– Jag vill komma och mysa med dig, sa hon lite sorgset i dag när vi talades vid på FaceTime.

Det högg till i mitt hårt åtgångna modershjärta. Vi har snart 31 majnätter bakom oss och bara en handfull av de nätterna har jag somnat under samma tak som min tvååring. Jag är ju verkligen inte den som tackar nej till lite tid utan barnen ibland, men det finns gränser som jag misstänker att börjar vara passerade nu. Jag saknar verkligen min lilla Hild så att det värker i mig. Och ännu mer värker det i mig att märka att hon saknar mig också.

Samtidigt som alternativet – att ingen av oss skulle sakna den andra – skulle värka mest av allt.

Det fanns ingen perfekt lösning för maj 2019. Med två vuxna med varsitt jobb 450 km från varandra fanns det ingen perfekt lösning. Jag tror helt och fullt att vi kom till den absolut bästa tänkbara, men perfekt var den inte. Alla nyckelspelare har fått stretcha lite. Ibland mycket.

Konstigt och nåderikt nog är det ju ofta först när man ser slutet som man kan tillåta sig att också se det svåra. Så därför saknar jag henne mera nu när det är några få dagar kvar än jag gjorde då när det var många, många dagar kvar.

I morgon är det första juni. I morgon är maj 2019 slut.

Vi som saknar varandra. Här i maj 2018. Fotade av Maria Hedengren.

Det sägs ibland att mammabloggar bidrar till att unga människor i dag inte vill ha barn. Det finns för mycket vardagsrealism och för lite glansbild kring föräldraskap. Jag är säkert skyldig. Jag skyr ju sällan det tråkiga, det frustrerande och det fula som ofrånkomligt kommer på köpet när man blir förälder. Men jag hoppas att här också finns det roliga, det härliga och det vackra. För det väger så enormt mycket mer, är så enormt mycket mer.

I dag har jag haft ledig dag med mina stora barn. Vi har vridit ut det sista ur den trasa som är huvudstadsliv och därför har vi gjort Heureka OCH Hoplop. Jag tror jag har tänkt typ trettiofyra gånger i dag att jag älskar de här två människorna så vansinnigt mycket och att jag tycker så mycket om att vara med dem. Att få vara den som de kallar mamma är typ det största som finns. Det roligaste, härligaste och vackraste.

Det kom också på köpet. Ju.

Vi och vår Heureka-hjärna.

Hon är ett sådant prästbarn som vill gå till kyrkan. Ett sådant prästbarn som gärna berättar om sitt första besök i pappas kyrka.

– Pappa var högt uppe och sjöng, förklarade hon.

Och så sjöng hon. Några helt klart liturgiska toner och några helt klart odefinierbara ord.

– Vad sjöng han alltså? undrade jag.

– Här kommer Pippi Långstrump, berättade Hilde.

Inte konstigt att hon vill gå till kyrkan. What’s not to like med en prästpappa som sjunger om Pippi?

Hennes värld är festligare än min. Att få vara nära henne är att också få vara nära den festliga världen.

Dagisfotot 2018.

– Hr du tänkt på att det här är er sista vårfest här? frågade den vänligt sinnade föräldern när vi ikväll pratades vid på lågstadiets fest. Arvids första vårfest i den här skolan, samtidigt hans sista.

Eftersom föräldern var genuint vänligt sinnad och knappast visste bättre nickade jag bara leende och byggde god social stämning med mitt svar.

– Ja, så är det, sa jag milt.

Egentligen svarade mitt inre typ så här:

– OM JAG HAR TÄNKT PÅ ATT DET ÄR VÅR SISTA VÅRFEST HÄR??? Igår år jag skolans makaronilåda till lunch, uppvärmd från förra veckan och varje tugga campade jag diemet ur genom att för mig själv konstatera att det här är sista gången jag äter makaronilåda i den här skolan. Så jo, jag har tänkt på att det här är vår sista vårfest här. Jag började tänka på det redan flera månader innan jag visste när den skulle vara.

Det var en fin vårfest. Föstås. Arvid, som ju var rätt darrig på julfesten, var i dag en filbunke med berlinermunk i magen. Han var med rätta så stolt. Tänk vad långt han kommit. Ingrid var Ingrid. Med bärande stämma och med den ständiga beredskapen att småregissera en klasskompis på scen. De barngrupper som våra barn har fått växa och vara i har varit de tryggaste tänkbara. Det skulle vara väldigt lätt att sörja dem väldigt mycket, men det är på något märkligt nådefullt sätt ännu lättare att vara väldigt tacksam.

