Jag hade lite bråttom. Så där som man – jag – har lite för ofta. La in väskan med biblioteksböcker i bilen och skulle just köra hemåt när en man fångade min blick och fick mig att stanna upp.
(Här tänker jag mig att min bästis Emmi blir lite förtjust. Män kan alltså fånga min blick.)
Men det var inte riktigt så. Det var nämligen så att den här mannen åkte skridskor. Bara sådär. På min barndoms skridskois utanför biblioteket. Halv elva en vardag. Ensam.
Det finns så mycket så vackert i det.
En vuxen människa som åker skridskor halv elva en vardag har inte lika bråttom som jag hade. En vuxen människa som åker skridskor helt ensam gör det av ren glädje och lust och lek.
Han fick mig att stanna upp.
När gjorde du något senast av ren glädje och lust och lek? När hade du tillräckligt obråttom för att ta dig tid för det?
Nästan för lycklig 
En man fångade min blick också en förmiddag tidigare i vintras. Han hade röd pipo och skidor på fötterna. Han swooshade runt, runt, runt Ortodoxa kyrkan i centrum i Vasa. Ensam, gråhårig, och så oerhört glädjande att se!
Tänkte på detta alldeles nyss. Att jag glömt bort att göra något bara för att jag har lust på sistone. Jag måste liksom påminna mig själv om det. Men då kan det ju va fint att få se andra följa sitt flow, så kanske man blir påmind om det själv 🙂
Vilken underbar text!