När jag kom hem i söndags hade Fredrik gjort en samhällsinsats med stort S och städat vår hall. Det fanns inte en enda sko, jacka, vante eller väska på golvet.

– Har du någonsin sett vår hall så här städad förr? frågade jag av Arvids kompis när han var på väg hem.

– Nej, svarade han.

Liiite för snabbt.

– Hur länge tror du det hålls städat? undrade jag.

– Tre dagar, sa han.

Och sedan var det som om han kom ihåg vem han pratade med och tillade:

– Högst.

När jag kom hem idag såg det ut så här i hallen:

Snabbt räknat minst åtta par skor och sex väskor och fyra jackor på golvet. Han fick alltså rätt, Arvids kompis. Hans egna skor ligger förresten också där någonstans och bidrar till att hans pessimistiska förutsägelse besannades.

Jag blev så glad när jag kom in i vår hall idag. För trots att förfallet nog är ett ofrånkomligt faktum så innebär förfall i just hallar oftast att det finns människor i vårt hus och det älskar jag. Att tvingas vada som en stork för att ta sig in i sitt eget hem är trots allt ett litet pris för att mötas av Arvid och hans kompisar som skrattande spelar fotboll på övervåningen och Ingrid och hennes som skrattar och pratar.

Egentligen är det nog just precis så här jag vill ha vår hall.

Nu är jag ju inte direkt i bikinifitnessform – väldigt långt ifrån faktiskt – men vet ni vad Hilde önskar sig när hon fyller fem?

– Jag önskar mig starka muskler så att jag kan träna med mamma.

Att få bli sedd med hennes ögon är underbar nåd.

Jag skulle kanske kunna skriva om varför jag grät av ledsenhet och besvikelse i fredags. Eller om varför jag grät av lycka och tacksamhet i lördags.

Men istället skriver jag om storheten och styrkan och skönheten i att få gråta med vänner. De tårar som fälls tillsammans med en älskad människa är aldrig de värsta eller farligaste av tårar.

Jag har årets bästishelg bakom mig. En helt unik version av bästishelg, men precis allt det viktiga fanns med. Jag är så ofantligt tacksam för att vi bestämde oss för det här hösten 2013 och för att vi sedan har hållit fast vid det. Jag är ännu mer ofantligt tacksam för att de här två finns att hålla fast vid och för att just jag får hålla fast vid just dem.

För en tid sedan var jag på en föreläsning där föreläsaren sa något som landade i mig. Trots att det verkligen inte var huvudpoängen med föreläsningen, det sades egentligen mer som i en bisats:

Om du blir bekväm med det obekväma blir du ostoppbar.

Amen, tänkte jag. För hur ofta håller jag inte tillbaka mig själv bara av rädsla för det obekväma? Hur ofta vågar jag inte det jag kanske vill våga av rädsla för att bli besviken? Misslyckas? Bli bortvald? Hur ofta gör inte du det?

Och vem vill inte bli ostoppbar?

Jag önskar innerligt att jag kunde säga att mitt senaste möte med det obekväma slutade som jag hoppades och ville – den här berättelsen skulle onekligen vara bättre om den slutade så – men berättelser som bygger på verkligheten är som de är och inte alltid som vi vill att de ska vara.

Å andra sidan är varje modigt möte med det obekväma en seger och också en förlorare kan därför känna sig åtminstone lite som en vinnare. Varje gång vi väljer att inte låta rädslan få sista ordet är ett steg framåt.

Jag tänker fortsätta öva. Jag tänker bli bättre.

Ibland glömmer han bort att spela lite obrydd och distanserad och icke-imponerad. Då visar han sitt rättaste jag och då kan det hända att han ropar:

– Jag älskar dig!

till mig när han är på väg ut med en kompis.

Och det kan hända att jag blundar då, andas djupt och långsamt och för några sekunder är den absolut lyckligaste på jorden.

