.

Hon är sexton år och lider av en ätstörning. Den ätstörningen har färgat hennes liv sedan hon var sex år gammal. I tio år har mat varit laddat och svårt. I tio år har hon inte kunnat äta utan att må dåligt. I tio år har hon känt sig tjock.

Jag vet inte ens vart jag ska titta när hon berättar det. Sextonåringen framför mig är vackrast av alla, så där som de flesta sextonåriga flickor ju är. Hur kan hon tro och känna så fel? Och så har jag min egen sexåriga flicka. Tanken på att hon skulle känna sig tjock är obehaglig. Tanken på att hon ens skulle fundera på om hon är tjock eller smal är ruskig. Jag orkar inte med den.

Och jag orkar inte heller med att jag egentligen inte har en aning om hur jag ska kunna motverka den osunda utseendefixering som finns i vår värld. För jag vet faktiskt inte. Jag vill bygga en skyddsmur kring varje ung flickas självbild men jag vet inte hur man gör.

Däremot vet jag att jag inte tycker om stora reklambilder med bikiniklädda perfekta modeller. Att jag inte tycker om renodlade fitnessbloggar med lättklädda vältränade kroppar som säkert uppriktigt vill väcka inspiration men många gånger bara väcker ångest. Att jag inte tycker om att vi talar om bakverk som ”syndigt goda” eller säger saker som ”man borde väl inte, men…” före vi tar en bit till av blåbärspajen.

Jag vet att jag ju själv knappt klarar av allt det där en sämre dag. Och då är jag trettioett år gammal och har det mesta av mitt på det torra. Hur skulle jag klara av den här världen som är idag om jag var ett halvt liv yngre och fortfarande osäker på om jag någonsin skulle få allt det där som jag drömde om då?

Hur får man den vackraste av alla att förstå att hon är just det?

Och att inse att det egentligen inte spelar någon roll?

Det här är kanske det svåraste inlägg jag någonsin skrivit. Jag har bloggat i snart nio år och skrivit ganska många tusen inlägg. Det är inte svårast för att det blottar min själ mest eller är obekvämast. Det är svårast för att det måste skrivas på ett språk som inte alla talar. För något annat språk än trons språk kan det egentligen inte skrivas på.

Det är inlägget om vad helighet är och betyder. För mig.

Och nej, jag har förstås inte monopol på helighet. Varken som människa eller som kristen. Det här inlägget handlar inte om vems Gud som är heligare, det handlar om helighet som ett fenomen som går över religionsgränser. Det handlar om ett fenomen som jag alltså tror att många av oss håller på att tappa förståelsen för i en värld där religioner får dissas och troende får idiotförklaras.

Jag såg idag en artikel om hur 1300 muslimer byggde en skyddsmur kring en synagoga i Oslo. Det är att visa respekt för andras helighet, det är att förstå sin egen och andras helighet och värna om den. De som bad inne i synagogan och de som bildade muren utanför tror inte på samma Gud. Men båda grupperna har en tro på något som är större än dem själva och det förenar dem. Båda grupperna vet därmed vad helighet är. De 1300 muslimerna visade en respekt för andras tro som tyvärr är ganska sällsynt idag.

För mig betyder heligheten att jag tror att Gud är hel och ofelbar. Jag tror att det finns någon som vet bättre än jag. Någon som har visat en väg som jag kan välja att våga gå. Jag tror att det finns en absolut sanning. Jag tror att det finns ren kärlek och ren godhet i honom. Att Gud är helig betyder för mig att han är perfekt. Och som många andra anser jag att han därför förtjänar att behandlas med någon slags respekt.

Därför gör det ont när så många vill spotta och håna och förlöjliga. Och när eller om (oftast om faktiskt) jag säger att det gör ont så är svaret oftast att jag är lättkränkt och faktiskt får tåla det om jag nu en gång väljer att tro. Och så kanske det är. Men min tro är en stor del av mig, kanske den största och mest avgörande delen. Att håna den blir därför lite grann som att håna mig. De flesta av oss brukar vara överens om att människor inte får hånas, men sedan när är det den som hånar som bestämmer om den andra har rätt att ta åt sig eller inte? Om en mobbare ursäktar sig med att den inte menade något illa och att den mobbade borde tåla lite mera så brukar vi inte nöja oss med det. Den ena kan inte ensam diktera reglerna för när den andra har rätt att bli sårad.

