Det går snabbt

Klockan 13.50. Ungefär. Jag sitter på en röd sammetsstol med min dotter i famnen och hör Mia Hafrén fråga sig om man kan ha en solkatt i en bur. Jag andas in doften av Ingrids hår. Och jo, jag gråter. Förstås. Jag tänker att jag inte kan förstå att hon snart ska fylla sju år. Jag kan inte förstå att just jag välsignades med nåden att få vara just hennes mamma. Jag kan inte förstå att tiden går så snabbt och i höst börjar hon skolan och då vet man ju att hon snart flyttar hemifrån. Jag tänker att jag vill ta vara på varje timme, varje minut, varje sekund. Att vi aldrig kommer att ha tillräckligt med tid tillsammans. Hon väger ingenting i min famn. Så gärna håller jag henne intill mig just där just då.

Klockan 16.25. Samma dag. Jag släpar ut en skrikande och mycket motvillig Ingrid från mitt jobb. Hon vägrar komma med hem. Hon vägrar ha jacka. Så jag släpar henne. Jag säger ingenting. Jag är så arg och frustrerad att jag vet att jag säger något fult och/eller höjer min röst om jag säger något alls. Jag försöker att inte bita ihop käkarna så hårt att någon stackars svag tand ska gå sönder. Men det är svårt. Riktigt svårt. Jag kan inte förstå hur en sexåring plötsligt kan bete sig som en ilsken ettåring och totalstrejka så här. Ännu mindre kan jag förstå det efter att hon fått ha en eftermiddag ensam med sina föräldrar. Med musikal. Med hamburgerlunch. Med skratt och samtal och allt man alltid önskar sig. Jag är så fruktansvärt irriterad. Jag tar inte precis vara på varje sekund och minut. Vet i den stunden inte ens om jag kommer att kunna ta vara på den här arma timmen som pågår.

Det går snabbt. De där resorna mellan total lycka och… något helt annat går så väldigt snabbt när barn är inblandade. Någon gång i ett annat liv när föräldraskap antingen var väldigt nytt eller helt obekant för mig så intervjuade jag Aja och Christian på Lundagård. Jag minns att en av dem sa att föräldraskap hade lärt dem just det; hur snabbt man kan pendla från att vara helt otroligt glad till att vara helt otroligt arg.

Och tur är väl det.

För. Klockan 17.10. Är vi hemma. Är vi mätta. Är vi tillsammans. Jag och de två som jag vill göra solkatter av och med.

Och nästan allt är väl igen.

Så snabbt går det.

vi tre

Vi tre. Förevigade när Arvid var fem dagar ung av Maria Hedengren.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s