För två år sedan minns jag att jag tänkte det: han lever sitt livs sommar. Han spelade fotboll i två olika lag och hade goda vänner i båda. Det sprang både nya och gamla kompisar hos oss hela tiden och den gemensamma nämnaren var att de var jättebra kompisar.

För ett år sedan tänkte jag det igen: han lever sitt livs sommar. Han hade fått ett nytt fotbollslag och ännu fler nya kompisar. Lite större värld och lite mer frihet. Och lika jättebra kompisar.

Och den här sommaren tänker jag: han lever sitt livs sommar. Han och laget vann vårsäsongen i division 1. De fick spela final på Wasa Footballcup. Hans gamla cykel bor numera i Karperö hos någon av boysen och det dyker upp gulliga flickor på deras fotbollsmatcher. Det är – enligt hans egna ord – hans ”sista VM som äkta barn” och vi låter honom ta ut allt av det och räknar med att dygnsrytmen återvänder när det behövs.

Tänk att han har fått ha tre livs somrar i rad. Då har man inte bara bra somrar, då har man ett bra liv. När största bekymret är att man inte får äta lika mycket entrecote som Haaland är livet onekligen rätt härligt.

Och då har mammahjärtat lätt att vara.

Han och några av boysen. Efter segermatchen som innebar seger i division 1.