Det finns mycket dåligt man kan säga om läggdags hemma hos oss. Jag kan inte förstå att det kan ta fyrtio ökenår från att vi säger att det är kvällsmat tills någon (för att inte tala om alla) sover.

Inte heller kan jag förstå varför låtsaskompisen Lulu pratar så fruktansvärt mycket just efter nio på kvällen att Hilde måste be henne vara tyst flera gånger per minut.

Och jag kan verkligen inte förstå varför Hilde måste hälla upp vatten i tre olika kristallglas på det lilla bordet i sitt rum för att kunna somna.

Minst av allt förstår jag att mitt tålamod på något konstigt sätt räcker till.

Men kvällsbön med Hilde – det förlåter nästan allt.

– Vad vill du tacka Gud för idag, Hilde?

– För att jag fick äta pasta och broccoli på dagis.

Amen.

Den här tiden i livet… Jag hoppas att jag kommer ihåg sedan att jag var ganska trött ibland, att det var väldigt intensivt för det mesta men att jag älskade väldigt många stunder orimligt mycket.

Varför bor man i Finland?

Jag är väl som folk är mest och ställer mig den frågan rätt ofta under de där månaderna när det är mörkt ännu flera timmar efter att man har vaknat på morgonen och när det blir mörkt igen typ en halvtimme efter lunch.

Men jag är också sådan att jag numera säger ett därför. För inget slår den helt magiska känslan av att ljuset återvänder. I flera veckor har jag flera gånger om dagen förundrats av ljuset och hur underbart det är. Jag vet inte om det faktiskt är värt mörkret, men jag vet att bara vi som vet vad mörker är verkligen kan förstå vad ljus är.

Och jag bara älskar att verkligen kunna känna igen ljus.

Också vi rockar våra sockor idag. Två av fem i det här hushållet gör det visserligen så gott som varje dag, men den här dagen gör också de det som ett statement. För alla människors lika värde och för alla människors lika rättigheter.

I många år rockade vi våra sockor av ren princip, men sedan några år tillbaka har den här dagen fått namn och ansikten i våra liv och nu rockar vi för de här underbara typerna som vi har fått – verkligen fått – lära känna. Det är en god väns älskade son och det är en omtyckt klasskompis till ett av barnen. Jag är så oerhört tacksam och glad över att mina barn får ha människor med Downs syndrom i sina liv. Jag hoppas så innerligt att barn i alla tider ska få ha människor med Downs syndrom i sina liv.

Vi behöver ju alla varandra. Vi rockar vidare!

Jag hade lite bråttom. Så där som man – jag – har lite för ofta. La in väskan med biblioteksböcker i bilen och skulle just köra hemåt när en man fångade min blick och fick mig att stanna upp.

(Här tänker jag mig att min bästis Emmi blir lite förtjust. Män kan alltså fånga min blick.)

Men det var inte riktigt så. Det var nämligen så att den här mannen åkte skridskor. Bara sådär. På min barndoms skridskois utanför biblioteket. Halv elva en vardag. Ensam.

Det finns så mycket så vackert i det.

En vuxen människa som åker skridskor halv elva en vardag har inte lika bråttom som jag hade. En vuxen människa som åker skridskor helt ensam gör det av ren glädje och lust och lek.

Han fick mig att stanna upp.

När gjorde du något senast av ren glädje och lust och lek? När hade du tillräckligt obråttom för att ta dig tid för det?

Den här dagen för sjutton år sedan fick jag en av mitt livs mest avgörande frågor när Han med världens största H frågade om jag vill gifta mig med honom. Om jag ville. Jag har velat varje dag sedan dess.

Fredrik, du har varit min så gott som hela mitt vuxna liv och mycket av det bästa med mig är tack vare dig. Att du ville bli min och att du valde mig… Jag fattar det inte, men jag älskar det.

Vi firade coronavänligt. Fredagsmys i soffan med dem som hör till samma hushåll.