I dag har jag gråtit ovanligt många gånger. I dag har jag nämligen varit på en ovanligt fin mans begravning. Min väns pappas begravning.

Han mötte alla med värme. Han var en man som älskade många och mycket. Han levde alla de dagar han levde.

Och det var så påtagligt i kyrkan i dag. Att han var en ovanligt fin man som gjort en ovanligt stor skillnad.

Jag kommer ihåg en nyårsafton för många år sedan när vi var hemma hos honom och hans fru, utan att de var hemma själva. Vi var tre unga familjer som firade nyår och sov över där. När vi kom dit fanns en välkomsthälsning där de hade skrivit att de var så glada att vi var där och fyllde deras hus med liv, att vi skulle känna oss som hemma och att det fick synas att vi hade varit där.

Alla småbarnsföräldrar som någon gång har besökt någon vet att det där sista tillägget är allt.

Ett sådant hem hade han och hans fru. Ett sådant liv hade han.

Jag har tänkt mycket på döden i dag. Men jag har tänkt ännu mer på livet. Hur vill jag leva mitt liv? Hur vill jag få människor jag möter att känna? Hur vill jag använda de här sist och slutligen korta få åren på jorden?

Han gjorde mycket av sitt liv. Jag vill göra mycket av mitt.

Frid över ditt minne, Peter.

En tisdag i september. Runt vårt köksbord sitter sju av studerandena i min klass och min förstfödda. De ska alla skriva studentprov i modersmål i höst och här sitter de nu hemma hos sin grupphandledare och modersmålslärare – helt frivilligt- och ställer sina frågor och delar sina tankar. Marius vilar en timme i en av pojkarnas famn. Så nöjd när han får vara med.

Och jag tänker att den här klassen som jag fick för drygt två år sedan är en sådan gåva. En riktig present. Jag är så oerhört glad att just jag fick bli just deras lärare. Jag behövde nog den här gruppen just då, men det är ju långt ifrån alltid vi får vad vi behöver. Och just därför ska vi vara tacksamma när det händer.

Aldrig kommer jag att glömma dem.

För två år sedan.