Trots att jag tycker att vi kan behandla Gud med respekt så tycker jag absolut att vi får skämta om Gud. Han tål nog det, i all sin helighet. Jag tycker också att vi får skämta om troende människor och deras tro, men det är inte sagt att de (vi) i all sin (vår) bristfällighet tål det lika bra. Antagligen inte. Uppenbarligen inte, vilket vi ju på sistone tyvärr fått se de mest tragiska konsekvenser av.

Det är lite som om någon skämtar om mina barns svagheter. Om den som skämtar älskar mina barn så tycker jag förstås bara att det är roligt. Men om den som skämtar inte känner mina barn eller tycker illa om mina barn så kan exakt samma skämt plötsligt kännas allt annat än roligt. För respekten och välmeningen fanns aldrig där, och väldigt ofta är det just respekten och välmeningen som gör skillnaden mellan humor och hån.

När jag blir kallad korkad så har jag faktiskt lite svårt att se det roliga. När någon håller mig ansvarig för korståg, häxbränningar och alla elaka uttalanden som någon kristen någonstans någon gång gjort så orkar jag inte riktigt. När någon som inte verkar vara det minsta genuint intresserad av att försöka förstå vad helighet betyder för mig ändå vill få in några dräpande kommentarer om kristendomen så tycker jag att det är ganska fult. Det är inte att uppriktigt vilja förstå en annan människas sätt att se på världen. Det är att vilja såga det som hon tror på.

Det finns förstås saker som jag tycker att är problematiska med andra religioner. Men jag skriver inte inlägg där jag hånar det som är bristfälligt i andras tro och gör mig lustig på andra människors religioners bekostnad. Jag ritar inte förlöjligande karikatyrer eftersom jag faktiskt inte kan se det goda syftet. Det är inte att respektera det som är heligt för någon annan. Och jag vill respektera det. Jag kan respektera det. Jag är tillräckligt trygg i min egen tro för att visa andras tro och icke-tro respekt, för att visa andras helighet den respekt som jag tycker att den förtjänar.

Bakom mig har vi sportlovets värsta dag. Sportlovets enda dåliga. I en hel vecka fick vi leva med de bästa som finns och nu plötsligt ska vi tillbaka till vardag och verklighet. En vardag och verklighet som jag vet att jag egentligen älskar, men en vardag och verklighet som jag just nu inte ens riktigt minns. Så total har av- och bortkopplingen varit.

Lycka är att ha ett semesterparadis där man kan koppla bort vardagen helt. Mer än lycka är det vi har; en rad av semesterparadis där vardagen är fjärran. Så är det för den som inte bor där familjen bor.

Redan före klockan nio idag (svensk tid, men ändå) grät Ingrid och hennes mest jämngamla kusin. De som är varandras bästa vänner i hela universum. Några timmar senare grät deras mammor. Också vi är ju varandras bästa. Hur många gånger under veckan som gått har vi frågat oss varför vi inte bor på samma ställe? Tjugofem. Kanske. Hela tiden.

När vi lever tillsammans lever vi ju bäst.

Och jag tror egentligen inte att det gäller bara oss. Jag tror att de flesta av oss mår bäst av att leva tillsammans. Jag tror inte på kärnfamiljen. Kärnfamiljen räcker inte riktigt till. Vi behöver flera vuxna händer. Vi behöver mera omväxling och stimulans. Vi behöver skratta tillsammans de gånger vi skulle gråta ensamma. Vi behöver kunna äta glass tillsammans efter att barnen lagt sig. Just det hänget är kanske ärkehänget.

Vad jag gör åt det här då? Åt insikten om att mitt liv blir rikare när det delas tätare med flera? Ingenting i vardagen. Helsingfors drunknar inte precis i hus där flera familjer kan dela liv och vardag utan att det blir för trångt och för mycket av det goda. Och för dyrt. Men när jag är ledig, när jag tar paus från den vardag där drömlivet känns som en omöjlighet, då flyttar min familj ihop med andra och då lever vi drömmen. Då har vi plötsligt det där gemensamma och delade livet.

Ibland kan jag vara irriterad på att vi alltid packar väskor dagen innan en ledighet, att vårt hem bebos av andra eller ingen när vi skulle ha mest tid att vistas i det. Men alla gånger föredrar jag att få leva lite mer som jag egentligen vill när ledigheten kommer. Att packa halva hemmanet, sova på madrasser och ha ett mindre bekvämt och praktiskt mera utmanande liv är alla gånger värt det. Alla.

Jag har tre småsystrar. Jag är stoltast i världen över dem. Men min kärlek är större än stoltheten. Alla tre fick jag dela liv med under sportlovet. Lyckliga jag. Tacksamma jag.