Vi laddade upp med trip (som inte är trip) och berlinermunk inför festen.

Oftast räcker orden till, men ibland tar de liksom slut. Då borde man väl vara tyst och inte ens försöka, men ibland struntar man i alla borden och försöker ändå. För att man vill skriva ner för att sedan minnas för alltid.

Nu är ibland.

I kväll har ett hus fullt av våra vänner här i Helsingfors sagt hejdå. Vi har fått ha en så fin kväll med storfamiljen här, med det gäng som blev vårt. När vi kom hit för tio år sedan kände vi nästan ingen av dem, nu hör de ihop med oss. Våra barns gudföräldrar. Vår församlingsfamilj. Vår Iitu. Våra gamla konfirmander. Att ni har funnits och finns i vårt liv är så stort.

När de flesta sedan hade gått hem och barnen hade lagt sig satt vi runt köksbordet med några av de allra närmaste och de bad för oss och allt det nya som väntar. Den stunden flyttade rakt in i mitt hjärta för att aldrig någonsin flytta ut igen.

Nu får jag somna under samma tak som hela min egen flock, fyra av våra bästa vänner och våra gemensamma sex barn.

Om jag känner mig rik? Rikast. Och tacksammast.

I går besökte vi vårt nya Prisma och under den dryga halvtimme vi var där talade vi med tre olika bekanta. I den stunden tänkte jag att vi nog kommer att överleva också utan vårt älskade Södra Haga, den stadsdel där vi de senaste tio åren träffat dagis- och skolföräldrar på gatan, posten och biblioteket.

Hilde var verkligen inte övertygad. Hon gick liksom inte med på att vårt nya Prisma är Prisma. För henne finns det ett enda och det var inte det här.

På många sätt utgår jag från att flytten är lättast för den som är minst, och det kan mycket väl vara så. Men för den som är minst måste ju nåstan allt te sig så märkligt nu. Som att det inte finns bara ett Prisma, till exempel.

Jag kom hem ikväll. Med tåget. Kände för första gången att jag kom just hem när jag kom just hit.

Samtidigt har jag faktiskt kommit hem varje dag hela veckan. Våra vänners hem känns på alla tänkbara sätt som också vårt just nu. Det säger väldigt mycket om dem.

Men det säger förstås också något om mig. Jag friar hellre än fäller ett hem. Tolkar hem generöst och tänker att jag har allt att vinna på det.

Där vi finns tillsammans är alltid hemma. Där krävs ingen generositet alls.

Bild: syster Matilda Audas Björkholm

I dag hörde jag en lärare konstatera att det är bara sex dagar kvar till sommarlovet. Hon verkade se det som någon slags lättnad. Själv såg jag det som någon slags blandning mellan panik och sorg. Sex dagar kvar!?

Jag har äntligen kommit till en punkt där det känns genuint fint att få flytta till. Men jag har verkligen inte kommit till en punkt där det känns fint att få flytta bort.

Av allt och alla som det känns svårt att lämna finns mycket och många i min älskade skola.

Sex dagar kvar.

I skolans tröja på lägerskola i augusti.

True story: jag har fått ett mejl av en främling som bor i den by där jag snart ska börja bo. En främling som frågade om jag vill komma ut och gå någon kväll när vi har flyttat.

Om jag vill.

Tänk att det finns sådana människor! Som kontaktar och välkomnar. Som gör att andra landar mjukare. En sådan människa vill jag också vara. Goals.

När jag i går på morgonen sa hejdå till Hilde för att hoppa på 6.48-tåget från Vasa brast hon i storgråt och mitt hjärta i bitar. Kvällen innan tyckte jag det kändes svårt att lämna nya hemmet, men det var nog ingen match i jämförelse med att sedan lämna Hildisen. Hon måste ju tycka att den här tiden är väldigt förvirrande. De äldre barnen förstår ändå på något plan det här konceptet, men Hildes lilla värld måste ju nog befolkas av orimligt många frågetecken just nu.

Nästan dagligen undrar någon om det inte är jobbigt att bo hos vänner. Det är den lättaste frågan någonsin. NEJ! Det är inte jobbigt. Inte det minsta. Våra vänner tar så enormt bra hand om oss. De gör att det som på papper kan låta jobbigt egentligen bara är härligt. Det enda jobbiga är att inte hela familjen är här.

Vi är bäst tillsammans. Så är det bara. Och snart är vi tillsammans igen.

Det finns inte mycket som är direkt vackert med saknaden, förutom det faktum att den finns där.

Fotade av vår vän Maria Hedengren för två år sedan. Också då bäst tillsammans.